Det finns inget starkare!

Den här idioten nöjer sig inte med att vara jordens största scrappare. Hon centrerar dessutom alla sina inlägg! En gång för länge sedan tradade jag min själv för en korg fylld med ost från Östermalmshallen. En dum gås på mitt dåvarande jobb skulle gifta sig, i Seglora kyrka no less, och bad allra ödmjukast om hjälp med bröllopsprogram och annat. Genast skred jag till verket, bläddrade fram några passande färger i Pantone-solfjädern, valde bland hundratals typsnitt, strök ömsint med fingertopparna över mina pappersprover och scannade in några gamla tapeter som jag ämnade basera ett både stilrent och hippt mönster på. Bara det tog säkert fem timmar. Hade jag haft för vana att ta betalt i ost, så... hade jag haft mycket ost. Men då kommer den här lilla blunddockan med en helt egen skiss. Med comic sans. Med clipart (rosor, hjärtan, champagneglas och gubbar som slår ihop klackarna i en festlig pose). Med pastellfärger. Och givetvis allting centrerat. Hon avböjde vänligt men enfaldigt mitt geniala utkast eftersom det inte riktigt kändes som dom. Nä, där hade hon i alla fall rätt. Hennes futtiga alster uttryckte nog i själva verket allt det som var henne, som var dom och som var det centrerade clipart-äktenskap hon skulle få uppleva, helt sans comic, och som förhoppningsvis är över sedan länge vid det här laget. Men förutom min värdighet stod även en ostkorg på spel, så jag drog mina skisser till papperskorgen och gick galet skrattande loss över tangenterna som fantomen på stora operan för att skapa mitt allra mest förvridna mästerstycke. Som bonus fick de också ett sånghäfte med låtar som "Kärleken" med Pugh Rogefeldt och "En kvinna och en man" med Niklas Strömstedt. Hon älskade den. Det sånghäftet kunde jag sedemera mer eller mindre återanvända till ett annat bröllop som en liten överraskning under middagen. För de initierade blev den en ironisk sångövning, för alla de andra blev det en gråtkavalkad. Och efter att ha lovat (utan att riktigt förstå varför) att aldrig berätta vem som gjort hennes fina program, sångblad och placeringskort, flög den lilla gåsen iväg till Seglora och till solen, våren och hela det vackra, vackra väntade livet, och jag satt ensam kvar med mina stinkande ostar och mina små jävla marmelaburkar. Jag lovade mig själv, där och då, att aldrig någonsin centrera något för en mejeriprodukt.

Men åter till the happy crappy scrapper: Ninas krumelurer och (konst)igheter.
krumelurkonst.blogspot.com