Spöken

Det var klassåterträff i Piteå i somras, för alla som gick ut nian för tjugo år sen. Beslutet att inte komma var sannerligen inte svårt att fatta; de allra flesta var idioter redan då (eventuellt mig själv inräknad) och jag tror inte att det fanns mycket utrymme till förbättring för merparten av dem. De av mina medsystrar och -bröder jag tycker om och respekterar har jag fortfaranade kontakt med, och det var förstås ingen slump att ingen av dem heller var särskilt hugade att närvara. Nu hade vår klass visserligen en jämförelsevis bra sammanhållning med bara två, och en kort period tre, mobboffer. Men sommarens event var alltså till för hela kommunens niondeklassare födda -73, inte bara för oss. Och även om den fantasifulla menyn lockade med fläskfile, potatisgratäng och brunsås (jag vill säga att det var en glassbåt till dessert, men jag minns förmodligen fel), till priset av en weekend i Nice, slängde jag den clip art-klottrade inbjudan i papperskorgen. För tio år sedan hade vi en återträff i egen regi, vi och vår parallellklass, på samma kursgård utanför min lilla lilla hemby där min syster gifte sig. Och för tio år sedan hade jag kanske ett större behov av att dyka upp mer framgångsrik, snyggare, rikare och smartare än någonsin, men framför allt än någon annan. Men efter att maten (en pastasallad avsedd att passa alla och därför passade ingen) var uppäten, brännbollsmatchen avklarad och bastun uppvärmd och klar, började märkliga saker att hända. Folk gled sakta men säkert tillbaka till sina gamla roller. De som var poppis då började tissla och tassla tillsammans i mindre grupper. De som avgudade dem då, avgudade dem nu. Den ensamma killen som ingen ville vara med för att han åt sina snorkusar, blev återigen ensam fast han numera inga kusar åt. Den störiga killen började störa. Den tysta tjejen tystnade. Och klassens clowner (vi var två), började vitsa som aldrig förr. Tio år gamla spöken hade smugit in över det daggvåta gräset och tog sina gamla kroppar i besittning. Och det fanns ingen som helst möjlighet att fly. Varför skulle någon vilja bevittna samma fasansfulla metamorfos tio år senare? Det är en hel tjugoåring mellan mig och de där personerna vi var. Det finns saker man aldrig kan få tillbaka – och det finns saker som aldrig någonsin kommer att förändras. I det sammanhanget väger en glassbåt hyfsat lätt.