En man med glatt humör

Jag brukar promenera hem från jobbet men ibland så är en bussresa mer praktisk. Mer praktisk men ingalunda mer njutbar. Idag var min tajming helt värdelös då jag reste hem genom innerstan mitt i den värsta eftermiddagsrusningen. De första kvarteren på treans buss gick väl an men när S:t Eriksbron närmade sig försvann angåendet. Det var köer och trängsel åt alla håll och busschaffisen lät meddela att störst går först medelst signalhornet. Cyklister och fotgängare fick passa sig. Efter en plågsamt utdragen färd över till Kungsholmen så verkade chaufförens tålamod vara till ända. En Volvo befann sig tydligen alltför nära bussen varpå bussföraren lutade sig ut och knackade på bilens passagerarruta och gestikulerade. Oväntat var det.

Några meter före Västermalmsgallerian så resulterade chaffisens aggressivitet i en tvärnit för att undvika en kollision med en framförvarande japansk småbil. En dam i närheten av mig förlorade fotfästet något och lutade sig hastigt mot mig; i en annan del av bussen ropade någon till i skräckblandad förvåning men ingen större skada än så var skedd. Chauffören bad om ursäkt och hörde sig för ifall alla var okej, vilket alla var. En fin gest mitt i kaoset.

Framme vid Västermalmsgallerian så var omsättningen på passagerare stor och sist av alla klev en överserverad tant på. Hon hade konstigt gul mascara som matchade hennes glasögon, samt en utgången stämpel på förköpshäftet. När bussföraren påpekade detta så sluddrade kajan fram invändningar om att den alldeles precis stämplats (i hennes värld så var det säkert så) och det ena med det tredje. Chauffören insåg väl det lönlösa i att övertyga fyllbulten om att hon hade fel och lät det passera. Hon vägrade dock sätta sig utan talade högt och ljudligt om att hon skulle till Mälarpaviljongen (trots att vin i solen var det sista hon behövde) och krävde att få veta hur man tog sig dit. Föraren hade ingen aning om var det låg men det hjälpte föga att han sa det, tanten krävde svar. Vid det här laget hade vi stått still såpass länge att jag funderade på att hoppa av och byta färdmedel till t-bana men just då bad chauffören den förfriskade damen att sätta sig och bussen började röra sig (ryckigt) från hållplatsen.

Vi hade inte ens hunnit ett kvarter innan den gulmascarade kvinnan var framme vid föraren igen och förklarade vart hon skulle. Jag vet inte om han ljög, gissade eller fick en insikt men han sa att hon skulle hoppa av vid Landstingshuset och att hon var tvungen att sätta sig. Bara någon halvminut senare så började en (vad det verkade) något förståndshandikappad flicka i tonåren gå framåt i bussen. När hon kom ända längst fram frågade hon ljudligt chauffören om varför han bromsade så plötsligt nyss. Jag började massera tinningarna och gruvligt ångra att jag inte bytt till tuben. Jag såg framför mig hur busschauffören tappade all besinning och trampade gasen i botten och krossade oss alla mot en husvägg, men lyckligtvis utspelade sig detta scenario endast i mitt huvud. Chaffisen uppvisade istället nyfunnet tålamod och förklarade att han var tvungen att bromsa för att inte köra på bilen framför, varpå han tillade: "UNGEFÄR SOM NU!" Han bromsade något mindre häftigt än innan men tutade desto mer på bilen framför.

Resan hem hade vid det här antagit en surrealistisk och mardrömslik karaktär, något som förstärktes av att en man med världens fulaste frisyr gick förbi utanför. Han hade rakat håret på sidorna och baktill och hade resten i en hästsvans. Problemet var att han hade en enorm kal flint upptill så håret var en tunn strimma från tinningarna och bakåt, i en tofs. Hursomhelst så var flickan fortfarande frågvis efter bussens senaste inbromsning och då la sig den fulla tanten i. Hon bad flickan gå och sätta sig. Det var som att bussen förvandlats till en tavla av Dalí. Flickan satte sig och tanten tog tillfället i akt att hojta till föraren om när hon skulle av. Han upprepade att det var vid Landstingshuset och väl framme sa han det igen och hon hoppade av och såg förvirrad ut. Återstoden av min bussresa blev tämligen incidentfri men min övertygelse om att man aldrig ska åka buss hade redan stärkts. Jag upprepar; åk aldrig buss i Stockholms innerstad. Aldrig. Det är inte värt det.