söndag 31 maj 2009

Shabby? Ja. Chic? Not so much...

Vitt. Skirt. Puderrosa. Drömskt romantiskt. Melankoliskt nostalgiskt. Linne. Chenille. Urblekta pasteller. Släktfotografier i sepiatoner. Torkade rosor. Gamla broscher. Jag talar naturligtvis om den motbjudande men ack så populära inredningsstilen Shabby Chic. Tänk Pottery Barn (minus de alltför maritima inslagen). Tänk Fridas Gård. Och tänk för all del Kattis Ahlström. Det gör i alla fall jag varje gång jag ser robusta patinerade möbler med skria linnedukar och en sprucken thékopp. Jag börjar misstänka att jag är ohjälpligt misogyn och lovar att sprida mina gracer över könsgränserna i fortsättningen. Men jag vill skära mig när jag ser Kattis i sina blommiga klänningar med charmigt slitna jeans under. Ingen har väl tyvärr kunnat undkomma den nya kombinerade tidningen och talkshowen Kattis & Company. På senaste omslaget sprudlar hon med en märkligt halslös Eva Röse, som nästan ser ut som Kattis buktalardocka. "Relationer och oväntade möten" är det som ska genomsyra både TV-satsningen och magasinet. Den erbjuder "inga quickfix-lösningar som passar alla och ingen", som underförstått alla andra tidningar gör, utan "ger vi dig verktygen till hur du lever just ditt liv så bra som möjligt." Alltså hur du lever, inte vilket liv som helst, utan just ditt liv. Och det gör man med "ämnen som psykologi, vetenskap, kultur och resor." Speciellt. Verkligen. "Men vi hjälper dig även att ta fram det bästa inom dig vad gäller mode & make up, och bjuder på inspirerande och härliga recept med kärleken till mat som gemensam nämnare." Vi kan inte ha en Oprah eller en Martha i Sverige har jag ju sagt. Det funkar inte när mappiedrottningen själv visar upp pilatespositioner i mummelbyxor på omslag efter omslag, så varför skulle det funka för Kattis?

2001 blev hon kränkt av Jan Guillou som i en krönika menade att hon var en del av ett "bimbofierat" SVT. Han menade att hon var "en charmig person som ler mycket, lägger huvudet på sned och har förkärlek för barnspråk." Han menade också att hon bara gör "låtsasintervjuer" och "pseudoreportage". Upprinnelsen till detta var förstås när Ahlström, f d programledaren för Melodifestivalen, rekryterades till prestigefyllda Uppdrag Granskning. Han gick förstås onödigt hårt åt Kattis, som menade att hon var en seriös journalist, och han hade bara behövt vänta ett par avsnitt med att publicera sin krönika, så hade den inte längre varit ogrundad. Efter det fiaskot gick hon vidare till att leda två Världens Barn-galor, en Kristallen-gala och en Tsunami-gala (hur underbart är inte det ordet?). Men nu får hon äntligen visa vad hon går för, förebilden svenska kvinnor inte ens visste att de hade. Ur innehållet i nya numret: "Våga färg i vår", "Dejtingdjungeln" och "Panik i köket - svärmor kommer!" Och seriösa journalisten Kattis avslöjar också härligt självsäkert drömpersonen i intervjusoffan: president Obama himself. Haha, där fick du Jan Guillou. Nu kan du stå där och begrava ansiktet i händerna. Om du hade haft armar långa som räckte upp dit alltså.


Bonus! Vidriga bloggar om shabby chic (och jag skämtar inte, de heter så där):
An angel at my table
Bettys Torpliv
Det stora grå huset
Jordgubbar med mjölk
Min lilla veranda

Va?

Bäbisar skickar sällan sms. Därför borde man kunna slippa

Är du en bäbis? Nähä, då är det inte okej att skriva "va" istället för "vara". Det är inte gulligt och det är inte så värst mycket enklare heller. Det är inte heller okej att skriva "e" istället för "är" eller "de" istället för "det/den". Det är definitivt inte okej att skriva "puzz" eller "pöss" istället för "puss – det är för övrigt sällan okej att skriva ens puss. Eller kram (kramiz). Då ska man ha puzzats, kramatz eller knullatz i verkliga livet också. Är du en bäbis, då är allt förlåtet. Men om du inte av utrymmes- eller snålhetsskäl måste korta ner ditt superviktiga sms, finns ingen anledning i världen att inte skriva ut vanliga verb. Om du inte är tretton. Eller en idiot. Å de vill du väl inte va? Älläh?

lördag 30 maj 2009

Station

Det finns hyfsat många lunchställen i närheten av min arbetsplats men det som besöks oftast är Station. De har en ganska hög ambitionsnivå vad gäller maten och lyckas leverera en vällagad och god lunch såpass konsekvent att det (i mitt tycke) är värt de extra tiorna som de tar jämfört med ett genomsnittligt lunchhak. De serverar alltid en liten efterrätt och det ackompanjerande kaffet är så varmt att det måste påtalas varje gång. Det är troligen den varmaste vätskan som finns på denna sida om jordskorpan. Tänk stålbadet som tog död på T-1000 och the Governator. Detta till trots så hatar jag Station innerligt.

Under de dryga två åren som jag besökt Station har de höjt lunchpriset från först 85 till 90 kr, kort efter det landade priset på 95 spänn. Höjningen till trots så har kvaliteten på luncherna inte höjts utan snarare tvärtom. Kycklingfiléerna (läskigt stora, förresten) har varit torra och trista så många gånger i rad att jag tillslut helt undvikit dem (dock glasfria). Riset har varit något okokt och på tok för salt mer än en gång vilket är i det närmaste oförlåtligt (knaprigt ris är bland det värsta jag vet. Oaptitligt, oätligt, äckligt. Jag mår lite dåligt bara jag tänker på knaprigt ris. Hu). Halvlyckade försök till asiatiska rätter som är långt under den nivå som man skulle tänka sig att så välrenommerade krögare (ägarna har rötter i nån Michelinkrog om jag inte missminner mig. Edsbacka tror jag bestämt) skulle acceptera.
I och med att de uppenbarligen vill hålla sig en eller ett par nivåer ovanför övriga lunchrestauranger i krokarna (och sannerligen lyckas prismässigt i alla fall) så är sådana tillkortakommanden svåra att acceptera. Långt under deras förmodade värdighet borde det också vara att snofsa till rätternas namn för att göra dem mera attraktiva. Pannbiff blir "Halstrad råbiff". WTF? En genomstekt köttfärsbit är INTE en råbiff, behöver det ens påtalas? Att piffa till rätternas namn är sånt som skolbespisningen pysslade med när de ville maskera att samma rester återkom lite för många gånger. Men i skolan så kostade å andra sidan maten typ 4:40 kr/tallrik.

Ovanstående irritationsmoment går att jobba runt med lite erfarenhet. Det ska verkligen inte behövas på ett sånt ställe, men det går. Tyvärr kan man inte undvika de två mest förhatliga typerna som nånsin klätt sig i förkläde då de är de som serverar maten bakom den höga disken. Svinpäls nummer ett: lite lång, lite rödhårig fjant med lite för stort rött skägg för att det ska vara riktigt okej i ett kök. Ser ut att heta Torbjörn. Tobbe tar stört lång tid på sig att preparera en tallrik. Utan stress frågar han vad matgästen vill ha. Gästen väljer köttbullarna med potatismos (eller spanska albondigas med örtpurè som det kan ha döpt om det till. Och jo, de gillar att vända på accenterna). Han tar fram en tallrik, torkar av en vattendroppe, ställer tallriken tillrätta, skakar av potatismossleven innan han skopar upp lite mos på tallriken och drar ut det snyggt, upprepar proceduren med en slev till, torkar av tallriken igen, skopar upp nästan rätt antal köttbullar bredvid moset, skopar upp några köttbullar till men lite för många så skopan skakas för att de överflödiga ska trilla tillbaka i byttan, skakar lite till, lägger upp de resterande köttbullarna, tittar på tallriken, bestämmer sig för att en till köttbulle till vore bra, gräver ner skopan igen och fiskar upp två köttbullar, skakar skopan tills en trillar tillbaka, lägger upp den sista köttbullen försiktigt, torkar av tallriken, häller försiktigt upp lite sås över köttbullarna, tittar på tallriken, häller upp lite sås till. Lite längre bak i kön har jag vid det här laget förvandlats till Hulken 12 gånger om och svurit över Tobbe för mina medlunchare. Som avslutning skall en bladpersiljekvist pryda moset. Tobbe gräver i persiljebyttan men råkar få upp för många kvistar. Skaka, skaka. Fortfarande för många. Skaka, skaka. Skaka, skaka. Skaka. Skaka. Oj vad persiljan sitter ihop. Skaka, skaka. Skaka. Sådärja. Persiljan läggs på moset. En till kvist vore dock snyggt. En liten ensam kvist plockas mirakulöst upp och garneringen är klar. Torka av tallriken. Ställ upp den på disken och vänd den rätt. Klar! Nästa matgäst tillfrågas. Herre-fucking-jävlar. Torbjörns vilja att få till den perfekta tallriken utan att skynda är så omänskligt frustrerande att man får anstränga sig för att inte flyga över disken och trycka ner hans skäggprydda huvud i "purèn" och hålla det nere tills han slutar sprattla.


Hans ofantliga tillkortakommanden till trots så måste man ändå säga att Tobbe vill väl; han vill få till allt snyggt och fint. Samma sak kan man inte alls säga om svinpäls nummer två: ung pojkspoling som ser precis ut som bulldogen i Tom & Jerry, fast med en äcklig jävla landing strip till mikroskägg på hakan. Han ser ut att heta Tobias och skulle i så fall kallas för Lill-Tobbe. Lill-Tobbe skojar gärna lite med gästerna innan han tar beställningen. Ha ha. He he. Okej, vad vill du ha? Matgästen väljer den bohuslänska fiskgrytan (som i själva verket är en ångad fiskfilé som det hälls en soppliknande sås över. Inte gryta i min bok) men ber att få utan rouille som är det utannonserade tillbehöret. Lill-Tobbe snackar lite med Tobbe innan han lojt plockar fram en djup tallrik. Lika lojt läggs en fiskfilé i tallriken. Fiskfilén håller snart på att ta slut så Lill-Tobbe avbryter uppläggningen för att hämta en ny långpanna med ångad fisk. Han passar på att snacka lite med de som jobbar i köket. Ha ha. He he. Väl tillbaka vid disken har han glömt vad han höll på med och frågar gästen igen vad han/hon vill ha. Ja just ja, här ligger ju filén (eller filèn som de gärna skulle kalla det. Men det är ju en gryta). Soppsåsen hälls över fisken lite i taget. Lite till. Lite till. Skoja lite med Tobbe. Ha ha. He he. Lite soppsås till. Och så en stor klick rouille. Med lite tur är kunden uppmärksam och påminner Lill-Tobbe om det inte skulle vara någon rouille innan den hamnar bredvid fisken. Har man otur så måste han börja om med en ny djup tallrik. Djup suck. Slutligen skall en dillkvist pryda det hela och Lill-Tobbe har uppenbarligen gått kurs hos Tobbe om hur man bäst gör det. Det tar en och en halv evighet. Sen torkas tallriken av lite slarvigt och handduken tappas när den ska stoppas in innanför förklädet igen. No worries, plocka upp den från golvet och fortsätt som om inget hänt. Det är ett under att nån så värdelös fått ett jobb. Det är ett under att han inte fått sparken. Det är ett under att jag inte planterat gaffeln i halspulsådern på honom.

Tobbarnas totala avsaknad på effektivitet orsakar förstås långa, långa köer. Det kan vara i princip tomt vid borden och kö ut genom dörren, men det finns ingen som helst önskan att få folk till borden så fort som möjligt, utan de verkar helt nöjda med att irritera sina hungriga kunder helt i onödan. Det ironiska är det finns snabba och effektiva personer på Station, men de står antingen i kassan, skivar bröd i rask takt eller slänger ihop en caesarsallad i överljudshastighet. Sätt dem i serveringen istället och ge Tobbe och Tobbe foten. Omgående, tack.

fredag 29 maj 2009

Hela listan!

Att hata löpsedlar är lite som att hata pedofili; det är så grundläggande och självklart att om det måste förklaras så är det dags att börja titta snett på den som får förklaringen.

"SÅ LÄNGE HÅLLER SUPERVÄRMEN" löd Aftonbladets löp idag. Lite finstilt under versalerna kunde man läsa om en "unik prognos fram till midsommar". Allting är så urbota effing idiotiskt att jag knappt vet var jag ska börja. Supervärme? SUPERVÄRME? Vilken jävla supervärme? Visst, det är lite varmare nu än det varit, men så är vi också närmare sommaren än vi varit. Det är inte 40 grader ute, det har inte varit såhär varmt sedan februari; vad är det som är så super om jag får fråga? Det är behagligt, varken mer eller mindre.
"Unik prognos"... Vari ligger det unika? Är det en superhemlig, olagligt utsmugglad rapport från SMHI som handlevererats till Aftonbladets grävande väderreporter i ett illa upplyst parkeringshus av en man i trenchcoat? Är prognosen utskriven på baksidan av Dödahavsrullarna? Tillåt mig vara lite tveksam.
"Fram till midsommar". Hur många gånger har det här hänt: kl 15 en tisdag så börjar det regna. Prognosen på måndagen pekade på att det skulle bli mestadels soligt, omkring halvklart (jag har ingen aning om vad det betyder men det är underbart luddigt) på tisdagen? Mången gång vill jag mena. Slutsatsen är att ingen vet egentligen vafan det blir för väder imorrn och det är mest gissningar. Om man inte kan få en tillförlitlig prognos för morgondagen, hur i hela Hälsingland skulle man kunna få en för tre veckor framåt?

Man kan ju fråga sig hur helt vanligt väder kan vara löpsedelsstoff, men den stora frågan är ju om det på allvar finns nån som köper Aftonbladet pga en rubrik såsom dagens? Om det gör det så förtjänar de att träffas av blixten varje dag, hela vägen fram till midsommar.

Veckans blunder

Men alltså, Lou Rossing. Jag skiter i att hon blev utsedd till årets talare 2003 och föreläser för över trettiotusen pers varje år. Man kan fan inte döpa en bok till: "Tänd dina stjärnögon - vad barn har lärt mig". Vad än dom har lärt dig så är det fel, Lou. Det är fel!

torsdag 28 maj 2009

Det löser sig nog...

Jag pratade med en god vän idag om glas som är halvfulla eller halvtomma. För en gångs skull en klyschig metafor jag kan stå ut med. Men det finns så många andra idiotiska uttryck folk kör med utan att tänka efter, som: "Mister du en står dig tusen åter". Nä. Det gör ju inte. Och hur jobbigt skulle inte det vara, om det faktiskt var sant? Man bara: Ja, här satsade jag femton år av mitt liv på en person som jag trodde var mannen i mitt liv, och nu när det är slut visar det sig att tusen andra står och trampar otåligt på farstubron. För att inte tala om "Det är alltid mörkast innan gryningen". Nä, det är det inte. "Bättre en fågel i handen än tio i skogen". Knappast PK. "Det är inte ens fel när två träter". Jo, nästan alltid. "Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder". Jaha. Säg det till alla offer för Katrina and the waves. "Man ser inte skogen för alla träd". Men vad tänkte du att en massa trän var för nåt då?

En idiot flinade i hissen häromdagen när ytterligare en person utöver maxantalet åtta röksuget trängde sig in: "Ner kommer man alltid". Och så var alla var tvungna att flina tillbaka litegrann. Jag hatar att flina. Och det var ju lika intelligent som "Efter regn kommer solsken", " eller "Ljuset på andra sidan tunneln". Att påpeka det uppenbara kan vara helt okej när det gäller kommentarer som "Oj, det snöar". Men ordstäv ska man vara oerhört försiktig med. Kalla mig bakåtsträvare, kalla mig Bi Puranen, men kan man inte avsluta ett gammalt talesätt med orden: "...sa gumman och sket i diskhon" ska man fan hålla käften.

onsdag 27 maj 2009

Först hör du Anna-Lotta Larsson. Sen dör du.

Ännu ett förträngt minne bubblade plötsligt upp till ytan när jag strosade förbi Sabbatsbergs sjukhus häromkvällen. Den hände sig vid den tiden då jag arbetade inom privatvården, närmare bestämt som rehabassistent till personer med förvärvade hjärnskador. Det var i mångt och mycket en givande tid fylld av plågsamt tidiga morgnar, ryggskott och fackliga stridigheter. Nuförtiden har jag visserligen bytt morgonrapporten klockan sju till morgonlatten på Mellqvist klockan nio, ryggskottet till magkatarr och det fackliga engagemanget till en bostadsrätt, men jag kan ändå tänka tillbaka på den tiden med både nostalgi och stolthet. Det var trots allt ett krävande arbete; tungt både mentalt och fysiskt då patienterna hade ganska grava funktionsnedsättningar och krisande familjer ständigt närvarande, som ofta vräkte ur sin frustration över oss som jobbade närmast deras drabbade anhöriga. Gemenskapen i arbetsgruppen var tvungen att vara fenomenal, och var det också.

Men i arbetsuppgifterna ingick även att följa med patienterna på allehanda aktiviteter. Och ofta är det ingen som helst tröst att man får göra det gratis. Jag tvingades till exempel se både Lord of the Dance och Riverdance. Jag har varit på otaliga allsång på Skansen, och där får man dessutom de bästa platserna om man råkar sitta i rullstol, vilket förstås gjorde det hela till en än större plåga.

Men allra allra värst var det när vi skulle till Lagunen. Denna Helvetets förgård ligger, eller i varje fall låg, i anslutning till Sabbatsbergs sjukhus, och var ett så kallat upplevelsecenter för människor med svåra funktionshinder. Här fanns till exempel ett rum med himmelsblå väggar dekorerade med vrakgods, trossar och en livboj. Jag fick baxa ur personen i fråga ur permobilen och lägga oss tilsammans i en gammal eka mitt i rummet, där vi fick gunga meditativt till ljudet av måsars skrik och bruset från havsvågor. En maritim mardröm. I ett angränsande gemak var hela golvet en enda stor vattensäng där jag tvingades ligga lätt sjösjuk och torka dreglet från min patient medan ljuset från stora bubblande vattencylindrar skiftade i regnbågens alla färger. Alltmedan den enda skiva de hade gick på repeat om och om igen: Anna. Lotta. Larsson. Döda. Mig. Nu. Jag såg henne för min inre syn, med det där otäcka långa långa svarta håret. Plötsligt satt hon upp och ner i taket med ansiktet i en onaturlig vinkel. Barfota i en vid linneklänning. Ur den det kolsvarta hål som var hennes mun hördes ett ljud som fick blodet att frysa till is i ådrorna, håret att vitna och ansiktet att förvridas till en dödsmask. Ett gammalt skillingtryck. Och ännu ett. Och sedan nånting kvinnligt snuskigt på pitemål. Och sen återigen ett skillingtryck. Alltmedan hon med ryckiga rörelser kom allt närmare. Men sekunden innan demonen slängde sig över mig för att sluka min själ var timmen över. En arbetsterapeut i bibliotekariepage klev in i rummet och sa att färdtjänsten kommit. Förbannelsen var bruten. Anna-Lotta Larsson försvann i en purpurfärgad rök.

Brister någon gång en artär i min hjärnbark, krossas mitt skallben mot en bilruta, berövas mina hjärnceller på syre på botten av en sjö – ta aldrig nånsin med mig på Riverdance. Rulla inte runt mig på några som helst muséer. Inbilla er inte att mina kramper stillas av panflöjtsmusik eller Classic Rock. Placera mig aldrig någonsin framför Sollidens scen. Och rulla för Guds skull aldrig in mig på Lagunen på Sabbatsbergs sjukhus.

tisdag 26 maj 2009

Katarsis


Jag tillbringade helgen på Runmarö med en familj som råkar vara både goda grannar och goda vänner. M och N är smått fantastiska som lyckats med konststycket att båda två ha en lång och ärofull karriär strax bakom sig som multisportare, men samtidigt vara två av de mest eminenta livsnjutare jag någonsin haft nöjet att lära känna. De är också förträffliga föräldrar till två barn som får den mest förhärdade cynikers hjärta att explodera i ett rosa sockervaddsfluff av kärlek. Som multisportare tävlar man i att ta sig över bergskedjor, forsar, öknar och djungler under flera dagars evigt marscherande, klättrande, paddlande, cyklande och ibland ridande på de djur man hittar längs vägen. Att träna inför en sådan strapats innebär att till exempel springa upp och ner för Hammarbybacken några gånger. Men för den skull är de inga proteinshakande, groddmumsande fanatiker. De spottar inte glasen. De tar gärna en stor klick smör till potatisen. Och de kan tack och lov prata om en miljon andra saker än sina tävlingar. Kanske är just det en bidragande orsak till att jag faktiskt blivit rätt intresserad av sporten. Lite som när man blir indragen i en sekt utan att märka det – först är det bara trevligt att träffa nya kompisar som verkar gilla en oavsett och vips sitter man där och sköljer ner cyanid med en trocadero för att äntligen förenas med den store Zloborgorod.

På vår skärgårdsweekend tillsammans lyckades de återigen bevisa för mig att man faktiskt kan vara intelligent utan att för den skull vara cynisk. En förmodligen nyttig läxa för undertecknad. Vid ett tillfälle i en som alltid spirituell diskussion råkade jag vräka ur mig nånting i still med: "Jamen, 99 % av alla människor är ju idioter!" och möttes av helt oförstående blickar: "Hur menar du nu egentligen?" Genast trasslade jag in mig ett generande ihåligt resonemang som övergick till ett ganska taffligt överslätande. Hade jag verkligen en sån krass syn på min omvärld. Jag kände mig plötsligt lite som en idiot själv vilket skulle innebära en av två saker: 1) att 100 % var idioter eller 2) mina beräkningar var grovt felaktiga.

Senare berättade M om en tävling som tydligen körs varje år: Ö till ö, där man ska ta sig mellan Sandhamn och Utö. På land springer man och jag trodde i min enfald att man paddlade mellan öarna, vilket hade varit nog jobbigt. Men, nej. Man simmar förstås. "Det är ju helt sinnessjukt" utbrast jag, innan jag hunnit hejda mig. Åh, tyst min mun så får du socker! Naturligtvis var det M som var initiativtagare till hela tävlingen och med stor entusiasm genomförde den varje år ( i september dessutom, så vattnet inte ska vara alltför njutbart).

Och kort därefter hoppade helgens tredje groda ur min mun i form av det lilla oskyldiga ordet "Usch", när N råkade nämna namnet Kristin Kaspersen. Nä, då var de förstås bekanta. Och kanske till och med bff, vad vet jag? Jag vågade inte rota mer i det. För jag kunde förstås inte förklara och ursäkta min reaktion. Dessa mina fina fina vänner stod återigen underbart oförstående inför mitt ogenomtänkta och något överdrivna utfall. Nu kände jag mig som en orm i deras paradis, som bjöd på äpplen ingen ville ha. Sura bittra små äpplen som ingen blev glad av. Lyckligtvis hade jag med mig paj.

Men inte ens nu när jag haft tid att tänka efter, kan jag komma på en enda vettig anledning att hata Kristin Kaspersen. I akut behov av en hat-katarsis bestämde jag mig för att istället hata Pernilla Wahlgren. Eller det har jag ju alltid gjort (även det till min mammas förtret), men nu skulle jag verkligen lära känna henne. På riktigt. Och det gör man på hennes blogg på tidningen mama (note to self: mama förtjänar ett helt eget inlägg längre fram. Och kanske också tidningen Dunderpappa, som bara kom ut i ett enda sorgligt nummer).

Pernilla Wahlgren är den svenska underklasskvinnans stora förebild. Ensamstående morsa. Trampolin på gården. Bakar muffins. Uppträder på kommunjippon och invigningar av shoppingcenter. Har ett tjejgäng. Kändisbarn. Kändismorsa. Men inte så mycket till kändis på andra meriter. Inte egentligen. Gör helt sanslöst vidrig reklam för Garnier. Se själva: http://www.youtube.com/watch?v=tRLibC9ZuQ4 På sin blogg skriver hon saker som "Ha ha", "Hi hi", "Fan att man inte är flata" och "Barn är för härliga". Läs Pernillas blogg här: http://www.mama.nu/blogg/pernillas-blogg/ så får ni bekräftat det tyvärr bara 1 % av befolkningen redan hade på känn: Pernilla Wahlgren är djävulen.

Men efter denna helg har jag trots allt varit tvungen att rannsaka mig själv en smula och ifrågasätta de här hatiska och fördömande impulserna som tycks komma så naturligt. Förlåt mig! Jag vill ju vara en tillåtande, öppen och bekräftande person. Jag måste göra botgöring. I september ska jag paddla jäms med dem alla simmare i tävlingen Ö till ö. Jag ska heja på dem. Motivera dem. Med en megafon. Kasta beef jerky framför dem. Och om jag träffar Kristin Kaspersen ska jag krama Kristin Kaspersen, borra in min snoriga näsa i Kristin Kaspersens hårman och snyfta: Du är inte djävulen. Du är inte djävulen. Eller ännu bättre: försöka lära känna Kristin Kaspersen. Då kan ingen komma och ifrågasätta varför jag inte gillar Kristin Kaspersen (varför säger man oftare både för- och efternamn om kvinnliga kändisar än manliga? Reinfeld - Mona Sahlin... okej, av nån anledning var den enda kvinnliga kändisar jag kom just för tillfället Titiyo, så skit i den teorin tills vidare. Men jag tror det finns en poäng där nånstans).

Men tänk om jag börjar gilla Kristin Kaspersen. Och tänk om jag gillar Kristin Kaspersen, men Kristin Kaspersen gillar inte mig. Jävla apa!

måndag 25 maj 2009

70 %

Det finns en uppsjö med talesätt och vedertagna "sanningar" som folk slänger sig med utan att tänka efter. Likt en papegoja säger man något som man hört så många gånger att det liksom måste vara sant. Även om det är det dummaste som någonsin sagts. Som det här:

"70 % av kroppsvärmen försvinner från huvudet."


Skulle det vara sant så betyder det att man i Hoth-lik kyla skulle vara dubbelt så varm om man hade en mössa men i övrigt var naken än om man hade ylleunderställ, raggsockor, Gore-Texoverall, kängor, dubbla vantar men inget på huvudet. Rimligt?

Sluta säg så, ffs.

söndag 24 maj 2009

I'm hatin' it

Hamburgerkedjan Max profilerar sig som det fina, folkliga, goda och framförallt svenska alternativet till de stora, onda och äckliga amerikanska franchiserna. Märkligt är det då att de på Max bannlyst det svenskaste som finns; ett logiskt och effektivt kösystem. Jag vet inte varifrån de hämtat sitt sätt att köa men jag gissar att det härstammar från en uråldrig sydamerikansk indianstam som dog ut på grund av sitt löjligt bristfälliga köande.

Jag ska försöka beskriva hur det "fungerar" på Max. Man börjar längst till vänster där man beställer det man vill ha av en extremt upptagen kille/tjej. Denna person är även den som "grillar" (=steker) burgaren samt monterar ihop den. Dessutom tar han/hon upp drive-thrubeställningar via sitt headset. När man beställt så förflyttar man sig till höger mot kassorna (tänk Soup Nazi i Seinfeld, fast utan den i detta fall önskvärda tyska effektiviteten). Man väljer första bästa lediga kassa (antar jag i alla fall), upprepar sin beställning till den påtagligt oinspirerade gymnasieeleven som sedan hasar sig inåt köket och hämtar läsk (eller pappmugg) och friterade tillbehör. Efter en stunds väntan så har kille/tjej 1 gjort färdigt hamburgaren varpå den i kassan lägger den på brickan.

Detta "system" har otaliga nackdelar (utöver det uppenbara att det tar alldeles, alldeles, alldeles för lång tid mellan beställning och leverans) och fördelarna lyser likt långtradarextraljus med sin frånvaro. Att det är samma person som både tar upp beställningen och gör maten är så urbota dumt att det är bisarrt att någon överhuvudtaget kommit på tanken och dessutom lyckats driva igenom det. Man vill att Mulder och Scully ska reda ut hur det kan ha blivit så.
Vidare; med nödvändighet så måste man ge sin beställning (minst) 2 gånger. Bara det borde flagga för att beställningsförfarandet borde göras om helt. Det är som kund inte bara irriterande att behöva upprepa sig, det blir lätt besvärligt om man exempelvis utöver sin egen mat dessutom beställer för Kalle, Lisa och Lotten som redan gått och tagit bord. Säg att Kalle avskyr tomater, att Lisa vill ha extra bacon och att Lottens vegburgare ska ha majonnäs istället för originaldressing. Att vid första beställningen minnas detta är inte så svårt, men efter förflyttningen till höger och några minuters väntan så är det inte otänkbart att man glömt någon av detaljerna i kompisarnas önskemål. Eller vad man själv beställde, för den delen. Det finns till synes ingen koppling mellan beställaren och det beställda utan man måste komma ihåg allt för att hoppas få rätt av den förvirrade stackaren i kassan. Denne stackare hämtar dessutom pommes o. d. och den trippen till köket brukar ta så lång tid att beställningen man gjorde hinner falla i glömska hos den postpubertala expediten och således måste upprepas ytterligare en gång.

Likt alla hamburgerkedjor dras Max med en, tja, mindre än hundraprocentigt motiverad personal. Det är skoltrötta kids, utan servicevilja eller engagemang. Deras inställning kan man verkligen inte klandra dem för, men när det hinner passera en istid innan man får sin mat så hjälper en förståelse för deras situation föga mot frustrationen som infinner sig. Det yttersta beviset på att köupplägget är fullständigt värdelöst fick man när Max slog upp restauranger innanför tullarna. Det hade sitt klassiska från-vänster-till-högerhelvete i några veckor innan det blev helt ohållbart. De stora folkmassorna inne i stan avslöjade att det tog på tok för lång tid att servera folk så de byggdes snabbt om till mer klassiska kassor med flera köer. Vips så blev det lite drägligare att gå till Max. Det gör det desto mer irriterande när man av en eller annan anledning hamnar på en annan Maxrestaurang där galenskapen fortgår; det behöver ju inte vara så! Sensmoral: gå aldrig till Max i Solna.

lördag 23 maj 2009

Hallå? Hallå?

A pratar med B i telefon. Samtalet håller på att ta slut.
A: Skönt att det löste sig.
B: Jo, tack för all hjälp. Vi ses på festen!
A: Ja, det gör vi!
Klick. A och B lägger på. Vänta nu, var samtalet slut? Hur hände det? Brukar man inte avsluta med ett, vahettere nu igen... HEJ DÅ? Jodå, i verkliga livet är det så men sannerligen inte på film och TV, något som är enormt enerverande.

Jajaja, film och TV skarvar med verkligheten precis hela tiden kan man invända. Djur talar inte, oljeriggarbetare spränger inte asteroider, Patricia Arquette är inte synsk. Visst är det så, men ska man återge något som faktiskt är väldigt vanligt förekommande i den verkliga världen så bör man göra det åtminstone någorlunda trovärdigt. Att rationalisera bort "hej då" gör bara att man som tittare blir väldigt medveten om att skådisarna man tittar på beter sig extremt onaturligt och hela illusionen förstörs.

Om det fanns nån obligatorisk femminutersritual som man alltid avslutade telefonsamtal med så skulle jag förstå att man kapade det när telekommunicerande avbildas i fiktion, men så är det ju inte. På engelska (det gäller oftast amerikanska filmer och serier) är det ett otroligt kort "bye" som man snålar in på. Varför? VARFÖR!? Hur är det möjligt att skådisarna inte reagerar på att det saknas ett ord i dialogen? Hur kan man avsluta ett telefonsamtal, ens om man bara låtsas, utan att säga ett snabbt hej då? Om någon kan förklara detta för mig så vore jag ytterst tacksam.

fredag 22 maj 2009

Tältprojektet

En person som uppenbarligen inte känner mig särskilt väl föreslog att vi skulle sticka till skärgården och tälta i sommar. Jag höll på att sätta madeleinekakan i vrångstrupen och gömde mina förvridna anletsdrag bakom en stor kopp lindblomste. Mitt tältande liv passerade revy, fast mer som en kringresande cirkus – detta tältens tält, alla tälts mörka moder, denna hotfulla monstruösa silhuett som tornar upp sig mot horisonten. Jag kan ha blandat in några minnen som inte var min egna (tältmordet i Appojaure 1984, tältmordet i Orrefors 2000, klipp från SVT-rysaren "Månguden" från 1988, scener från "Fredagen den 13:e" och "Dansar med vargar"), men alla mina egna förträngda tältrelaterade trauman blixtrade obönhörligen fram, som fotografier från brottsplatser. Min femmannafamilj i ett fyrmannatält på farmors och farfars gräsmatta. Jag, som äldsta syskon, tvingades ligga vid fotändan och bli sparkad på hela natten. Pappa som snarkade så djupt och hårt att tältduken liksom sögs in för varje mullrande inandning och klibbade fast vid oss alla, för att sedan blåsas ut till en sprickfärdig ballong när den syrefattiga luften visslade ur hans provocerande fridfullt sovande kropp. Faktiskt sov alla utom jag. Alla i hela världen sov, utam jag. Och när fåglarna dessutom började skrika vid soluppgången halv tre, var jag säker på att det skulle vara för evigt. Jag skulle aldrig nånsin somna. Och de skulle aldrig nånsin vakna. Jag kunde omöjligt avgöra vilka droppar i mitt ansikte som var svett, gråt eller de kalla skvättar av kondens som kinestorterade mig från tältets tak.

Nästa bild. Jag skulle sommarjobba på en restaurang på en stugby i Piteå, men bodde fortfarande hos mina föräldrar i en byhåla fyra mil därifrån. För att frukosten skulle vara serverad och klar klockan sju, skulle jag behöva kliva upp tre och sen cykla varje morgon längs E4:n, så jag kom på den briljanta idén bo i ett tält hela sommaren. Jag och min vän Martin invigde min nya bostad (som jag uppförde i utkanten av en campingplats utan lov, men med fullt förtroende för allemansrätten) med jellyshots tillverkade på jugoslaviskt päronbrännvin. Just dessa sladdriga spritsniglar fick mig att viska "Jag älskar dig" i örat på en tjej jag dansade tryckare med på Statt några timmar senare. Till Frank Zappas "Bobby Brown" no less. Det är dock en helt annan historia som jag säkert får tillfälle att återkomma till. Åter till tältet där jag snurrig låg vaken hela natten utan att ha en aning om vad klockan var eller hur jag skulle vakna i tid till min första arbetsdag och koka gröt till hundratals svultna gruvarbetare på industrisemester. Tack vare en ansenlig mängd mygg och ångestfyllda fantasier om knivmördare lyckades jag aldrig somna och lommade strax iväg till jobbet tre timmar för tidigt. Tältet återvände jag aldrig till. De var vänliga nog att låna ut en stuga till mig (stugan "Herbert" där jag senare tillbringade en katastrofal natt med Bobby Brown-tjejen, men det är, som sagt, en annan historia) som jag fick nyttja gratis hela sommaren. Då och då när jag cyklade förbi den gudsförgätna campingplatsen på väg till mitt första alldeles egna hem, sneglade jag på mitt lilla tält (faktiskt samma fyrmannadito som plågat mig i barndomen) som sakta förföll och blektes ljusblå i solen tills campingpersonalen konfiskerade det.

Klipp till: lumpen. Ett evigt campande. Tjugomannatält på fältövning i Kusträsk. Vi ligger i ring med en kamin i mitten. Stekheta fötter och iskalla huvuden. En kakafoni av fjärtar och insikten att de alla luktade exakt likadant, vilket märkligt nog gjorde de lättare att stå ut med. Men för en gångs skull infann sig sömnen nästan omedelbart vilket bara gjorde det än mer djävulskt när jag väcktes klockan tre för en timmes eldvakt. Ensam vaken i limbo igen. Då föredrog jag de gånger vi alla vaknade av en explosion och löjtnant Akkusjärvis kamo-målade nuna i tältöppningen som skrek att vi var under attack och jag fick springa till min postering i en myrstack två meter från latringropen.

En sista minnesbild: scoutläger i Kristiandstad. Och inte vilket läger som helst, utan en Jamboree, en stor internationell händelse som lockat till sig över 30.000 scouter. Jag hade i ett svagt ögonblick tagit på mig frilansuppdraget att dokumentera eventet i en bok och wallraffade runt bland kusliga uniformerade barn och ungdomar från hela världen, själv iklädd blå skjorta och en välknuten scarf. Dessvärre bor scouter gärna i tält, och jag fick campera med två medarbetare i en tipi modell mindre på en stenig åker. Det var visserligen myggfritt, men däremot krälade märkliga insekter, som tagna från en William S. Burroughs-roman, gärna ner i min sovsäck och fick mig att skrika som en tjej. Och jag kan också berätta att scouter inte är så kvällströtta som man hoppas på; några av dem sjunger gärna "We shall overcome" runt lägereldar natten igenom. Förutom alla morgonpigga Jugends förstås, som valde att hälsa gryningen med militant och högljudd gymnastik.

Där finns andra tältepisoder; fisketuren med pappa då jag fick en allergichock av jordnötterna vi tvingades äta till middag i brist på fångst. Fjällresan i gymnasiet då jag bodde med två tjejer som hade mens, bara pratade om mens och till och med luktade mens. Men jag tror budskapet gått fram. Det finns ingen anledning att älta: jag hatar att tälta.

onsdag 20 maj 2009

Flytta fläsket för fan!

Scenario: man springer på perrongen till tunnelbanan (som man så ofta måste göra vid Rådhuset. Grr). Man ligger i rygg på en person som har precis lika bråttom. En halvmeter före t-banedörrarna bromsar personen framför in och kliver på. Två och en halv centimeter innanför dörrarna så stannar personen helt och börjar se sig om efter ett tomt fyrsäte. WTF, WTF, WTF!? Vi var fler som ville med tåget, din sinnessvaga halvmesyr till människa! Jag längtar till att börja gå med käpp (något som med mina helt undermåliga knän förmodligen kommer ske förr snarare än senare) så att man i dessa lägen kan utdela en fet crosschecking tvärs över skuldrorna.

Ofta när man kliver av tuben möter man precis samma typ av ouppfostrade svinpälsar som ställer sig på samma tumslånga avstånd mitt för dörrarna för att kliva på, och har sen mage att se förvånade ut när det faktiskt finns folk som vill kliva av. Detta ignorerar de dessutom helt och motar sig förbi de avstigande massorna, återigen i jakt på det så hett eftertraktade fyrsätet. Hur värdelös som medborgare kan man bli? Tror någon på allvar att det här är okej beteende?

Även ovan jord stöter man på dessa avskum; alltför ofta möter man ett gäng puckat glada idioter som går fyra-fem i bredd på en trottoar som är bred nog för fyra-fem personer. Man hinner fråga sig om alla 4-5 är så totalt intelligensbefriade att de inte fattar att de måste flytta sig för mötande gångtrafikanter innan man får ett rungande "JA" till svar; en meter före impact inser man att det kommer att bli kroppskontakt. Det mest tillfredsställande att göra då är att sikta in sig mellan de två som verkar mest samhöriga (de som skrattar hysteriskt åt ett förmodat efterblivet samtalsämne eller det äckligt nykära paret), fälla ner blicken och inte vika en tum när man bryter sig igenom muren av mänsklig idioti. Visst, att tackla folk på gatan är väl inte höjden av hyfs det heller, men det är ett nödvändigt ont; dels så måste de gravt beteendestörda fähundarna få lära sig att man kan inte bredda en hel trottoar utan att det straffar sig, dels så måste jag avreagera mig på något vis innan det lavaliknande hatet inombords får huvudet att explodera.

Nej, det är inte min nalle har jag ju sagt!

Säga vad man vill om Nalle Knutsson, men hata honom kan man inte göra. För den som själv inte orkar navigera runt på hans egensnickrade hemsida nalleknutsson.se (bilden ovan göms under rubriken "Hemlig sida endast för vuxna") följer här några godbitar ur hans CV:

"Grand Hotel Stockholm utbildning som nisse, comic , servitör, fyra somrar"

"Gajd i engelska två somrar på Rättsviks Turisthotell"

"Liv igen, Datortekskurs i Björkhagen våren 98"

Och sist tillägger han det djupt oroande:
"Glömde en viktig sak, under många år av mitt vuxenliv har jag också fungerat som övervakare till ungkillar som har ett brottsligt förflutet, även för en del psykiskt sjuka killar"

tisdag 19 maj 2009

Lajv naked show

Irritationsmomenten är många på ett gym, särskilt i omklädningsrum, dusch och bastu. Vissa samtal man tvingas åhöra kan få en att vilja klösa sig till döds och av någon anledning är nakna idioter värre än påklädda diton. I bastun svettas pompösa säljartyper som försöker överträffa varandras semestrar. Överhettade grabbar som försöker överträffa varandras helgfyllor. Gubbar som ogenerat stretchar sina sladdriga lemmar och försöker överträffa varandras sommarställen. Broilers som bulkar bananstinkande proteinshakes och försöker överträffa varandras gluteus maximus. Men man får ta det goda med det onda. Tvåla in sig och gå vidare i livet. En avart var jag dock, tills idag, ganska säker på att slippa konfronteras just där: lajvarna. Jag är i och för sig inte hundra på att just de här bleka, smalfeta, striphåriga exemplaren verkligen ägnade sig åt just det tveksamma folknöjet, men det kändes så. Deras högljudda samtal om vilka nervgaser som var effektivast, om hillebarder, om Lancaster-flygplan, om hur effektiva ringbrynjor egentligen var mot ett armborst och om de första misslyckade försöken med långdistansrobotar följde mig in i duschen. Visst, jag kunde ha stört mig på att de romantiserade vapen och pratade om sådana fruktansvärda saker som krig på en så provocerande teoretisk nivå. Krigets matematik. Men det som fick mig att knyta nävarna tills naglarna tryckte små halvmånar i mina handflator, var det faktum att en av dem så uppenbart beundrade den andre killen. Hade de varit nördar hade jag tjuvlyssnat med glädje. Men här hade vi en tönt som såg upp till en annan tönt. Och dessutom var de närmare trettio båda två. För min inre syn såg jag mig själv sänka en morgonstjärna i huvudet på översittaren (skada 2T10+2) och låta den förledde stackaren fly, men när de äntligen försvunnit ut i omklädningsrummet och jag var ensam kvar rann plötsligt all min livskraft ur mig (PSY = 0) och jag ville bara sjunka ner i hukande ställning i duschstrålen och krama mig själv, nynna och stirra galet in i väggen. Och det allra värsta var att jag lärt mig en hel del på kuppen.

Pappa bakom en vagn

Att vara pappaledig kan "vara hur kul som helst", enligt författaren Henrik Harr, "särskilt om vi får göra det på våra villkor". Alltså mäns villkor. För att vara pappa är tydligen så himla mycket annorlunda än att vara mamma. Kvinnor kan, enligt Harr, saker som "värmen på vällingen, kyrkans barntimme, galonbyxor och när det är rea hos Polarn & Pyret", men som pappa behöver man mer än så. Det ska vara lite orakat, och lite skönt vasastansavslappnat, mer inriktat på att göra livet lättare och roligare, som att styrketräna med ungen som hantel, ta en whisky redan till lunch "bara för att man kan", fantisera ihop porrstjärnenamn man kan ge barnen när de fyller 18 eller spela luftgitarr i kalsongerna medan barnet sover, för så roar sig män. Och det värsta är att det känns som att allt det här sker lite i smyg för den fördömande, förebrående mamman som bara tänker på vad som är nyttigt och aldrig på vad som är kul. Och pappan är bara ett förvuxet barn med en liten lekkamrat som busar sig fram genom livet. Nej, åk hem till Mars, Herr Harr!

måndag 18 maj 2009

Hur står det till... egentligen?


Jag ogillar för det mesta kallprat. I vissa sammanhang förstår jag vitsen med att kunna konversera lite löst och ledigt, till exempel på bröllop och liknande då man ändå kollektivt måste upprätthålla någon sorts illusion om att gästerna har det trevligt. Man pratar om vad man jobbar med, om hur man känner brudparet, om Män som hatar kvinnor och om bostadsmarknaden i innerstan. Numera innehåller de flesta bröllopsprogram krystad kuriosa om ens bordskamrater, som ska hjälpa en på traven.

Då och då träffar man dock även i sådana sammanhang på en och annan person som väljer att svara ärligt på frågan: "Hur står det till?" Som om man i själva verket frågat "Hur står det till... egentligen?" Det kan ibland leda till en för en gångs skull engagerande diskussion, som förvisso kan vara svår att dra sig ur. Men oftast önskar man bara att man varit duktigare på att snabbt identifiera och undvika rättshaveristerna, elallergikerna, fibromyalgikerna och konspirationsteoretikerna. För att inte tala om dessa så väl kamouflerade medlemmarna i den inte alls så välgörande organisationen Kvinnor utan gränser. Eller Kvinnor som älskar män som hatar kvinnor. Nej, istället får kallpratet hålla på tills varmrätten bärs in och folk utsvultna äntligen hunnit skåla sig intressanta.

I mina norrbottniska hemtrakter ryggas det på sina håll åt artigt utsträckta händer och man fnyser bakom ryggen på nykomlingar som har mage att ställa intresserade frågor till de andra festdeltagarna. Och det har inte så mycket med den ack så uttjatade jantelagen att göra, som ett medfött förakt mot all sorts beteende som stinker överklass. För håller man bara lite låg profil initialt, så sitter man några timmar senare naken i bastun, pratar om döden och blir piskad ren och blodig av en våt björkruska. Om det nu är det man vill förstås.

På min lillasysters bröllop satt folk med folk man kände och ingen vågade prata med de få långväga gästerna (till exempel ett par tjejer från det exotiska Bålsta). Kallpratet uteblev i stort sett helt och hållet. Men eftersom några finurliga gäster gömt en stor dunk hemschwene i en Cabby 562 DLX parkerad alldeles utanför hembygsgården uppförd 1987, steg strax stämningen skyhög i lokalen och nådde sin kulmen när männen i lokalen skrålade att brudgummen "var homosexuell! Homosexuell! Homosexuell!" (vilket han, till skillnad från undertecknad och – skulle det visa sig – tjejerna från Bålsta, naturligtvis inte var).

Jag ska inte berätta så mycket mer om denna afton – i själva verket var en fantastisk kväll, myggfri och midnattssolig, med massor av härliga känslor, mänskor och rejält fina, personliga tal – förutom att nämna att den för min del närapå slutade i slagsmål med min ingifte farbror från Farsta, då en annan farbror fick hålla mig tillbaka i tron att jag skulle slå ner honom. Min faster, som också var min bordsdam, hade nämligen suttit knäpp tyst i sin psykblommiga Ellosklänning under hela middagen och antagligen fått tag på ansenliga mängder av husvagnsspriten. Vi hade inte så mycket att säga varandra, eller det trodde jag i alla fall, trots att vi inte setts sedan hon suttit barnvakt för mig när jag var liten och jag fick låna hennes trosor efter att ha kissat på mig i hissen (det är förstås hörsägen). Men plötsligt far hon ut mot mig och gastar: "Du sa att du älskade mig när du var tre och sen dess har du inte hört av dig!!!" Henne gick det knappast att kallprata med. Någon timme senare upptäcker jag att hennes pundare till man smyger bakom ryggen på samtliga mina familjemedlemmar och knappt hörbart väsa "Ärthjärna". Av alla tänkbara okvädesord som finns, väljer han just detta. Därefter försöker han sig plötsligt på ett heart-to-heart med mig och undrar om jag inte kan komma och hälsa på dem i Farsta nån dag. Ridå. Brudgummen blev i alla fall glad och rörd över att jag försökt försvara familjens heder med både syrliga kommentarer och knutna nävar och tog med mig på en stadig grogg och korv med förbrödring nere vid brasan.

Egentligen hade jag först tänkt jämföra detta bröllop med ett annat som ägde rum i Mölle, på tjusiga Grand Hotell vid havet. Men i själva verket är likheterna fler än skillnaderna. Istället för hembränt bjöds på mimosa. Istället för min farbror: David Lagerkrantz. Och istället för min faster hade jag bröllopsfotografen som bordsdam (vilket säger något om min status bland gästerna) som bara kunde prata om Rhodesian rigdebacks. Plötsligt hörde jag mig själv säga att jag funderade på att köpa just en sådan hund och bad henne berätta mer. Mitt emot mig satt en liten mjäkig människa som brukade rida mellan polska slott på försomrarna. Och jag hörde mig själv säga: "Det låter underbart, berätta mer!" Plötsligt kallpratade jag skjortan av mina bordsgrannar och insåg lättad att jag förmodligen skulle överleva resten av kvällen. Kanske hade jag inte hatat själva kallpratet så mycket som hatat att jag inte behärskat det. Jag hade kanske maskerat det som i själva verket var en ganska allvarlig brist på social kompetens med övertygelsen att helt enkelt var för god för sånt själsdödande trivialt strunt. Som om jag hela tiden väntade på det stora Samtalet. Men likväl kände jag där och då, när jag jiddrade vidare om urgulliga boutiquer på Waxholm och hur härligt det är att påta i jorden, att jag mest av allt hatade mig själv, lite grann.

Men så vände jag mig till höger och där satt hon – en ung kvinna som suttit tyst (med inte med en ack så högljudd tystnad som min faster, utan en värdig, inåtvänd, stillsamt lidande tystnad som en Bergmanaktris) hela kvällen med händerna i knät som nervöst nyper i servetten, hårt hopknipna läppar och lätt flackande blick. Det var som scenen i West Side Story där Tony och Maria får syn på varandra för första gången och alla de andra dansande gästerna bara stannar upp och liksom suddas ut. Jag knackade henne lätt på axeln och frågade försiktigt: Hur står det till... egentligen? Och hon svarade. Och jag ångrade mig nästan genast.

Myspys i bestickslådan

En av livets dolda (och därmed mest illasinnade) jävligheter är att man dagligen, från barnsben och framåt, bombarderas med bilden av hur saker ska vara, vad som är rätt, vad som är normalt. Dessa pådyvlade "normer" ger upphov till ofantligt lidande; pressen som sätts på den person som inte följer normerna (både från omvärlden och personen själv) kan vara förödande. Trots att dessa normer är godtyckliga och skulle kunna avfärdas med sunt förnuft så lever de vidare. Inte förrän de ifrågasätts och kritiseras så luckras de upp och kan i bästa fall försvinna.

Att ligga sked framställs överallt som mysigt, tryggt, mysigt, kärleksfullt, mysigt, bekvämt, mysigt, mysigt, mysigt. Ligger man sked och inte upplever det ovan så måste man antingen ha en väldigt defekt skedteknik eller vara ett tvättäkta ärkemiffo. Eller? Det är hög tid att skedliggandet nyanseras och de mer problematiska sidorna lyfts fram. Det är inte bara mysigt och det måste vara okej att tycka det.

1. Ligger man tätt intill varandra så blir det ofrånkomligen varmt. Är det mycket hudkontakt så blir det svettigt. Ska man sova är det inte bekvämt att vara svettvarm, klibbig och omslingrad. Sorry, jag tycker inte det.

2. Ligger man som yttersked så kan man få innerskedens bakhuvud precis i ansiktet. Utan ordentlig luftgenomströmning så återanvänder man sin utandningsluft, något som snabbt blir obehagligt. Att få innerskedens hår i ansiktet är inte heller det alltid helt trivsamt.

3. Trotsar man den gängse bilden av skedliggande och placerar den mindre personen som yttersked så hamnar dennes omhållande arm i en vinkel som försvårar blodcirkulationen. Sagda arm blir då kall och zombielik och mest till besvär för både ytter- och innerskeden.

4. Ligger man exempelvis på vänster sida kan man som yttersked ha höger arm om innerskeden eller längs med sin högra sida. So far so good. Vad i helvete ska man göra av vänster arm? Går det ens att hitta en bekväm position för den? Har man den böjd under huvudet lite som kudde är det obekvämt för axel och arm. Har man armen under huvudet på innerskeden så dröjer det inte länge innan armen somnar. Placerar man armen mellan sig själv och innerskeden så omintetgörs dels hela vitsen med att ligga sked, dels blir det lätt obekvämt för innerskeden att få en vänsterarm i ryggen. Dessutom kan en viss armklaustrofobi uppstå då man knappt kan röra armen, än mindre sträcka ut den om önskan till det uppstår. Att vara äventyrlig och försöka ligga på sin vänstra arm (eller ännu värre, vrida den bakom sig) blir väldigt snabbt ohållbart.

Varför talas det inte om dessa besvär? Varför främjas ständigt bilden av skedandet som överlägset på alla sätt? Jag förnekar inte de positiva aspekterna av företeelsen men jag hatar samhället som får mig att känna att det är nåt fel på mig som inte alltid uppskattar att ligga sked.

lördag 16 maj 2009

What did you hungry in your village?

Jag tog en långpromenad längs memory lane igår och tittade igenom min stora brevkartong. Jag hade glömt vilken flitig pennfajtare jag var på den gamla goda tiden. Min favorit: Barbara från Milano, februari 1989:

"Hello.
How are you? I'm fine. Yesterday the postman give me the your letter.
I anwer immediately.
But I don't know what whrite.
You love reading instead I prefer listen music kind: house.
I don't think which know U2 in Sweden... oh sorry
I forget U2 they are original Sweden.
At Sunday I'm going into the disco. I like dance so much.
A friend of mine want corrispond with a boy of eighteen,
Do you know him?
My english teacher tell me something habit of your state but I like which you write me.
Waht are you doing in the day?
I do of all: Study. Play and go around.
Why don't you whrite of you in the first letter?
Do you have any animal in your house?
What did you hungry in your village? We hungry pizza, spaghetti.
Do you know them?
I hope who did you understand my letter.
If you have some difficolt amwer and whrite clear.
Now I must greet.
Barbara.
Bye bye.
I want your photo don't forget.
Bye"

Hennes brev fick mig att tänka på ett annat jag fick långt senare (som avslutades med meningen: "Mi amore per te e grande como l'universo"), även det från Milano, från en betydligt mer språkbegåvad pojkvän jag råkade skaffa mig när cipramilen började kicka mot slutet av 1999. Dessvärre var det här en italienare som, förutom att han inte tålde vitlök, var både laktosintolerant och glutenallergiker. Det, och det faktum att han då och då smuttade från en liten flaska valium, borde kanske ha avskräckt mig. Eller det faktum att han vägde exakt trettio kilo mindre än jag och vid ett tillfälle jag särskilt minns yttrade de numera bevingade orden: "Mmmm, jag gillar tjocka killar". Jag säger inte vad vi gjorde, men vi gjorde det aldrig igen. Kombinationen cipramil och italiensk accent är livsfarlig, det kan jag i alla fall sluta mig till, och gjorde mig fri från båda två lagom till valborg. Få saker grämer jag mig över i livet, men ett av undantagen är att jag wastade millenieskiftet på en spontanförlovning med en undernärd milanesare. Ett annat att jag aldrig skrev tillbaka till stackars Barbara.

fredag 15 maj 2009

CSI:Miami

CSI (den i Las Vegas) är en bra serie. Lagom tekniskt och nördigt, välskrivet och spännande, och (viktigast av allt) bra, trovärdiga och välutvecklade rollfigurer. Catherine med sin brokiga bakgrund och ibland lite hårda sätt; Warrick med sitt spelberoende och temperament; lite trasiga och sköra Sara Sidle; nördiga och världsfrånvända, men ändå respektingivande, Grissom. Att serien och dess figurer blivit populära är förståeligt. Att CBS velat bygga på den populariteten och skapa en franchise är också förståeligt. Att de också velat tilltala så absolut många som möjligt med konceptet är i det närmaste självklart. Olyckligtvis är de allra flesta TV-tittare (eller ja, människor överlag) fullständiga idioter och tydligen var CSI lite för smart, lite för nyanserad, lite för bra för att verkligen nå fram till den verkligt stora och dumma massan. Det resulterade i att den första spin-offen, förlagd i Miami, är en sällsynt intelligensbefriad, illa skriven och värdelös sörja. En sörja dränkt i ett orangefärgat gradientfilter.

Alla ingredienser från originalet finns kvar men råvarorna är mycket sämre och tillredningen ofantlig mycket taffligare. Det blir CSI: For Dummies. Alla resonemang, misstankar, tekniker och slutledningar överförklaras för den förmodat lobotomerade publiken. När två av CSI:arna gör något CSI:igt såsom att testa blod eller nåt, så förklarar de hela proceduren för varandra. TV-publiken behöver inte den förklaringen och att de två rollfigurerna skulle behöva förklara nåt de bägge jobbar med för varandra är så befängt att man vill plocka fram en revolver och göra en Elvis. Jag vet förstås inte hur poliserna i Florida jobbar, men jag är hyfsat övertygad om att det inte är samma snubbar och snubbor som både sitter i labbet och testar kemikalier OCH sparkar ner dörrar med dragna vapen och anhåller och förhör misstänkta. Är det inte det som är vitsen med hela serien; att fokusera på de som gör det mer tekniska polisarbetet bakom kulisserna, att det är där som fallen löses?

Hur mycket det än finns att klaga på inramningen så är det ändå de fullständigt vidriga figurerna som rör sig i serien som är hemskast. Vi börjar med den blonda donnan Calleigh Duquesne (hemskt namn). Hon är fin och viktig. Hon är jättejättesmart men ändå söt. Seriös men kan ändå skoja. Bra på alla sätt och vis. Pratar med bebisröst. Bebisröst! Man vill ju bara strypa henne. Man hade fått villkorligt för strypningen så fort juryn blivit varse om bebisrösten. Bebisröstanvändare måste bort. Tänk Kelly i Beverly Hills. Fruktansvärt. Ska det vara gulligt?



Sen har vi rättsläkaren Alexx Woods (jo, 2 x. Hemskt namn). Hon är fin och viktig. Hon är en smart doktor som ändå alltid lyckas se jättefin ut. Ständigt supersminkad och med FloJo-naglar som borde komma i vägen vid obduktioner kunde man tycka, men Alexx fixar alltid biffen. Hon pratar med liken och blir bekymrad och nästan gråtfärdig när offren är unga och vackra. "Whatever happened to you, baby?" frågar hon de unga och vackra döingarna. Trots att hon är en smart doktor så verkar hon vara jätteblåst. Jätteblåst och clownsminkad.


Allt ovan är nog så illa, men det bleknar ordentligt i jämförelse med den gode Horatio Caine (hemskt namn). Han är så fin och viktig att man bara vill spränga nåt. Någon. Honom. Han är tuff mot de elaka, snäll mot barn, världens bästa polis, skräckinjagande när det behövs, förtroendeingivande när det behövs, alltid fantastisk på allt. Allting förmedlas med samma oinspirerade icke-skådespel av den usla David Caruso. Skrovlig röst, fåniga hundögon, helt utan känsla. Hans effektivaste skådespelarverktyg är solglasögonen som sätts på medan han säger den sämsta repliken som nånsin skrivits som om det vore kulmen på en Shakespearemonolog. Det skulle kunna vara så här: ett lik har hittats av en fiskebåt. Horatio och hans team anländer och konstaterar helt uppenbara saker för varandra. Horatio informerar teamet att de måste samla bevis; han ska tillbaka till stan. Calleigh frågar vad han ska göra. Horatio sätter på sig solbrillorna i närbild, stirrar mot horisonten och säger med skrovlig röst: "I'm going fishing. For a murderer." Cue gåshud i TV-soffan.

David Caruso hoppade av På spaning i New York för att han tyckte sig vara större än den serien. Han gjorde några skitdåliga filmer och gjorde inte så mycket mer väsen av sig på länge. Med lite tur så får han liknande idéer snart så att författarna (de påtända schimpanserna, alltså) blir tvungna att skriva ut honom ur serien. Jag hoppas innerligt att Horatio då råkar ut för en bestialisk seriemördare. Vi snackar stympning, kannibalism, tusen nålar, the works. Draperat i ett orangefärgat gradientfilter, förstås.

torsdag 14 maj 2009

Australien

Trots att Steve Irwin (mannen som i ett av sina mindre lyckade program desperat försökte få oss att tro att en fridfullt betande ko var farlig och slängde sig över det skräckslaget råmande djuret för att "rädda" över det till andra sidan vägen) drabbades av instant carma och (trots att han var ute och dök lik förbannat hade på sig sina löjliga khakikläder) blev perforerad av en sur spjutrocka, finns det fortfarande en mängd anledningar att undvika den forna straffkolonin Australien.

Världens tio farligaste ormar återfinns här. En av dem heter till och med dödsorm. Brown snake är en annan elak reptil, som svarar för hälften av alla ormrelaterade dödsfall på kontinenten. Men värst av dem alla är taipanen, vars gift räcker till för att döda 1200 fullvuxna män. Som om det inte vore nog är den dessutom extremt aggressiv och hugger gärna flera gånger i snabb följd. Förutom den ökända svarta änkan lever även den långt farligare trattminörspindeln i dessa trakter. En luden rackare som bygger bo i husgrunder och trädgårdar, och dessutom gärna tar skydd inomhus när det regnar. Endast en åttiondel av spindelns gift behövs för att ta kål på en. I de områden där den förekommer har man för vana att skaka ur skorna innan man tar på sig dem och (det här är det värsta) alltid kolla under sittringen innan man går på muggen!

Vithajen är en av de många "människoätarna" som lurpassar i haven utanför. De flesta hajattacker äger rum på relativt grunt vatten, ofta där man bottnar. Där kan man även falla offer för den med all rätt fruktade kubmaneten – världens absolut giftigaste djur. Med sina över tre meter långa hullingförsedda tentakler har den dödat över 5000 människor de senaste femtio åren.

Men inte ens inåt land, i de skenbart idylliska sjöarna kan man vara säker. Där kryllar det av krokodiler, som faktiskt står för fler olyckor och dödsfall i Australien än hajarna. Dessutom vägrar Australien ge asyl till flyktingar, de gör dåliga TV-serier och Hugh Jackman kommer därifrån.

Narcissistisk personlighetsstörning


Diagnosticeringskriterier enligt DSM-IV-TR
Individen uppvisar ett ihärdigt mönster av grandiositet (i fantasi eller beteende), behov av beundran, brist på empati, börjar i det unga vuxenlivet och finns i varierande samband indikerat av fem (eller fler) av följande:
  1. Du har en grandios självbild. Du överdriver framsteg eller talanger och förväntar dig att bli betraktad som överlägsen.
  2. Du är besatt av fantasier om obegränsad framgång och makt.
  3. Du tror att du är "speciell" och unik. Du kan bara bli förstådd av (eller borde bara umgås med) andra "speciella" eller högstatuspersoner.
  4. Du kräver stor beundran.
  5. Du har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på dina förväntningar.
  6. Du är interpersonellt exploativ – det vill säga du utnyttjar andra för att uppnå dina egna mål.
  7. Du har brist på empati.
  8. Du är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på dig.
  9. Du uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.


Nuff said!

Ignore, ignore, ignore


Facebook i all ära (jag gillar att kolla på jobbfestbilderna som kompisens kusins flickvän lagt ut as much as the next guy) men jag tål verkligen inte protestgrupperna som ploppar upp då och då. Eller, grupperna skulle väl gå an om ingen gick med i dem och försökte få mig att gå med.
Jag kan förstå att man blir ilsk över att isländska mc-gäng våldtar sälungar eller vad fan det är, men tror någon på allvar att de kommer att lägga av med det för att en bunt svennebananer är upprörda och klickar på en blå ruta på internet för att visa den upprördheten? Det som upprör mig är tanken på att deltagarna i gruppen tror att de gör nåt gott, att de drar sitt strå till stacken, att de känner sig som bra människor. Det som verkligen upprör mig är att de måste visa upp sitt fenomenala engagemang och liksom skryta för omvärlden precis hur fina de är som bryr sig om de stackars isländska sälarna så mycket att de, håll i hatten, gått med i en FB-grupp.
Såhär tänker jag mig att Pucko Sepesson resonerar: "Tänk om alla brydde sig lika mycket som jag, då skulle världen kunna bli sååå mycket bättre. Jag vet, jag startar gruppen STOPPA ALLT SOM ÄR DÅLIGT. NU! Alla kommer vilja gå med för ingen gillar ju det som är dåligt. Får jag bara tillräckligt många miljoner att gå med så kommer det att lyckas, det måste det. Inget är ju mäktigare än en lista på internet med många namn. Det här är världens bästa idé, alla mina 474 vänner måste ju inse det; jag bjuder in dem till gruppen omedelbums. Efter att jag informerat de 474 om vilken rollfigur i Familjen Macahan jag är, förstås. Det kan inte vänta." Jodu kära P. Sepesson, det kan jag berätta; du är Josh, den vagt efterblivna tönten som ingen gillar.

onsdag 13 maj 2009

Rodd


Det finns få saker som kombinerar tråkighet och jobbighet så ypperligt som att bära saker. Bära tunga saker. En finfin bonus i den ack så förhatliga musikbranschen är att man får tillfälle att bära ofta och mycket (om man nu inte når sådana framgångar att man har folk som bär ens saker, förstås. Branschen kan för övrigt vara minst lika förhatlig även efter ovan nämnda framgångar. Denna parentes är dock inte kraftfull nog att stå emot den galla som kan spys vad gäller det så jag får kanske återkomma). Just musikprylar har en tendens att vara A) förvånansvärt tunga (en basförstärkartopp från mitten på 70-talet väger exempelvis uppemot 40 kg), B) fantastiskt oergonomiskt utformade (sagda förstärkartopp är försedd med ett enda avlångt gummihandtag på ovansidan. Man bör helst vara två som bär toppen och bär man själv använder man med fördel bägge händer. Handtaget underlättar varken det ena eller det andra). Spelar man i band så har man förstås många prylar som måste bäras (bastrumman i plexiglas är en annan favorit) och spelar man i mitt band så måste de bäras upp för trappor då hissen i huset inte går hela vägen ner. Väldigt jobbigt. Och enormt långtråkigt.
Nu är det förstås inte bara i musiksammanhang som det bärs, allra värst är det när man flyttar. Då är det inte bara tråkigt och jobbigt att bära, det är dessutom livsfarligt. Att vara den som går först när en soffa kånkas ner i ett trapphus är lite som att vara den där stackars underhuggaren som får gå först in i grottan i slutet på den tredje Indiana Jones-filmen. Det är inte helt säkert att man dör, men risken är ganska stor.
Vi lever på 2000-talet men vi måste fortfarande bära. Vad i helvete är det här?

tisdag 12 maj 2009

Väderspänning

Det visar sig att det finns en annan blogg som heter Dagens Hat, med bara ett enda inlägg. Jag citerar: "SMHI gjorde en kraftansträngning för några år sedan när dom kickade en Östgöte som pga sin enfaldiga dialekt inte ansågs radiomässig. Det var ett bra beslut. Sedan dess har dock förnyelsearbetet helt avstannat." Läs hela inlägget på: Dagens Hat

Och varför blandar han in Janne Schaffer?

Ingela Agardh-hallucinationen

Ingela Agardh besegrade cancern och började jobba på Manpower. Nej, det var naturligtvis en önskedröm. Den livströtta kvinnospillran som hasade in på kontoret igår för att avbyta vår utbrända ekonom kväste förvisso fram det sorgligaste småprat jag någonsin hört, med samma sönderrökta stämma som ovan nämnda framlidna nyhetsankare (en ovanligt sjuklig yrkesgrupp vad det verkar), men hägringen skingrades lika snabbt som röken från en Commerce utan filter och tanten lommade in på sitt nya kontor med en kaffekopp för att inleda sitt livs förmodligen allra sista träl-år innan fibromyalgin, sjukpensionen och ensamheten slukar henne och därefter även bitvis katterna. Jag stod en stund vid kaffemaskinen och saknade Ingela. Jag vet att jag dissat inspirationsdagar, men den enda gången jag varit på en sån, var hon den enda som inspirerade mig, och jag lyckades faktiskt byta till plåster en hel sommar. Hon var så fin och liksom ledare för the good guys, medan Bengt Magnusson, Rickard Sjöberg, Agneta Sjödin och Malou von what's her face som representater för det verkligt onda.

Döm om min förvåning när jag även idag konfronterades med en Agardh-klon, denna gång som nyanställd servitris på vårt forna stamställe som chanserat de senaste åren och försökt återvinna sin forna glans med en ät-allt-du-orkar-köttbuffé, som skräddarsytts för Vasastans alla Atkinsmedvetna mäklarsvin. Men med denna doppelgänger fanns dock inga försonande drag över huvud taget. Det är förstås inte alltid tragiskt med medelålders kvinnor och män som inleder nya karriärer som serveringspersonal. Om en gubbe står bakom kassan på McDonalds kan han mycket väl vara en nyanställd HR-chef som tvingas göra sina obligatoriska empatitimmar vid fritösen. Och jag glömmer aldrig den äldre damen som är typ maître d' på KB, som gav mig så bra service att jag fick gåshud till min anklever.

Men den här Arizona-donnan, som antagligen pendlar ganska långt till sitt nya jobb, för jo tjena att hon har vare sig råd eller vett att bo innanför tullarna, bemästrade inte ens de mest basala aspekterna av begreppet service. Ord som "hej", "tack" eller "varsågod" tycktes helt saknas i hennes vokabulär. Och ögonkontakt, om än ack så flyktig, var det inte tal om. På kinakrogar hör det enligt konnässörerna till charmen att bli frånryckt sin tallrik i exakt samma ögonblick som den sista tuggan kommit innanför läpparna. Men här passade det sannerligen inte in. På en lunchbuffé, där man får äta hur mycket man vill, vill man ju dessutom få chansen att göra just det. Om man upplever att personalen så minutiöst övervakar varje ens gaffelrörelse, kanske skamkänslorna hindrar en från att backa, om det så bara är en klick hummos man vill åt. Det heter ju inte "ät-så-mycket-du-törs". Jag noterade också att restaurangen lagt teskedar istället för matskedar i sås-skålarna. Som om jag inte skulle märka det! Helt säker den nyas idé.

Visst, först tänkte jag att hon kanske hade varit tvungen att ta det här jobbet av någon vettig anledning; att hon varit hjärtkirurg i sin hemkommun innan SÄPO eller ROKS slog klorna i henne och hon tvingades in i ett witness protection program. Men det spelar ingen roll. Vanligt hyfs kan man och ska man visa sin omgivning i allmänhet, och kunder i synnerhet, även under dödshot.

Det gjorde med största sannolikhet åtminstone Ingela Agardh in i det sista, så ingen skugga ska falla över henne. Och inte heller över den stackars kraftlösa kvinnan från Manpower, med sin påsar under påsarna under påsarna under ögonen. Men vem som än är ute efter den där obehagliga servetrisen hoppas jag hittar henne; en kväll när hon tror att hon äntligen kan känna sig trygg (men fortfarande otrevlig så klart).

Velocipedister

Rödljus gäller väl inte för mig? Inte heller färdriktning? Kör jag dessutom mot rött åt fel håll så tar väl de ut varandra? Klart jag har koll när jag vinglar ner för S:t Eriksgatan med ungen på pakethållaren och samtidigt pratar i mobil. Eller sms:ar när jag svänger vänster i en korsning.
Jag betvivlar att Homo Erectus är utdöd; åtskilliga individer lever och frodas som cyklister i Stockholm. Lyckligtvis kommer det naturliga urvalet att göra sitt förr eller senare, man kan inte ha ett chicken race med treans buss (där Torgatan möter Solnabron) alltför många gånger innan turen tar slut.
De senaste åren har en ny typ av knäpp cyklist dykt upp som jag hoppas försvinner minst lika fort; de som kör s.k. fixies. Fixie = fixed gear bicycle, dvs enväxlade cyklar utan frihjul. Detta innebär att så länge bakhjulet snurrar så går även vevarmar/pedaler (att se dessa i nedförsbackar är på samma gång enerverande och roande). Lägg till att fixies aldrig har bromsar samt att styret oftast är decimeterbrett så har vi ett fordon som är ungefär lika kontrollerbart (och praktiskt) som en rodeotjur. Att de ofta är tillverkade i ultralätta hitechmaterial som gör dem dyra och sköra som Mingvaser gör bara idiotin desto större. Närmaste velodrom sägs finnas i Danmark. Snälla, snälla, snälla kan ni inte flytta dit.

lördag 9 maj 2009

Sexton tredjedelar < fyra?


Rätta mig om jag har fel (allvarligt talat, gör det) men är inte pilmarkeringarna på t-baneperrongerna en indikation på var tåget ska stanna när det är ett kort sådant? Jag har ett distinkt minne av hur jag som barn imponerades av att tunnelbaneförarna lyckades pricka in dessa markeringar nästan exakt nästan varje gång (lättimpad unge, jag vet). På den tiden var tågen oftast gröna och bestod av åtta vagnar i rusningstrafik och fyra i lågtrafik. Numera är det fantastiskt futuristiskt benämnda (och blå) Vagn 2000 som är normen, där ett fullångt tåg består av 3 vagnar och ett kort tåg av 2 (sidospår: hur förvirrande/efterblivet är det inte att det står "8 vagnar" på den elektroniska tavlan när 3 st sammanlänkade Vagn 2000 dundrar in på stationen?). Om vi förutsätter att längden på ett "långt" tåg är i princip oförändrat oavsett om det är ett gammalt eller nytt tåg, så är ett kort tåg av nyare snitt avsevärt mycket längre än en klassisk fyrvagnsvariant. Detta innebär dels att dagens kids inte får uppleva förarnas fenomenala precision som jag så storögt fick bevittna, men rimligen borde väl också de längre tågen betyda att något mer av perrongen än tidigare täcks av det ankommande tåget utöver den pilavgränsade sektionen?
Hur i helsefyr kan då den östgående tunnelbanan stanna så förbannat långt fram på Rådhuset att man måste kuta förbi de hånande pilarna ända till i princip mitten av perrongen för att hinna till den sista vagnen när ett kort tåg står inne? Vad finns det för diabolisk anledning till att tåget inte respekterar någon av pilarna (eller deras andemening) och uppenbarligen och orättvist gynnar de som bor närmare Pipersgatan/ Parmmätargatan än Kungsholmstorg? Kungsholmens svar på apartheid är vad det är.

fredag 8 maj 2009

Kära idiot


Kära idiot, vad fint att du tycker att det är så skönt när det blivit ljusare på mornarna, att du gillar all musik förutom hårdrock, att du tycker att duvor är som råttor fast med vingar, att det är så svårt att få ihop livspusslet, att du fick en livsavgörande insikt på en inspirationsdag som jobbet betalade, att du inte tror på Gud, men på nåt, att du har din unge som profilbild på Facebook, att du tycker det är kul att strö vuxenpoäng omkring dig, att du kallar din flickvän för tjejen, att du på riktigt tror att det var bättre förr. Vad fint.

Stanna i garderoben tills du vet vad du ska ha på dig!

Min mamma blir skitsur på mig när jag dissar Barbados-Magnus Carlsson , vilket oftast begränsas till att jag säger blä när jag ser hans tvålfula nuna och hans prickiga huvudsvål på TV. Eller för den delen Barbados-Mattias Holmgren. Hon säger det inte rätt ut, men menar att jag borde vara glad att det finns såna helyllehomo som kan representera oss, och vara en förebild för alla unga vilsna stackare på väg ut ur garderoben i varsin skitful tank top. Och gud nåde mig om jag vräker ur mig något magsurt om folkkära gubbar som Rickard Wolff, grimasen Gardell eller luttrade konferensproffset Mark Levengood med pärmen full av anekdoter om hans jävla mormor, som alla redan hört tusen gånger. Men allra allra värst är Tony Irving...

Jag hatar förstås varken bögar i allmänhet eller mig själv i synnerhet. När jag var liten fanns egentligen bara Sighsten Herrgård, Ebbe Carlsson och en kuf i rosaskimrande peruk som jobbade på lokalradion, så visst har det hänt grejer sen dess. Och det är väl kanske jättefint att alla wifebeaters runt om i landet skrålar att de vill leva la dolce vita. Men det är blotta tanken på att min mamma när hon ser de gosiga rosiga Barbados-bögarna huka kind mot kind över en rotfruktsgratäng i nåt hemma hos-reportage, med stolthet säger för sig själv: Min son är en av dem!

Kontokortskillen

Schwip-schwip! Killen framför mig i gröna shorts (och blå Chuck Taylorpjuck) använder sig av en knasig dubbeldragsteknik när han ska pröjsa för sitt Skrufsnus på 7-Eleven med betalkort. Kortet funkar inte trots den speciella tekniken (som är så välutvecklad att det antyder att kortet inte brukar fungera utan lite finess). Schwip-schwip! Schwip-schwip! Inte andra eller tredje gången heller. Schwip-schwip! Nä. Kassörskan menar på att hon kanske ska pröva. Schwip! En mer klassisk genomdragning av kortet. Ingen lycka. Lite långsammare kanske? Schwiiip... Nix. Snabbare? Schwp! Inte det heller. Andra hållet då? Schwip! Äsch. Första hållet? Schwip! Nej, det funkade ju inte. Men nu då? Schwip! Attans. Shortssnubben är optimist; han tar tillbaka kortet för nya, tappra försök. Schwip-schwip! Schwip-schwip! Schwip-schwip! Schwip-schwip! Schwip-schwip! Kortet läses icke. Kassörskan ber om kortet för att slå in det manuellt. Hon får det men någon sekund senare menar killen att det inte kommer att funka av någon ohörbar anledning. Hon återlämnar kortet. Schwip-schwip! Nej. "Men då kan vi göra såhär...". Killen rotar i plånboken långsamt och synbart motvilligt. Till slut fiskas en ovikt hundring fram som betalning. Hur svårt hade det varit att plocka fram den redan från fucking början? Betydligt enklare än att dämpa implusen att sula min oinköpta colaburk i bakhuvudet på tölpen, men jag lyckades.

Tedags för dystra själar


Där sitter hon. I grovstickad tunika. Vida linnebyxor. Tjocka härliga sockar för att det är så himla dragigt här på landet. Ett halsband med träpapegoja. Burrigt hår med en bångstyrig lock som slokar i pannan. Hon bär sina rynkor med stolthet. Sitter i en kökssoffa och tittar ut genom fönstret. Utanför: en gråkall sky. Grovkornigt. Lavendel. Vitmenad ek. Nånting från glashyttan. Kokbokssuddiga detaljer. Till exempel ett vindspel. Höstlöv. En pläd. Kaveldun. En bokhylla. En jättestor kopp thé som hon håller med båda händerna. Hon kurar. Kontemplerar. Det är mysigt. Och allvarligt. Hon pratar med bekymrad min och långa pauser. Om att vara kvinna. Om teatern. Om moderskapet. Om att åldras. Om att vara Lena Endre.

onsdag 6 maj 2009

Kontorslandskap


Det finns mycket att ogilla med kontorslandskap men hatet kommer inte fram ordentligt förrän, som idag, två av medarbetarna bestämmer sig för att diskutera en film de sett. Tvärs över landskapet. Högt. Ljudligt. Fullständigt ointressant. Otroligt länge. Utan någon som helst respekt för oss andra som inte vill höra. Det mest irriterande med deras diskussion är att de är rörande överens om det mesta men ändå måste formulera varje tanke extremt ingående, som om deras insikter är så mästerliga att de bara måste uttryckas och förpesta landskapsluften.
Som tur är hade jag hörlurar med musik nära till hands som åtminstone delvis lyckades dölja det höga och ljudliga samtalet, men det pågick så länge och var så fruktansvärt själsdödande långtråkigt att det blev smärtsamt att uthärda i de korta pauserna mellan Spotifylåtarna. Det tvingade fram en tripp till köket där ett ledset cream crackerkex letades fram och åts. På det kokades vatten upp och en udda pulverchoklad rördes ner i en kopp. Med chokladkoppen i hand vankade jag långsamt tillbaka till landskapet men sölandet till trots så diskuterade de fortfarande den där jävla filmen. Jag blev en morrande Belker inombords.

tisdag 5 maj 2009

Karatenissarna


Jag hatar karatenördarna som huserar i gymnastiksalen kl 19-20 på tisdagar. De drar alltid över med 5 minuter och trots det så måste de söla på vägen ut med sina tillgjorda bugningar och fåniga småprat. Att någon alltid lyckas glömma en vattenflaska och därför kommer tillbaka och stör gör inte hatet mindre. Mest hatar jag den blonda, skäggiga tönten som gör avslutningsövningar i korridoren och har den äckligaste karatedräkt man kan tänka sig; den har aldrig tvättats och ryggen har blivit svart av allt nördsvett. Fy fan. På en hedrande andraplats kommer gubben som leder det hela. Hans sätt att vara vänligt ursäktande får blodet att koka. Nästan så att man vill se hur långt hans karateskillz räcker mot en oväntad attack bakifrån med bandyklubban.