Fiskburkar

Jag har redan tidigare ondgjort mig över olika typer av förpackningar, men jag är långt ifrån klar. Beskåda burken på bilden. En konserv som öppnas medelst en ring med vilken man liksom skalar bort locket för att komma åt innehållet (som ofta är någon form av fisk). Inte så sällan är ringen lite svår att lyfta och det underlättas av att man använder en kniv för att bända upp ringen, redan det ett misslyckande i förpackningsdesign. De verkliga besvären börjar dock när man lyckats öppna burken. På bilden ser vi sardeller i olja. Sardellburkar som denna är oftast fyllda till brädden, vilket oundvikligen leder till oljespill. Sardelldoftande oljespill. 

Det är sällan man använder en hel burk sardeller vid ett och samma tillfälle; det brukar gå åt ett par stycken åt gången (om man inte gör caesarsalladdressing åt 45 pers. Men vem fan gör det?). Man inser omedelbart att sådana här burkar är ungefär så oåterförlutningsbara som de de kan bli. På grund av den undermåliga designen så inbjuder inte burken till att man drar bort hela locket (ger man sig på att dra loss hela locket så riskerar man att den lossnar med ett knyck och vips har man sprutmålat halva köket med sardellolja), utan oftast får man en stor plåtflärp som på bilden. Denna flärp är enkom i vägen och till besvär och gör den inoljade burken än mer oregerlig. Jag antar att man ska föra över resterande sardeller och olja till en annan burk om de ska förvaras (lycka till med det utan mer spill), men vafan kunde de inte göra sardellburken mer lämpad för förvaring?

Även matjessill brukar förpackas i sådana här burkar (fast cirkulära) vilket är precis lika dumt. Att en hel sillburk går åt i en sittning är inte lika orimligt, men den spillvänliga förpackningen orsakar ändå besvär. Om man CSI:ar ett midsommarbuffébord så lovar jag att man finner hundra gånger mer spillt matjessillspad än allt annat sillspad tillsammans. Skulle man sen få lite matjes över och mot bättre vetande ställa in i kylen så dröjer det inte lång tid innan nån råkar stöta till den lite när något annat ska ställas in eller tas fram, och vips så har man en härlig liten flod av matjesspad som sakta letar sig ner i grönsakslådan. Härligt.

The Trump Inlägg

Obama, you're fired! Donald Trump vill bli USA:s första orangea president.

Glada basister

Den kom kanske som en motreaktion på 90-talets deppiga shoegazerband; den ohejdade gladpopen. Trallvänliga melodier som visserligen kan handla om både hjärta och smärta, men framförda med en sådan livsglädje, inlevelse och känslosamhet att publiken inte kunde låta bli att att hoppa, skråla med, tappa all sans och bli helt tokglad. Tänk Håkan Hellström. Denna pop har aldrig fallit mig på läppen (glädje; vad är det egentligen?) men jag kan helt klart förstå att många gillar det. Via denna genre så bekantades jag med en musikertyp som jag dock har noll förståelse för (eller överseende med); den glada, hoppdansande basisten.
Han (ja, det är alltid en han) kan dyka upp i andra typer av band än den ovan beskrivna, men han ser alltid likadan ut. Lite babyfacig med toktufsig frisyr och ett leende så stort att man undrar hur de där rosiga kinderna orkar. På spelningar så far han runt på scen som en av de där kalvarna i Bregottreklamen. Han hoppar och viftar med bashalsen, körar lite improviserat i gitarristens mikrofon, springer bort till keyboardisten och bara gapar för att han är så glad, hoppar tillbaka till gitarristen och lockar denne till att hoppa med honom, bara för att han är så in i helvete jävla lycklig. Ja, ni hör hur hemskt det är.
Ibland så följer gitarrister med i hoppdansen, men sällan lika efterblivet euforistiskt som deras fyrsträngade kollegor. De är kanske för upptagna med att försöka se coola ut, en vanlig gitarriståkomma. Övriga bandmedlemmar tycks vara immuna mot det hela, då glada och upprymda sångare, trummisar, trumpetare och sågspelare inte alls är lika äckliga som när just basister uppvisar dessa saker. Det är kanske orättvist att basister inte får vara glada, men så är det.
OBS! Basisten på bilden har inget med inlägget att göra.

I Am the Walrus

Då hatet inte flödar lika fritt som tidigare (jag är väl deprimerad, eller nåt) så vidarebefordrar någon annans hat mot Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. Beskåda bilden här ovan (och klicka på den för att se en större version). Den togs igår på Hornsgatan i Stockholm. Det är en fotoaffär som verkar specialisera sig på analoga kameror (för er ungdomar är det sådana kameror som innehåller en rulle med en remsa som lagrar bilderna. De var vanliga förr i tiden) och innehavarna verkar ha en vurm för Sovjetunionen (för er ungdomar...googla), därav bysten på Lenin i skyltfönstret. Lappen framför bysten är dock inte från butiksinnehavarna vågar jag gissa, då texten lyder:
Tag bort kommunist-Lenin från skyltfönstret! Den provocerar! En usel barnamördare i likhet med terror-Stalin! Lika olämplig att skylta med som Hitler! Skärpning!
Lappen är i en plastfolder och avsändarens upprördhet går inte att ta miste på; alla meningar avslutas med utropstecken. För formens skull så borde lappskribenten ha förtydligat med "Förintelse-Hitler", men budskapet går nog fram ändå. Frågan är bara vem som smusslat dit den. Är det en anställd som inte vågar ta diskussionen med den/de som bestämmer över skyltfönstrets utformning, eller är det en vanlig medborgare som gått förbi, blivit provocerad, gått hem, skrivit lappen, plastat in papperet, gått tillbaka och gått in, låtsas titta på kameror och när ingen såg på böjt sig in i skyltfönstret och ut placerat meddelandet? Jag hoppas givetvis på det sistnämnda.

Fitnesskolonialism

Det började lite försiktigt med fitnessföretaget Les Mills lansering av alla varianter av Body det ena och Body det andra. Body Pump, där man mest fumlar hyperstressat med att byta vikter och hoppa upp och ner på en bräda med skivstång, hantlar och tyngder, koreograferat till hårdrock och eurotechno. Body Attack, vad det nu är. Body Balance, Body Vive, Body Step, Body Jam. Och Body Combat.

Nu börjar vi närma oss kärnan i hatet. Body Combat är nämligen en köckenmödding av boxning och "orientaliska" kampsporter (bara ordet "orientaliskt"... vad betyder det? Syftar det på allt som Asiens 4 miljarder invånare har för sig?) som anpassats för en "västerländsk" målgrupp. Det är lite jabbar och uppercuts hit och dit. Och det är tydligen jätteviktigt att "hålla garden" hela tiden som en annan idiot. Det är lite kung fu, med hoppsparkar hit och dit, mot påhittade fiender som kommer från alla håll, som nästan ingen klarar utan att se ut som stelopererade cancandansöser. Det är lite muay thai. Lite karate. Och ibland tvingas man till och med låtsas att man har ett svärd i handen som man ska svinga över huvudet och skilja imaginära huvuden från imaginära kroppar med. Som final måste man göra ett explosivt utfall fram och stöta det rakt i magen på sin osynlige antagonist, fast det mest blir att man kör upp det i röven på motionären framför. Värst är nästan när man ska låtsas hålla sin motståndare i håret och med knuten hand mosa ansiktet till puré till tonerna av Blümchen.

Men det slutar inte där. Sen började kontinenten Afrika pocka på uppmärksamheten. Titta vad de håller sig fitta därnere, och i vilken harmoni de lever tillsammans med naturen. Så uppfanns Afrojympan, anpassat för en "västerländsk" målgrupp. Jag har eventuellt redan berättat om när jag råkade hamna på ett sådant pass av misstag och tvingades imitera kvinnor som stöter korn, kvinnor som sår frön eller hämtar vatten, kvinnor som svingar armarna över huvudet och samtidigt skanderar: "Jag är jag! Jag är jag!" Jag är säker på att det var detta som tog kål på Kerstin Thorvall. Varför inte istället några rörelser inspirerade av upplopp i en kåkstad, bygga hus av elefantbajs, ducka för en machete i en kyrka där vi sökt skydd, slänga sig undan för en törstig flodhäst på stigen till vattenhållet, vifta bort flugor från ansiktet på ett döende barn eller skutta runt på ett minfält. Nej, nej. Vi buntar ihop hela jättekontinenten Afrika till en enda härlig kultur där man verkligen kan leva i nuet, utan att tänka på att många gör det för att morgondagen kanske inte ens existerar. Och jag inser att det finns mer i Afrika än svält, misär och krig. Men en sak jag inte tror finns där är Afrojympa.

På Sats finns två genomvidriga nyheter i programmet. Det ena är Piloxing, som är en helt vansinnig mutation av boxning och cornflakesyogan pilates. För tjejer som behöver få ur sig lite aggressioner och samtidigt bli av med celluliter och lära sig stå i ett perfekt K. Det andra är det hemskaste av det hemska. Den femte ryttaren i Apokalypsen. Död, Pest, Krig, Svält och Zumba. De har avverkat Asien och reducerat det till hoppsparkar och inre lugn. De har exploaterat Afrika ännu en gång och gjort aerobics av fattiga människors vardagsbestyr. Zumba är det naturliga nästa steget, från höfternas kontinent Sydamerika. Det började på TV-shop för ett par år sen och har nu fått ett otroligt genomslag på SATS. Över femtio klasser på en vecka i Stockholm ägnas Zumba. Och folk köar som galningar för att få frigöra sig med knullrörelser och andra märkliga krumbukter som får alla att se ut som kön till byns enda toalett efter en taskig burrito.

Jakten på nya krystade träningsformer fortsätter. Det är bara en tidsfråga innan vi ser Aeroboriginal, Body Jenka eller Eskimotion på schemat. Jag saknar nästan äppelplockandet på Friskis. Men till och med där tror jag att de plockar kalebasser nuförtiden.

Prickfritt, schmrickfritt

En reklamfavorit har nu återkommit i huvudstadens bussar. Rubriken lyder "SKAVSJOHOLM - prıckfrıa moten". Det rör sig om ett konferenshotell. I brödtexten så ser man att de slopat alla prickarna över i, ä, osv. De drar det här med "prickfritt" till sin yttersta spets. Nån har säkert tyckt att det är fyndigt men det är i själva verket bara skitdumt.
Personligen tycker jag att sloganen "prickfria möten" är ganska långsökt för ett konferenshotell. Omgivningen garanterar knappast mötenas innehåll, inte sant? Gimmicken med de pricklösa bokstäverna verkar ha gått före budskapet. Bortsett från det så är det idiotiskt att trycka på prickfrihet med en text där vartannat ord är felskrivet. Svårlästhet och svenskalärararens rödpenna är snarare det man tänker på.
Dummast av allt är att man inte bara stavar fel på varumärket man försöker marknadsföra, det är dessutom väldigt svårt att gissa sig till vad stället de vill att man ska konferera på faktiskt heter. Att sista stavelsen ska vara holm är väl ingen högoddsare i och för sig. Mittenstavelsen bör rimligen vara sjö, men hur är det med första vokalen då? Skävsjöholm? Sje-ljudsallitterationen känns inte helt rätt. Skavsjöholm då? Jo, det verkar bättre, men hur ska man veta? Har man ett världskänt varumärke så behöver man inte skriva hela namnet i sina annonser, men SKAVSJOHOLM är inga gyllene bågar precis. Nu visar det sig att stället heter Skåvsjöholm. Ridå. BOKSTAVEN Å HAR INGEN PRICK FÖR HELVETE, DET ÄR EN JÄVLA RING.

Jag sökte en kvinna och fann en frukt. Jag är besviken.

Se så glad man kan bli av fruktsallad.

Diskmaskin

Det är inte roligt att diska. Jag hatar det till och med ibland. När jag köpte ny lägenhet i höstas var det inte en dealbreaker men dock en välkommen bonus att där fanns en diskmaskin. Och, på engelskt manér, även en tvättmaskin i köket. Jag har aldrig haft någotdera. De första veckorna kändes det löjligt urlyxigt att fylla diskmaskinen på kvällskvisten och somna till det trygga brummande, skvalande ljudet från köket. Jag körde en tvättmaskin om dagen, för att jag kunde. Och nu låter det som om det i själva verket är miljön och våra begränsade naturresurser jag hatar, men jag har skärpt mig lite på den punkten. Men grejen är också att jag på tok för snabbt upplevde ett skifte i min irritation. Tidigare hatade jag att diska och blev hjärtans glad för en maskin som gjorde det åt mig. Nu hatade jag plötsligt att fylla diskmaskinen, att tömma den, ställa tillbaka tallrikar och glas i skåpet, att inte vara hundra på var mina utensilier befann sig. Jag hade anpassat mig, på ett mycket dåligt sätt, till en ny situation, och glömde bort att vara tacksam. Det finns en politisk metafor här nånstans som jag inte orkar utveckla, men låt säga att den dels handlar om löntagare som får allt mindre i skatt (människor som alltför snabbt anpassat sig till en skenbar välfärd och glömt bort att vara solidariska) på bekostnad av utförsäkrade sjuka som slängs ut i en arbetsmarknad där de ändå inte är önskvärda, dels leder fram till ett härligt gammalt uttryck: Mycket vill ha mer.

Kaffeflickorna

Jag var i Berlin över nyår. Och det fanns ju ingenting att hata med det – det var härligt och bra som alltid, förutom det faktum att berlinare föredrar att skjuta sina fyrverkerier i sidled istället för upp i natthimlen där de hör hemma. Det var med risk för liv och lem man kurade på det lilla torget med handen fastfrusen i en flaska sekt. Dessutom slänger de smällare på varandra. Det var blitzkrieg helt enkelt. Men enda gången jag blev irriterad på allvar under resan, var på vägen dit och hem. Jag flög nämligen med SAS. Dels för att jag gillar SAS: de funkar, de har en sober inredning på planen och jag har någon sorts lojalitetskänsla kvar i mig som inte försvunnit än. Dels för att jag råkar ha ett EuroBonus-kort, som förstås visat sig vara helt värdelöst för en sån som mig, men nu har jag det och jag försöker panikartat skrapa ihop poäng för att nån gång få en bonusresa till, inte vet jag, Sundsvall, efter att ha spenderat en miljon på atlantflygningar och kostat på mig en och annan uppgradering för att slippa öppna röven med en brevkniv efter tio timmars sittning i economy.

Men vad jag inte står ut med är en viss människotyp som tyvärr verkar överrepresenterad SAS: sorgfälligt blonderade östermalmsdamer som skulle se ännu bittrare och tjuriga ut om det inte varit för Akademikliniken. Bolaget har ju tvingats kicka en massa unga, duktiga medarbetare efter år av katastrofförluster. Helt nyss kom det ju som en chock att resultatet blev en miljard minus istället för typ en miljon.

Dessa surkärringar som klamrar sig kvar vid ett jobb de uppenbarligen hatar, med en organisation de inte skäms över att prata skit om över huvudet på skrämda passagerare, med en marknadsanpassad utveckling mot lågprisbolag som tvingar dem att inse att de inte är mycket mer än kaffeflickor och att tiden är förbi då de kunde glassa iväg till Rio de Janeiro för en spottstyver eller åka över dagen till Dubai och shoppa diamanter. Dem står jag helt enkelt inte ut med. Jag är en gammal fackräv, men jag kan tänka mig ett undantag från LAS i det här fallet, så vi kan byta ut de blodlösa spackeldonnorna mot ett gäng arbetslösa bögar och unga kvinnor som kan stava till service + är villiga att jobba för ryanairlön, så får vi fart SAS igen och jag kanske kommer längre än till Midlanda.

Har du hört den förut?

"Jo, just det, sa jag det, eller, jo, det gjorde jag nog. Eller har jag kanske inte berättat det...? Jo, det gjorde jag nog, eller? Nä... Jo, jag måste ha sagt det. Eller?"

Hur i helvete ska man svara på det? Det här är dessvärre min bloggkompanjon i ett nötskal. Halva anekdoten går åt till en helt meningslös monolog kring ett eventuellt nyhetsvärde. Och resten ägnas en berättelse som det ofta visar sig att man faktiskt har hört förut. Men egentligen är det någonting helt annat jag vill komma åt. Vad jag verkligen hatar är när jag själv råkar dra en alldeles för lång redogörelse för någon som först när jag kommit till poängen säger: "Jo, du berättade det förra veckan." Jamen stoppa mig i tid då dumjävel! Nicka bekräftande i redan i inledningen och ge mig en utväg. Jag är skitskraj för att upprepa mig, vara tråkig och/eller få altzheimers. Så inser jag att Kodo kanske lider av samma fobi och att det är därför det helt slagit runt för honom. Nu hatar jag honom inte längre.

Och plötsligt tänker jag att jag redan har skrivit om det här. Har jag det? Nä... eller?

Vit makt

Är det en slump att Sverigedemokraterna och Shabby Chic-bloggarna båda ökat i popularitet så dramatiskt på sistone? Bland pöbeln vill säga. Nej, säger jag. Det måste absolut finnas ett samband.

De strävar båda efter att göra de svenska hemmen vitare. Ett urval shabby blogg-namn: Julias vita drömmar, Vita saker, Vita Villa Vila, Marits vita skrin, Annas vita hjärtan, Vitt hus med vita knutar, Rödluvans vita vardag, Inspiration i vitt. Emmas vita hus, Ett hus i vitt.

De drömmer sig tillbaka till en förgången tid och romantiserar det pursvenska bondesamhället – en epok av fattigdom, lidande, kvinnoförtryck och djup misär. Innan invandrarna kom och hjälpte oss på fart på ekonomin alltså.

De har en kväljande traditionell syn på familjen. Majoriteten shabby chic-bloggare är mammor (vita medelklassmorsor) och de flesta kan inte låta bli att smyga in små vardagsbeskrivningar om deras gullungar. Exempel på bloggnamn: Spets och snor, Lantlig harmoni och småbarnskaos.

De har en förlegad kvinnosyn. Kvinnorna är hemma och vitmenar, torkar snor, bakar vaniljhjärtan och snittar liljor. Männen är borta och tjänar pengarna som krävs för de dagliga loppisfynden.

De tar båda gamla unkna och avlagda idéer eller ting och försöker putsa upp dem, med ett sorgfälligt genomfejkat resultat.

Vanilladreams and Humblebees (!) har undertiteln: Drömmar i vitt med inspiration från en förgången tid. Orkade jag och visste jag hur, skulle göra ett diagram som visade på sambandet, men jag nöjer mig med att hata båda företeelserna ungefär lika mycket.

Aristokratins nya vapen

Vindsvåningar har blivit ett sätt att döda.

Lunchhelvetet, del 2: Salmonella?

Lite oväntat fick jag idag mera vatten på min lunchkvarn (eller är det lunchvatten på kvarnen?). Jag hade stämt träff med en god vän och överlag så var hela min lunchtimme mycket trivsam. Synd bara att jag kanske dör på grund av kycklingfilésashimin som bufféstället bjöd på idag (se bild). Jag slutade att äta så fort den mediumrära mitten uppenbarade sig, men vem vet, jag har kanske satt min sista potatis. I så fall testamenterar jag min blogghalva till Rally. Hatet tar jag med mig i graven.

Lunchhelvetet, del 1: Valet och kvalet

På min arbetsplats är vi ganska få och när det är lunchdags så brukar de som inte har matlådor med sig samlas vid garderoben och diskutera vilka val som finns. Vi har i närheten bufféstället, asiaten (jodå, stället benämner sig "asiatisk restaurang"), sushin samt mataffären och då vi sällan tar oss längre bort än just närheten (särskilt såhär års) så blir det oftast någon av dessa. Jag är inte särskilt kinkig av mig utan om merparten vill gå till asiaten så hakar jag på; vill folk gå till affären och köpa färdigmat från Gooh! så kör i vind. Tyvärr så hjälper min medgörlighet föga, utan alla andras viljor krockar på det mest tidsödande viset; ingen vill avfärda eller anamma ett förslag till fullo utan alla liksom bara inväntar ett gemensamt beslut. Samtidigt så är det uppenbart att somliga hellre går till det ena eller det andra stället, men istället för att bara bestämma sig och gå dit, oavsett hur många man får med sig, så velas det i tio minuter. Varje dag. Jag skulle ju kunna skita i alla och bara gå iväg på egen hand, men då jag redan framstår som lite asocial (på senaste firmafesten fick jag av en kollega frågan om varför jag hatar människor. In vino veritas så det förslår) så anstränger jag mig lite för kontorsfridens skull.

När väl ett beslut fattas och truppen ger sig av (efter att man varit tvungen att vänta ytterligare en stund på en som tagit ett telefonsamtal och en annan som passat på att gå på toaletten) så uppkommer nästa irritationsmoment. Mitt kontor är beläget uppe på en kulle och det finns flera vägar att ta sig ner till t.ex. mataffären. Att man inte vill gå samma väg både dit och tillbaka är fullt förståeligt, men vari ligger logiken i att den väg som oftast tas är den längsta och den vi tar mest sällan är den kortaste? Det är som att vi inte slösade bort tillräckligt med tid innan och bara måste ödsla lite till. Enormt irriterande.

Bonushat: om somrarna så vill folk så ofta som möjligt sitta utomhus och äta. Jag gillar inte det. Att sitta i solen med en tallrik varm mat framför mig tilltalar mig inte alls. 

Värmeljus

Man tänder ett vämeljus och släpper ner det i en liten lykta av glas. Trots den korta fallhöjden så slocknar ljuset. Suck. Man försöker tända det utan att ta upp det men bränner fingrarna rejält när man vinklar ner tändstickan/tändaren. I lyktan bredvid finns redan ett till hälften uppbrunnet värmeljus. Vis från förra ljuset försöker man inte tända det direkt utan ger sig på fiska fram det. Tyvärr har ljuset lötts fast i glaslyktan tack vare lite stearin i botten och då lyktans innerdiameter är obetydligt större än värmeljusets diameter så finns det ytterst lite spelrum att vicka loss det. Efter lite ansträngning så lyckas man dock, men får då uppleva hur förjävla svårtänt ett semianvänt värmeljus är. Lyckas man tända det så kan man ge sig fan på att det också slocknar när man släpper ner det i glaslyktan igen. Snyggt.

Bonushat för vegetarianer: stearin framställs huvudsakligen ur djurfett. Det ni.

Hata fritt eller hata rätt

Veckorna före valet så fylldes min bekantskapskrets FB-statusar med allehanda politiska utrop. Även om jag generellt tycker att engagemang och sånt jox är hedervärt (hos andra) så blev jag alltsomoftast något irriterad över all propaganda. Nu, någon månads perspektiv på det hela kan jag sätta fingret på varför. Det hör till sakens natur att ogilla den andra sidans politik och politiker. Mona Sahlin jämförs med en lyktstolpe, Fredrik Reinfeldt med en soptunna. Man ojar sig över andra blockets syn på skatter, bidrag, sjukvård, skola och tycker att de är dumma i huvudet. Helt okej. Att bekänna politisk färg och föra fram hjärtefrågor på fejjan är också helt okej förstås. Att anklaga alliansens anhängare för att vara brunskjortor eller att kalla rödgröna röstare för ointelligenta DDR-älskare i sin status är inte okej, och det finns många anledningar till det.

Först och främst; folk vet väl om att det är vännerna  som är de huvudsakliga adressaterna för de FB-statusar man skriver? Det är kanske jag som fått en konstig uppfostran, men jag drar mig för att gå in för att förolämpa mina vänner och bekanta å det grövsta. Jag vet inte, det verkar onödigt. Vidare; om man inte kan förstå att de man valt som sina vänner kan ha olika åsikter än vad man själv har så uppvisar man en väldigt snäv verklighetsbild (att deklarera att man "gillar olika" några veckor senare klingar då mycket falskt i mina öron, men mer om det nedan). Kan man inte ens respektera att vänner har olika förutsättningar, bakgrunder och specifika behov så har man missat hela poängen med demokrati. Att beklaga sig över att Kreti och Pleti Svensson från Bonnhåla i Blekinge inte fattar vad de röstar på är väl en sak (kanske), men det här är vänner.

De som raljerat över vilket hemskt och dystopiskt samhälle vi kommer att få om fel block vinner valet saknar allt vad perspektiv heter. Att det finns problem här i landet och att man kan få det besvärligt eller råka illa ut på grund av ändrade (eller bibehållna) lagar och förordningar är givetvis sant, men att försöka illustrera detta genom att utmåla ett eftervalssverige som Tyskland 1936 eller Sovjetunionen 1978 ogilitigförklarar alla argument man kan tänkas ha och den som uttrycker sig så förtjänar en dumstämpel i pannan.

Så kom valet och resultatet blev värre än vad folk kunde tänka sig. Ett parti med rasism som huvudpunkt i sitt program kom in i riksdagen och vi har numera 20 riktigt usla människor som sitter där och ska försöka bestämma. På fejjan kunde man tydligt märka hur luften gick ur alla domedagsprofeter. Om man hävt ur sig det värsta man kan komma på (mot sina sina vänner) så tenderar kraftuttrycken att ta slut när 6 % av de röstande valde ett parti med väldigt tydliga kopplingar till nynazismen. Har man antytt att den moderata kollegan är nazist så betyder liksom de orden så himla mycket när man plötsligt ska ta till dem på riktigt. Jag har inga belägg för det här, men jag kan tänka mig att lite mer svagsinta (och xenofobiska) medborgare kan tycka att om man beskylls av sina vänsterpolare för att vara fascist för att man funderat på att rösta på Folkpariet så kan man lika gärna rösta på Sverigedemokraterna. Det gör ju ingen skillnad.

Nu uttalade sig förstås folk på fejjan om det ofattbara att ett parti med en ondsint agenda valdes in, men de statusarna var på en helt annan nivå än tidigare. Förbryllat och uppgivet skulle jag karaktärisera det. Visst, många upprörda röster hördes om att eventuella SD-röstare skulle ta bort vederbörande som vän. Varför tror man sig ha en massa rasister som fb-kompisar frågar jag mig stillsamt. Borde inte utgallringen ske på ett tidigare plan om det är så? Att pryda sin statusbild med en Rör inte min kompis-hand med ny, grammatiskt tveksam text är väl fint, men att vänligt deklarera att man själv inte är rasist är inte riktigt lika direkt och kraftfullt som att kalla vänner för öknamn, som man ju pysslade med före valet.

Nåväl, en anledning till att många av de som varit så politiskt engagerade före valet har varit förhållandevis tysta sedan dess (om politik iaf) kan vara att de vänsteranhängare som utmålade en ny alliansseger som det värsta tänkbara har nu fått det bevisat att det kunde faktiskt bli värre (och då har jag inte ens gått in på det totalt distanslösa i deras uttalanden i och med att de i Sverige har det bättre än de skulle ha det på många, många andra ställen i världen). Att ondgöra sig över rasisterna i riksdagen med lämplig upprördhet skulle kräva ett erkännande att Alliansen inte är så illa som man menat tidigare; det finns faktiskt de som är värre. Men mest handlar det nog om människans natur. Man kan motsätta sig en tänkt framtid hur mycket som helst, men när man väl hamnar där så vänjer man sig och går vidare med sitt liv. Men så måste det kanske vara, hur i helvete skulle man annars stå ut med sin omgivning?

Såsom i en spegel

Den här bilden, från kristdemokraternas valkampanj, på Göran Hägglund som försöker stirra ut en apa får associationerna att liksom löpa amok. Jag tänker på kreationism. Jag tänker att apan strax kommer att tugga sönder Görans ansikte. Är apan queer? Jag tänker på att kristdemokrater nog tycker att de är bättre människor än alla andra. Eller bättre apor?

Jag tänker också på när Göran introducerade uttrycket "Verklighetens folk" i ett ökänt tal förra året, som en missriktad spark i arslet på kulturvänstern och den intellektuella eliten – ett populistiskt utspel som syftade till att säkra white trash-rösterna. Verklighetens folk är alltså den stora tröga massan som skiter i ideologierna och bara vill att det ska vara som det alltid varit. Radhuslandet. Stefan och Krister-demokraterna.

Verklighetens folk vill inte lägga skattepengar på fria teatergrupper, pling-plong-musik och poesi som inte rimmar. Verklighetens folk vill kunna spegla sig i konsten, men bara bokstavligt. Uttrycket används förstås också flitigt av den lika elaka tvillingen Sverigedemokraterna, som dessutom menar att det faktiskt var de som myntade begreppet. Och det skulle inte vara första gången kd apade efter sd. Men inte förrän RFSL lekte med "Verklighetens folk" i en kampanj, försökte de dära jönsarna varumärkesskydda begreppet. Utan framgång dock.

Så här förklarar kristdemokraterna Verklighetens folk på sin hemsida:
"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV."

Ingenstans hittar jag belägg för att vänstern är motståndare till fredagsmys. Eller familj. Eller att arbeta. Eller att ha semester. Eller, tyvärr, "Så ska det låta". (Hur fint är det inte att de lägger till: "på TV" förresten?)

En röst på alliansen är, som bekant, en röst på kristdemokraterna; det kan inte nog understrykas!

Heja apan! Bu för fredagsmys!

Geografi för flickor

Det finns en värld för tjejer också. Den är rosa och man kan köpa den på Åhléns. Så jävla jävla dumt!

Konsten att läsa och skriva. Del 2.

När jag funderade på skrivandet och läsandet i mitt liv, flöt ett gammalt hat upp till ytan - det uppsvällda liket av min klassföreståndare i högstadiet. En kvinna vi kallade Jabba (fast bara bakom hennes kolossala ryggtavla). Och nej, hon är förstås inte död... eller? Jag googlar genast! Nej, det ser ut som att hon är vid liv och dessutom i välförtjänt blåsväder. Efter att ha pensionerats som skolchef för Piteå kommun, började hon tjäna feta konsultpengar på att hjälpa skolor runt om i länet att skära ner och sparka lärare. Föga förvånande. Jag behöver nu bara blunda för att se den där smala, medfött missnöjda munnen – ett circumflex i en överjäst surdeg. Hennes hesa agardhiska skratt. Den lilla spetsiga tungan som spelade över korta huggtänder. Hennes löjliga små Lassgårdsfötter. Hennes filtväst i varma jortoner. Färganalys: höst.

Vi var en relativt skötsam klass, som inte var svårt i en högstadieskola där niorna körde moped i korridorerna och slängde in nyårsraketer i kemisalen under pågående lektion. Och dessutom var jag en av de skötsammare i klassen. Jag och min oftast ende vän Olov, en tungomålstalande bondson med flaskbottenbrillor, tillbringade rasterna försjunkna över ett schackbräde eller repeterade med vår inte särskilt populära jazztrio, med en strumadrabbad sångerska som älskade pasteller och virkat. Jag var dessutom elevrådsordförande och fick i uppdrag av den onde Jabba att utreda just ovan nämnda fyrverkeriincident. En efter en plockades värstingarna in i ett klassrum där jag tvingades leda förhören under det att mordhot utdelades från mörka blickar under spretiga hårdrocksluggar. En kort tid av terror följde, som egentligen inte bjöd på särskilt mycket fysiskt våld, men nog mycket skräck för att bilda en hård extra inälva av värkande ångest i magtrakten. Det gick över efter ett par veckor, men mitt hat mot Jabba hade bara just börjat växa.

Skrivit hade jag gjort sedan ettan, och som alltid gick kvantitet före kvalitet. Jag fyllde skrivbok efter skrivbok med berättelser om bevingade hästar, koloniseringen av rymden och en mystisk nyinflyttad granne som visar sig vara djävulen. Bara fantasy, sci fi och skräck. När jag egentligen borde satsat på deckare. Jag fick alltid höga betyg, men inte alltid så höga som jag förtjänade. Tycker jag själv nu i alla fall. Så en gång så vågade jag mig på en ny genre: historisk kärleksroman. Jag hade antagligen läst nånting tantsnuskigt i historisk förklädnad och kombinerade det med min förkärlek för det antika Egypten, som jag fått från ett Asterixalbum. Och eftersom jag inte hittat någon lämplig bok om den olycksaliga drottningen såg jag mig nödgad att själv författa den. Så ägnade jag kvällarna till mitt stora mästerverk: "Dofter av lotus - historien om Kleopatra." Dessutom med undertiteln: "Bok 1. Julius Caesar", för jag insåg trots allt att jag inte skulle hinna berätta hela hennes färgstarka liv på bara en vecka. Det blev 65 handskrivna sidor som började på en flodbåt på Nilen vatten, där Kleopatra passade på att tänka tillbaka på sitt liv, innan hon släckte det med en aspiskobras bett.

När jag läser det nu slås jag av två saker: 1. Det är på INTET sätt bra. Och 2. Hur gay VAR jag inte? Jag hade förvandlat den stackars drottningen till en sexgalen intrigmakerska, en manipulerande hårdsminkad vamp omgiven av snygga muskelslavar. Jag vågar inte citera mer än de olidligt pinsamma sista raderna. En dialog mellan Kleopatra, som just undkommit en stadskupp, och Julius Caesar, som befinner sig i Alexandria på besök. Trots hans arrogans har Kleopatra förstås attraherats av honom från första stund, men hittills har de bara munhuggits och kastat mystiska blickar på varandra:

"Var inte orolig. Jag ska gömma er", lugnade han henne. "Den där Hasuneb kommer inte att klara av det här, det ska jag se till!" "Ni behöver inte..." Hennes hand tog tag i mannens. "Det kan vara farligt." Han skrattade till. "Nåja. Jag tror nog att jag klarar av honom, min kära. Men nu ska vi prata om oss istället." Hon såg honom djupt i ögonen. "Vad finns det att säga min konung?" Den natten gav hon sig helt åt honom, och både Kleopatra och Caesar fick veta vad kärlek var...

Alltså, det finns inga ursäkter. Det finns varken insikt eller avsikt med det jag skrivit. Det är tillgjort och naivt och ingenstans ser jag ett löfte om den stora författare jag förvisso aldrig heller blev. Men det är inte själva poängen. Vad som väckte min vrede ånyo var Jabbans kommentar längst ner på sista sidan:

"Mycket välskrivet men varifrån har du tagit faktaunderlaget? Har du skrivit detta själv? Det finns en del uttryck och ordval som verkar nog så avancerade för en 15-åring? [sic] 4+"

Jag älskade min mamma extra mycket den kvällen när hon fly förbannad ringde Jabban, som i själva verket heter Inger Ingesson, och skällde ut henne. Men det förändrade förstås inte saken. Jag var kränkt, sårad, bortgjord och det tog lång tid innan jag ville skriva igen. Och vi fick aldrig veta hur den skamlösa drottningen lyckades snärja Antonius, efter kejsarmordet, för jag uppfyllde aldrig löftet jag gav i den absolut sista meningen i "Dofter av lotus" – nämligen:

"Fortsättning följer."

Fortsättning följer.

Tajt

Ett vanligt omdöme som man hör om rockband som spelat live är "fan vad tajt!". Jag utgår ifrån att det är positivt menat, men jag förstår det verkligen inte. Sitter folk med metronomer och ser till att bandet håller takten? Lyssnar de efter att basisten och trummisen är så samspelta att de låter som ett enda instrument? Visst, somliga pysslar väl med sånt, men de allra flesta som tycker att band är "tajta" gör det inte kan jag lova. Och de flesta banden som fått det omdömet är inte så värst tajta alltid (mitt eget band inkluderat). Jag har också hört omdömet "otajt" om band som varit rätt värdelösa, men som verkligen varit snortajta. Poängen är att i de flesta fallen så är "tajtheten" fullständigt oväsentlig för hur bra en spelning är. Visst, ingen är väl särskild intresserad av att höra Dream Theater om de inte spelar tajtare än drottning Silvias ansikte, men ingen är väl särskilt intresserad av att höra Dream Theater överhuvudtaget.

Provokationskonst

DN hade häromveckan en kort artikel om Lars Vilks. För 30 år sen gjorde han nåt konstverk som står i Skåne och det är så fult att någon upprörd själ försökte bränna ner det för 25 år sen. Jag är inte särskilt konstintresserad och kan närapå inget alls om modern, svensk, dålig konst, men jag känner likväl till Lars Vilks. 2007 ritade han en teckning föreställande Muhammed som rondellhund och detta föll givetvis inte alla i smaken. Bland andra blev denna dam så upprörd att hon planerade att mörda tecknare Vilks. Detta fick tämligen stor uppmärksamhet för nåt halvår sen varpå rondellhundshistorien aktualiserades igen och Lars Vilks blev i ropet.

För några månader sedan bestämde sig narcissist Vilks för att pryda löpsedlarna igen; vid en föreläsning om yttrandefrihet så visade han filmen Mohammad, Mohammad, A Young Prophet's Homoerotic Journey from Islamabad to Mecca (inte riktigt, men typ). Föga förvånande så retade detta upp en deltagare (som troligen befann sig där just för att bli uppretad) såpass mycket att han försökte hoppa på föreläsare Vilks, men han hindrades av poliserna som av någon anledning såg sig nödgade att vara där.

Dessa händelser har orsakat en massa debatt, förstås. Ett återkommande tema har varit typ att "konsten inte får tystas av extremister" och att åtalen mot de som ville bränna ner uppviglare Vilks hus är viktiga för att bevara yttrandefriheten. Det låter på ytan vettigt och självklart och något som är värt att kämpa för, och per automatik så har Vilks underförstått varit denna förkämpe. Men, det här är inte Iran eller Kina och att uttrycka sig konstnärligt är generellt inte så riskfyllt här i Sverige. Visst, måltavla Vilks blev onekligen dödshotad för sina tilltag, men det är inte samma sak att göra en film om homosexualitet i ett land där homosexualitet är så olagligt att det sägs inte existera; och att visa sagda film i en föreläsningssal i Uppsala.
Vidare; att religiösa fanatiker reagerar på en medveten provokation är i mitt tycke inte ett hot mot yttrandefriheten. Inte i Sverige. Det är klart att om någon tänder eld på hans hus så är det mordbrand, men Lars Vilks har polisskydd när han uttalar sig, hans ord och verk publiceras och visas, han får mängder av uppmärksamhet. Jag tycker att han får uttrycka sig ganska fritt. Att ett gäng fundamentalister kontrar med våld är hemskt och brottsligt, men man tillskriver dem för stort inflytande om man hävdar att de hotar yttrandefriheten i vårt land.

Vilka vidöppna dörrar försöker upplysare Vilks sparka in? Att radikala muslimer är lättretade? Att det finns tabun? Att Muhammed hade skägg? Konst kan förstås vara provocerande, men jag undrar lite stillsamt om en ren provokation faktiskt måste vara konst. Det är i alla fall ett otroligt billigt sätt att få uppmärksamhet. Det fungerar uppenbarligen och är det spaltmetrar och medietid man vill ha så är det väldigt effektivt (linslus Vilks fick till och med figurera som expert i nåt TV-program om hur islam uppfattas i vårt samhälle. Lite som att be Rally vara bisittare i ett inredningsprogram som fokuserar på shabby chic), men är verkligen lättköpt uppmärksamhet nog för att någons förehavanden ska klassas som konst? Räcker det med att föra oväsen och väcka anstöt på enklast möjliga vis för att bli konstnär? Det går att jämföra med artister som får sitt genombrott i program såsom Idol. Mängder av TV-tid är förstås uppmärksamhet, men betyder den uppmärksamheten att det är bra musik och artister? Kan inga uppretade indiepoppare självmordsbomba Simon Cowell och Andreas Carlsson? Oj, där tappade jag tråden.

Vuxenpoäng

När livet för länge sedan gått in i rötmånaden och fyrtioårsfesten bara är några skälvande jordsnurr bort, då kanske det är en smula omotiverat att fortfarande fnissa vuxenpoäng om man kostar på sig lite after eight till På spåret eller öppnar det där fördömda pensionskuvertet. Antagligen är det väldigt mycket av ett fenomen som hör Stockholm till. 58% lever i ensamhushåll. Snittåldern för att flytta hemifrån ligger hos män på 23 år – märk väl: snittåldern, vilket betyder att det också gömmer sig en och annan Norman Bates i statistiken. Söders höjder kryllar av skäggiga hipsters som kanske kan sätta en surdeg, men inte utan att blogga om det. De lufsar runt med skenbart genusbefriade kärleksbarn i vintagevagnar och tycker fortfarande att det är lite pirrigt att storhandla, dricka lättöl till lunchen, gå på parmiddag eller mangla lakan. Lite som att leka vuxen. Vilket är helt okej för en 19-åring i en tredjehandsetta med kokvrå på Skånegatan, men inte lika charmigt för en rosealkad medlem i muminmuggsvänstern på nyfyllda 37. Volvo, villa, vovve är en gammal dröm/mardröm som de flesta vaknat från för länge sedan. Vissa med en behagfull gäspning. Andra kallsvettiga med dödsångesten pulserande i en tinningsåder. Den skräcken hörde ungdomen till. Väx upp! Vad ska du med vuxenpoäng till om du inte vill vara vuxen?

Inget kvitto på det, tack

Kvitton är mest till besvär. Oftast vill jag inte ha ett kvitto (jag är nämligen inte en sån person som behöver bekräfta att den utannonserade 2-för-1-rabatten på leverpastej verkligen gick igenom), men ibland slänger expediten med kvittot bland växelsedlarna och så får man göra sig av med det på egen hand, eller lagra i plånboken tills denna är överfull. Den vettiga snabbköpskassörskan eller -kassören frågar om man vill ha kvittot så att man får chans att avböja, men jag tycker det borde vara tvärtom. Om kunderna fick be kassören om kvitto så skulle man slippa skiten helt och hållet. De flesta kvitton skulle dessutom inte behöva skrivas ut och regnskogarna skulle räcka lite längre.

De gånger man vill spara ett kvitto, kanske för bokföringens skull, eller om det är nåt med garanti eller så, så måste man lagra detta kvitto mörkt och svalt och ovikt i en kvittohumidor. Gör man inte det så kan man lita på att när man väl behöver den där usla pappersbiten så har den bleknat till oigenkännlighet. Värdelösa alltså. Eller bortom värdelösa faktiskt. Man dör om man tar i dem.

Vit polo

Ytterst få män ser bra ut i vita polotröjor och de som ser allra värst ut i dem är de som oftast bär plagget; småfeta karlar. Nu är just småfetma sällan särskilt klädsamt, men iklämd en tajt, vit polotröja så blir det anmärkningsvärt fult. Den snäva passformen gör inget för att dölja det överkroppsliga överflödet och den vita färgen framhäver skuggorna som bilringarna, den köttiga naveln och manboobsen (med tillhörande bröstvårtor) ger upphov till, något som accentuerar fetman ytterligare. Jag vill kunna säga att man får se ut hur som helst, men uppenbarligen så drar jag en gräns någonstans.

Mediesäljare

Jag såg alldeles nyss reklamfilmen ovan. Det är för en medisäljarutbildning och de som figurerar i den är ytliga, jobbiga människor som jag verkligen inte skulle vilja plugga med (vilket jag förstås slipper). Lite sympatiskt är ändå att de inte hymlar med vad för typ av människor de vill ha, då webbadressen till skolan är, enligt speakern i reklamen, akademi.bastard.se.

Kolla in den här jävla hipstern

Jag hade tänkt skriva nåt om alla jäkla hipsters som spatserar runt på framför allt Södermalm, men såg att Matilde Sköld på DN redan gjort det långt mer ingående och grundligt än jag någonsin skulle ha kunnat. Därför nöjer jag mig med att länka dels till artikeln i DN, dels till bloggen som artikeln utgår ifrån, samt att citera det som sammanfattar alltihop:
Många irriterar sig på hipsters, varför då?
– För att de klär sig som clowner och beter sig som idioter men förväntar sig att bli behandlade som intellektuella. Det är väldigt irriterande.

Konsten att läsa och skriva. Del 1.

Ett väl beprövat botemedel mot skrivkramp sägs vara att skriva om det. Lite som att svettas ut en feber eller promenera bort en domnad fot. Ont ska med ont fördrivas. Jag är inte säker på att det funkar och jag är inte heller säker på att det är just skrivkramp jag har drabbats av. Snarare är det nog lusten som saknas. För tillfället. Hoppas jag. Men tanken fick mig i alla fall att reflektera över min relation till skrivandet och hur den förändrats genom åren. Och längs minnenas boulevard träffade jag på tre människor som på helt olika sätt påverkat mig och min penna. En älskade jag, en hatade jag och en tyckte jag bara oerhört synd om. Jag börjar från början.

Jag hade förmånen att lära mig läsa och skriva redan vid fyra års ålder och blev snabbt en bokslukare av rang. Jag hängde ständigt på biblioteken och förälskade mig i de musgrå flätade kvinnorna bakom disken. Jag trivdes långt bättre där än på fotbollsplanen, där jag bara var livrädd – för att få bollen, för att råka göra självmål, för att missa en målchans, för det andra laget, för mitt eget lag och för den alldeles för engagerade publiken. Och rädslan var förresten allestädes närvarande i den där gudsförgätna byn full av hårdrockande, snusande, tjuvskoteråkande neandertalsmobbare. (Man kunde tänka sig att det gått illa för dem så här trettio år senare, men jag vet inte... en av de värsta jobbar som Montessorilärare och killen som var bäst i laget, som brukade boxa luften ur min mage helt random efter skolan, är nu en framgångsrik fotograf. Begreppet Karma verkade inte riktigt ta fäste ovanför barrskogsgränsen.) Men förutom en rullstensås och en gammal träbro vid ån, så var just biblioteket en frizon. Moderskeppet som kallade. Ett par dagar i veckan hade de kvällsöppet och då pinade jag dit efter middagen på min lilla sparkstötting och hängde tills de stängde. Lite för gulligt kanske, men det handlade lika mycket om att imponera på bibliotekarierna med alla tunga böcker jag kånkade fram till dem, som att jag ville förkovra mig. Och betänk att det förutom kärlek till böckerna, var rädslan, och i förlängningen förstås hatet, som drev mig in i litteraturens värld. Det är i alla fall den förenklade bild jag tydligen har valt så här i efterhand. Jag kan inte förneka att det känns skönt att lite kokett mysa över bilden av mig själv som missförstått geni (eller åtminstone en enögd i de blindas rike) susande fram på en spark i midvinternatten. Lika begåvad som beskäftig anar jag. Lika lillgammal som jag var som sju, lika omogen är jag trettiosju. Lika nere med Majakovskij då, lika insnöad på Marvel idag.

Jag rodnar, ska jag erkänna, när jag tänker på hur sjukt bekräftelsekåt jag var som barn. Hur mycket jag ville imponera på lärarkåren. Hur stolt jag var över min fulla tygkasse spänd över sparkens handtag. Hur mycket jag njöt över att få vara den som fick ta hand om högläsningen i klassen varje morgon – ur ömsom biblisk, ömsom indianrelaterad litteratur. Hemma gick jag systematiskt igenom mina föräldrars bokhylla och Bra Böckers Bokklubb. Mycket sex. Väldigt mycket sex. Jag vet inte om det bara är min förtjänst att Hästarnas Dal så självklart öppnar sig på ett visst parti när man ställer den på ryggsidan. Det är förstås precis där som Jondalars stolta manslem når som djupast in i Aylas våta grotta. Huh! Första gången jag ens hörde talas om homosexualitet var i en Jacke Collins-bok som inleds med ett maffigt rövknull, där den påsatta maffiabossen sen skjuter ihjäl nån eller sig själv... jag minns inte riktigt detaljerna. Jag vet att jag läste en bok som hette "Prinsessans sju hål", men kan för mitt liv inte komma ihåg vad den handlade om. Och ska det inte vara åtta förresten? Det var överhuvudtaget många ländkläden som veks undan, många gylfar som spände över bultande bulor, många knapplösa knull på flygplatshotell. Ren och skär läsglädje.

Att bara läsa räckte förstås inte. Inte ens att läsa högt. Dagbok har jag aldrig lyckats skriva, eftersom jag aldrig förstått vitsen med att bara skriva för sin egen skull. En gång flyttade jag lite på böckerna i biblioteket, gjorde en rejäl lucka efter Aksel Sandemoses "Varulven" och fantiserade om att min bok, min kritikerrosade debut, min mustiga släktkrönika, den stora norrländska romanen, äntligen blivit utlånad. En person fick mig att tro att det skulle kunna bli verklighet, en annan satte stopp för drömmen.

Men mer om det nästa gång.

Stockholmskrogen

Restaurangen, Gården, Salongen, Kåken, Trädgården (inklusive Huset under bron), Bageriet, etc. Det är väldigt fantasilöst och väldigt stockholmskt. Satan vad vi gillar trender här i huvudstaden. Inte jag då, men finns det nåt jag gillar?

Fotbollsspecial - del 4: spelarnas inställning

Av allt jag ogillar med sporten så är det utövarna på proffsnivå som är allra värst. Vuxna män beter sig som barn och kommer på något vis undan med det. Exempel: Två spelare ur vardera lag tampas om bollen nära långsidan. Bollen går över linjen och med ens går alla spelares högerarmar upp i luften för att signalera att det är deras lags inkast. Hallå? Det här är inte P99 utan en match på högsta nivå. Det finns avlönade domare som bedömer vem som ska ha inkastet. Hur mycket en spelare än viftar så är det domarens bedömning som gäller. Likafullt så åker allas armar upp per automatik som om de (likt den läbbiga ungen i Blecktrumman) stannat i småbarnsåldern. Ofattbart.

I teorin kan man i och för sig tycka att det vore bra om domarna fick lite hjälp av spelarna på plan, domarna har ju ändå ett närapå omöjligt uppdrag att genomföra, men det hela faller på att de flesta spelarna inte har något emot att fuska. Ta det lilla exemplet ovan; alla fyra ser vad som händer och vem som var sist på bollen, men det spelar ingen roll. Alla försöker roffa åt sig inkastet ändå. Man måste komma ihåg att trots att det är världens populäraste sport så är inte ordet "sportslighet" något man direkt förknippar med fotboll. Tyvärr behöver man inte anstränga sig för att hitta fler och grövre exempel på hur spelarna beter sig illa och gärna myglar sig till fördelar.

Man kapar några meter vid varje inkast och frispark, det dras i tröjor mest hela tiden, man maskar vid fasta situationer om man leder osv. Småsaker kan tyckas, men det visar på hur långt ifrån fair play sporten är. Vidare; de förhatliga filmningarna. Alltför ofta så överdriver spelare fallet när de blir fällda, eller så ligger de och kvider ohyggligt mycket mer än nödvändigt, som om de fått smalbenen avsparkade. 10 sekunder senare så är de uppe och springer. Det här jäkla grimaserandet och fejkade lidandet stör mig något fruktansvärt. Tro mig, de har i princip aldrig så ont när någon lagt krokben för dem. Ligger man och skriker och håller om foten och rullar runt så är man rätt allvarligt skadad och det är inte så ofta som såpass allvarliga skador inträffar på planen. Det är löjligt som de håller på.

Men värst är förstås när en springande spelare faller av sig själva och låtsas att han blivit fälld. Det är så lågt, så lågt. En spelare försöker fuska till sig en frispark eller straff och lyckas alltför ofta. Det är mot reglerna att filma och spelaren kan bli varnad för det, men det händer såpass sällan att det knappast avskräcker en inbiten filmare. Domaren ska inte behöva befatta sig med sån skit och alla filmningar gör det svårare att bedöma när det faktiskt ska blåsas för frispark eller straff. Det är helt och hållet spelarnas fel. Främst de som filmar men också de som håller sina fuskande medspelare om ryggen. Då risken att få frispark emot sig eller varning uppenbarligen inte hjälper så föreslår jag något lite radikalare. Om domaren ser att en spelare filmar så blir det frispark för motståndarlaget samt att de får tillåtelse att på ett regelvidrigt sätt glidtackla, dra ner, fälla, stämpla, armbåga, dropkicka eller clotheslina spelaren som filmade, helt utan att riskera åtgärd från domaren. Det kan tyckas brutalt och Cristiano Ronaldo skulle bli tvungen att sadla om till en rullstolssport efter 3-4 matcher, men det skulle funka. Man låter nog bli att filma om man riskerar att få en höfttackling medan man springer mot långsidan för att bli utbytt. Eller hamna i en halvnelson medan man t.ex. står i en försvarsmur.

Ett oomkullrunkeligt bevis på att proffsspelare är sinnessvaga är att många av dem, hyfsat regelbundet, tycker att det är en god idé att argumentera med, springa efter, omringa och skälla på domaren. Det är i själva verket aldrig till någon nytta att göra det. Aldrig. Det kan resultera i att lite gula kort delas ut, men sådana vill man ju inte inte ha. Exakt vad tror man sig uppnå genom att springa fram till domaren och informera om att han inte gör sitt jobb? Har man någonsin sett att ett domslut ändras på grund av att en spelare tyckt att det var fel? Nä. Varför gör de då så? Som sagt; sinnessvaghet.

I fotbolls-VM i Mexiko 1986 spelade Argentina och England kvartsfinal. I början av andra halvlek boxade Diego Maradona in bollen (se bilden). Domaren såg inte regelbrottet och tillät målet. Argentina vann matchen och till slut hela turneringen. Maradona och hela hans lag tyckte uppenbarligen att det var okej att fuska sig till en VM-pokal. De förtjänade inte den titeln och i mitt tycke så förtjänar de inte att vinna något någonsin. Fuskare ska inte premieras.

Tillbaka

Jag önskar att jag kunde säga att det var för att hatet försvann, som jag försvann. Många månader har ju gått sedan jag skrev ett inlägg. Men nej. Hatet är och har varit konstant. Då och då har jag dykt på ett nytt irritationsmoment och genast börjat formulera en ingress i huvudet. Jag har hamnat i situationer då jag varit tvungen att blunda och mumla mantrat "bloggen, bloggen, bloggen" för mig själv i huvudet för att inte behöva ta till nävarna. Jag har haft en par riktigt knasroliga dejter med detaljer som förtjänar en läskrets. Några gamla minnen har poppat upp igen och velat ta plats. Men trots alla nya intryck, alla ingivelser och infall, så har jag inte haft ork att dela med mig.

Förra året var ett speciellt år på många sätt och vis. Jag var separerade, skilde mig, begravde en katt, köpte loss min lägenhet, reste en jävla massa, knullade runt, bytte jobb och bytte frisör. Sen kom 2010 som en mild baksmälla. En tristess, som riskerade att tippa över till depression, lade sig över tillvaron som en stor blöt lovikavante. Därav kanske skrivkrampen. Till en början i alla fall. Men sen hamnade jag i klorna på en grupp människor som jag alltid instinktivt avskytt - med all rätt skulle det visa sig. Jag var tvungen att anlita en mäklare. Och hela den processen, som tagit nästan fyra månader i anspråk, har jag varit helt ockuperad av renovering, städning, egna visningar, andras visningar, ständiga telefonsamtal, budgivningar, köpare som drar sig ur, drömlägenheter som går till otacksamma snorungar med rika pappor, etc, etc.

Jag blev förvarnad om att det skulle bli en pärs, men olyckskorparna kraxade för döva öron. Nu vet jag bättre. Och nu har allting ordnat sig. Jag flyttar om några veckor, till en lägenhet jag verkligen verkligen ville ha. Och jag kan börja om, och göra, om inte rätt, så åtminstone helt och hållet på mitt sätt. Plus att jag efter att allt det här nu är över har sjukt mycket material till ett inlägg om hela den här vidriga processen. Men det får bli nästa gång. Nu ville jag mest säga att jag är tillbaka. Med mer hat än någonsin.

Ensamhet

Rally? Rally? RALLLLLYYYYY!!!!????!!!!!11!!

Fotbollsspecial - del 3: bevarandet av det oexakta

En fotbollsmatch är 2 gånger 45 minuter. Enbart målvakterna får röra bollen med händerna. Går bollen över långsidan så får motståndarlaget till den som sist var på bollen inkast. Hamnar hela bollen bakom mållinjen och innanför målramen så blir det mål. Offsideregeln är något mer komplicerad, men ändå tämligen entydig. Man kan tycka att det är viktigt att dessa regler efterföljs då väldigt mycket står på spel. Och även i mindre viktiga matcher så är väl regler till för att följas? Var bollen över kortlinjen innan inlägget som nickades in slogs?

Som tv-tittare så får man svaret på en sådan och andra liknande frågor på ungefär tre sekunder. Bildproducenten plockar fram en repris ut precis rätt vinkel och det blir direkt uppenbart om linjedomaren bedömt situationen korrekt. Varför man får se det vet jag inte för oavsett vilket så gäller domarens beslut, hur fel det än må ha varit. Att det kan bli fel ibland är självklart när människor dömer, men med tanke på all skit som domare får utstå om de gör något fel så verkar det finnas en vilja att det blir rätt. Ändå lämnas så väldigt mycket åt domarnas subjektiva bedömning. Ta bara en sån enkel sak som speltiden. Huvuddomaren lägger till ett godtyckligt antal minuter på varje halvlek och sen när de minuterna gått så kan det gå ytterligare nån halv minut tills domaren blåser av. Varför det, vad är dealen med att inte ha en bestämd speltid som mer än bara en person känner till?

Att man inte går tillbaka till reprisbilder för att bedöma en handssituation, eller har elektroniska hjälpmedel för att med 100 % säkerhet säga att en spelare är offside pekar på ett par saker. Dels betyder det att man vill ha felaktiga domslut då och då. Det är ju oundvikligt om inte domarna får mer teknisk assistans. Varför vill man ha det så? Jag kan för mitt liv inte förstå att någon vill att ett mål ska dömas bort på felaktiga grunder. Men man gör ju inget (eller väldigt lite) för att förbättra situationen.

Den andra slutsaten jag drar är värre. Den går ut på att i och med att domarnas ord är lag och de kan bara gå på det de uppfattar, så är det okej att göra lite vad som helst i fotboll, bara inte domarna upptäcker det. Nicka in bollen med handen är helt okej, så länge domarna inte ser det. Stämpla en motståndare på foten och kom undan med det, bara du gör det diskret. Att man inte gör mer för att beivra regelbrott är ganska oförståeligt. Det största problemet är dock att alltför många spelare utnyttjar detta och inte drar sig för att fuska, men det avhandlas i nästa inlägg.

Fotbollsspecial - del 2: spelets olidliga händelselöshet

Passningar i sidled på mittfältet och långa uppspel som bara går till motståndarnas målvakt. Det är det enda man med säkerhet kan säga kommer inträffa på en fotbollsmatch. Att man inte får se så många mål kan till viss del förklaras av spelarnas oförmåga, men oftast kommer de inte så långt att de ens kan avlossa ett skott. Ett inlägg nickas undan, en passning slås fel eller så passas bollen bakåt och allt (det vill säga inget) börjar om. 0-0 är ett väldigt vanligt resultat vilket innebär att på 2 gånger 45 minuter så har ingenting hänt. Det är talande att när tv-studion går igenom höjdpunkterna i en halvlek så räknas en nick som går en meter utanför som en stor grej.

Tyvärr finns det väldigt lite incitament att spela offensivt i fotboll, utan man kan joxa runt lite i nån timme och hoppas på en miss från motståndaren som öppnar upp för en målchans. Man införde för länge sedan en regel som gjorde det svårare att passa till egen målvakt, men man borde ha gått mycket längre. En regel mot att passa bakåt överhuvudtaget skulle sitta fint. Gula kort om man inte kommer till avslut på mål. En motsvarighet till hockeyns icing kanske; slår man upp en långboll som inte hittar en medspelare så börjar spelet om med en frispark för motståndarna djupt ner på egen planhalva. Eller kanske att man bara får ha en målvakt i en av de två halvlekarna. Oavsett så borde FIFA fixa till sporten på nåt sätt. Så att nåt händer. I nån match. Nån gång.

Fotbollsspecial - del 1: spelarnas oskicklighet

Messi, Kaká, Rooney, Ronaldo, Villa, etc. Stjärnorna är många och deras insatser på planen belönas med otaliga miljoner varje år. De hyllas som begåvade bollkonstnärer som kan göra lite vad som helst med kulan. Märkligt är att ingen ifrågasätter att 6 av 7 skott (helt påhittad statistik, men helt uppåt väggarna vågar jag ändå lova att det inte är) som ett genomsnittligt fotbollsproffs avlossar (superstjärnorna inräknade) missar målet helt. Ofta med flera meter. Hur är det möjligt att i en sport som går ut på att sparka målen in i målet så missas det mer än träffas rätt?  Hur kan någon som får hundratusentals eller till och med miljontals euro i lön fyra av ett skott från 20 meter som går 2 meter över och 3 meter utanför få ha kvar sitt jobb?

Jag försöker sätta det hela i lite perspektiv. Hur man än vrider och vänder på det så är ett fotbollsmål enormt. ENORMT. Vi snackar två och en halv meter högt och hela sju och trettio brett. Helt tröstlöst att behöva vakta kan tyckas, men oftast behövs det inte, som sagt. En fotboll är i sin tur 23 cm bred. 23 cm ska in på över 7 gånger 2,5 m. Målramen rymmer över 300 bollar samtidigt. Ganska mycket, alltså. Jämför man med t. ex. basket så är korgen placerad 3 meter upp i luften och riktad mot taket. Ringen rymmer inte ens två bollar samtidigt, än mindre 300. Ändå så prickas korgen oftare än den missas och missarna är på sin höjd någon decimeter. Om man jämför med en annan sport; hur många hole-in-one skulle man inte se i golf om hålet var 18 m² stort?

Inga jämförelser behövs egentligen utan jag sammanfattar bara; sporten går ut på att få in bollen i mål, målet är groteskt stort, sporten utövas av välbetalda proffs som spelat i princip hela livet. Trots detta sparkas bollen extremt ofta utanför målet. Det fantastiskt stora målet. Vad i helvete är grejen?

Det heter njuta av

I reklam och annan marknadsföring är det inte ovanligt att man inte är helt nogräknad med grammatiken. Det är inte så mycket att orda om, men det finns ett uttryck som inte bara är felaktigt, det är äckligt. Alltför ofta så fimpas prepositionen när något som äts eller dricks är njutbart; man njuter en god glass, istället för att njuta av den. Det är något obehagligt med det uttrycket, det implicerar någon form av andaktstund  med det som inmundigas. Vid närmare eftertanke så har jag kanske sett reklam som uppmanar läsare att "njuta en lugn stund". Det är fan minst lika illa. Och fel. Jag gillar't inte.

Bröd i rosten

Jag har en vanlig brödrost som ska rymma två skivor på en gång. Det räcker oftast mer än väl, men har man inhandlat ett bröd av typen Lingongrova eller dylikt så uppenbarar sig brödrostens tillkortakommanden med ens. Man får fira ner brödskivan på diagonalen så att ena ena hörnet hamnar helt utanför rostens värme och man får sedan vända på skivan om man vill få en någorlunda jämn rostning. Det går förstås inte, utan mittenpartiet blir mer rostat än ändarna. Har brödet var fryst så slokar det under rostningen och kröker sig som en banan och byter man diagonalen på skivan så är det risk för att det krökta hörnet hamnar på tok för nära värmetrådarna och bränns vid. Problem.

Hamburgerbröd som köps i butik har ett par lustiga egenheter. Dels möglar det fortare än snabbmakaroner blir överkokta, dels är över- och underdelen inte helt ituskurna utan halvorna hänger ihop via en tunn brödrand som löper som en diameter genom bröden. Det förstnämnda gör att man är tvungen att förvara bröd som inte äts direkt i butiken i frysen. Den andra egenheten gör att det blir hemskt svårt att sära på brödhalvorna när de plockas fram från minusgraderna. Risken är att man bryter sönder någon av halvorna och tvingas ta ett nytt bröd för att ersätta den trasiga biten. Har man varit förutseende och särat på bröden före infrysning så har man ändå en massa besvär framför sig. Det är nämligen så att även om underdelen oftast slinker ner i brödrosten utan bekymmer, så är den bulliga överdelen nästan alltid för stor för att klämma ner (detta gäller även ofrysta bröd). Lyckas man trots allt ändå knöla ner den sesamprydda halvan för att rostas så leder bulligheten till att framförallt ovansidan bränns vid. Inte bra.

Någon borde sammankalla ett möte med Pågen och Korvbrödsbagarn på ena sidan och Electrolux och OBH Nordica på den andra så att de får lösa det här en gång för alla, så här borde det verkligen inte vara.

Djupa skedar

Häromdagen så bjöds det på tårta på jobbet. Jag tog en bit på en assiett och plockade fram en tesked modell större för att äta bakverket med. Det tog inte många tuggor innan jag insåg att något inte stod helt rätt till med skeden. Den var inte trasig på nåt sätt, däremot gravt feldesignad. Skedbladet var på tok för djupt vilket fick till följd att överläppen inte slöt tätt mot det och således lämnades lite grädde efter varje tugga. Det låter som en petitess men det ledde till en högst otillfredsställande tårtupplevelse. Det påminde om en tidigare soppincident där den tillhörande skeden var för djup. Det ledde till en minst lika trist matstund som med tårtan, soppan blev inte alls lika njutbar som den skulle kunna vara. Dessutom skar skedkanterna in lite i överläppen, nära mungiporna, vilket var precis lika obekvämt som det låter.
Jag tycker att något så enkelt och uråldrigt som en sked inte borde kunna bli så fel. Men det kan det.

Fejjanetikett

Det klagas mycket på hur Facebook behandlar sina användare och deras information, bilder och säkerhet. Själv förundras jag över hur höga krav folk ställer på en gratistjänst som egentligen inte kräver något av användarna. Fast egentligen borde jag väl inte förundras med tanke på hur tanklöst vissa beter sig på fejjan. Ett högaktuellt exempel; jag har idag fått en vänförfrågan från någon som troligen har Sveriges vanligaste namn. På våra gemensamma vänner kan jag uttyda att det med största sannolikhet är någon som jag träffat ute och bara pratat med som hastigast, och i kombination med det fullständigt slumpmässiga namnet så tycker jag inte det är konstigt att jag inte på en gång kopplar vem det kan vara. Här är generalfelet; som profilbild har denna person valt ett fotografi där man omöjligen kan se hur han ser ut. Dessutom har han ställt in profilen så att inga andra bilder är tillgängliga för mig. Det borde vara självklart, men om man vänförfrågar någon man inte riktigt känner så får man fan se till att man går att identifiera på nåt sätt. Sorry, det blir en fet ignore på den.