Extreme Gråtfest: Home Edition

Konceptet borde vara oklanderligt; ett TV-program tar sig an en familj som behöver hjälp och fixar ett nytt hus till dem. Familjen har det alltsomoftast svårare än de flesta; det kan vara en ensamstående förälder med 4 barn som nyligen mist sin make/maka i någon sjukdom; en hårt arbetande familj som råkat ut för någon naturkatastrof och har tre barn med olika handikapp som försvårar tillvaron för alla, osv. Deras gamla hus rivs, ett nytt och fräscht byggs istället, de får helt nya prylar och allt anpassas till de olika familjemedlemmarnas behov; ramper och hissar byggs för de rörelsehindrade och det superhjältetokiga barnet får ett Spindelmannenrum. Allt gott, alla glada, alla vinner. Men ändå är programmet så vidrigt att man får kväljningar så fort vinjetten sparkar igång. Jag talar förstås om Extreme Makeover: Home Edition.

Att familjen behöver och kanske förtjänar hjälp kan man inte säga så mycket om, men programmet utmålar de som hjälper till som helgon som bara ställer upp för att de är snälla. Allt är lika falskt som den dåligt photoshoppade bilden ovan. Visst, man behöver inte ange vad allt kostar och vad alla får betalt, men man ska fan inte låta påskina att det är ren välgörenhet man pysslar med. Självklart får alla som jobbar med programmet betalt. Självklart. Om något doneras till programmet så uppvägs det av reklamtiden i rutan som donatorn får. Inga konstigheter egentligen, men programmet gör allt för att man ska tro annat. Fult, mycket fult.

På tal om ful så finns det mycket att säga om programledaren Ty Pennington. Han har två lägen på rösten; 95% av tiden så skriker han för full hals som en påtänd idiot, övriga 5% så lägger han på en hes, känslosam stämma om den stackars familjen som han så ärofullt ska hjälpa på fötter. Jag vet inte vilket läge som är värst. Han springer omkring som ovan nämnda påtända idiot och låtsas ha koll på läget och stressar på alla. Sjukt irriterande. Det varvas med innerliga beskrivningar av familjens handikappade barn och hur modiga och starka alla är och hur mycket han kan hjälpa dem. Man mår illa. Ty är hemsk på fler sätt än jag kan beskriva så jag slutar försöka. Hu.

Det som nog stör mig allra mest EM:HE är att alla inblandade ska understryka hur fint och viktigt allt är genom att bli så jävla känslosamma hela tiden. Nån beskriver familjens situation för kameran och börjar förstås gråta. Någon annan pratar om hur fallfärdigt det gamla huset var och storbölar. En tredje i teamet beskriver hur bra det nya huset är och vips kommer tårarna. Herregud, de kan inte slå i en spik utan att ta en gråtpaus. Den falska blödigheten är upprörande, minst sagt. Eller är det jag som är cynisk, kanske?