Pannkaksfrukost på String

Om man inte har lust att nojsa bort hela morgonen med ett ragg, och helst vill slippa ett utdraget farväl över flingorna, är en härlig morgonpromenad till ett söderfik ett smidigt och trevligt sätt att sätta om inte punkt, så i alla fall någon form av interpunktion i alla fall, för umgänget. I det här fallet ett semikolon, intressant nog, men det är en annan historia. Hursomhelst. Eftersom jag var den äldre i sällskapet och tillika förvärvsarbetande, bostadsrättsinnehavande och den ende med svenskt medborgarskap, såg jag det som min plikt att stå för frukosten (under vilken jag fick veta att gunstig junker ifråga kommer från en förmögen redarfamilj och är tätare än numera Hallandsåsen, men jag får skylla mig själv som gjort så usel research), varför jag valde budgetalternativet String. Denna trotjänare bland söderfik må kännas som en berlinsk fritidsgård , men jag ville minnas att de hade goda pannkakor. Fullt var det naturligtvis, med groteskt lång kö till stökig, bökig frukostbuffé för 65 spänn skallen. Det blev förstås pannkaka av alltihop långt innan pannkakorna. Ett problem som så lätt uppstår på populära ställen av det här slaget, är att man inte vet om man ska satsa på att paxa ett bord så fort ett sällskap går, eller snällt ställa sig i kön och hoppas på att en plats blir ledig när man fyllt sin tallrik. Nya människor strömmade in hela tiden och kastade sig över första bästa bord. Men om man istället stod och försökte hålla utkik efter lediga platser, växte sig istället kön katastrofalt lång. Det fanns ingen policy! Och alla verkade dessutom okej med det. I brist på eget ordningssinne behöver jag ett rättvisemärkt system, så att jag inte, som i lördags, står fåraktigt brödlös, bordlös och ständigt sist i kön och med en relativt obekant människa vid min sida, som jag tvingas konversera längre än min engelskaglosor räckte. Till sist uppenbarade sig ett ledigt bord uppe vid fönstret, och jag forcerade ett par anorektiska tjejer, som lyckligtvis snubblade på sina stickade koftor, för att nå fram. Sen tillbaka sist i kön, med nya krystade samtalsämnen, för att äntligen komma fram till de svettiga påläggen, till de torra frallorna, till de grönskimrande äggen och till pannkakorna – dessa sorgliga, micrade, gummiartade grytlappar. Det var på intet viss en värdig upplevelse och på intet viss en prisvärd. Jag fick blåbärsfläckar överallt. Jag eftersvettades nervöst i timmar efteråt. Jag var fortfarande hungrig. Och jag skämdes så mycket att jag var tvungen att boka in en ny dejt med redarsonen. Men då hotellfrukost. Med paxat bord. Och ur hans ficka.