Von Tratt

Vi har numera kvinnlig tronföljd – till kungens förtret inte att förglömma. Vi har inte bara kvinnliga präster, utan även biskopar med bröst och framstjärt – och i Stockholm till och med en flata. Nu är jag ju inget fan av varken kyrka eller kungahus, men vem orkar tjafsa om det i längden? Däremot finns det ju ytterligare en gammal institution, en som man kanske inte så ofta tänker på. Riddarhuset. Adeln. Det andra ståndet, som är allt annat än impotent dessvärre. Det högst beslutande organet i Riddarhuset, som består av ca 600 adelssläkter, är det s k adelsmötet som hålls vart tredje år med en representant från varje ätt. För några år sedan lämnade en någorlunda upplyst aristokrat och finansman vid namn Gustaf Douglas in en motion om att tillåta kvinnor att väljas in i det styrande riddarhusutskottet, med 16 ledamöter. Inte helt överraskande röstades motionen ned, med förkrossande majoritet. Eftersom jag ytterst sporadiskt läser Riddarhusets tidskrift Arte et Marte (där Magdalena Ribbing är en flitig skribent) har jag inte förrän nu uppmärksammat detta faktum. Henric Ankarcrona, ordförande i riddarhusdirektionen, försvarade beslutet med de gåtfulla orden: "När de små stegens tyranni får råda vet man inte var man hamnar. Det kan bli helt fel" och "I dagens Sverige finns bara en syn på saken. Det är ett minfält och då får man acceptera att få på nöten".

Men tydligast bevis på inavlad enfald visade han nog med sin slutkläm: "Jag vill betona att detta inte är en fråga om kvinnosyn, utan hur man ska bevara gamla regler". Gamla regler? Som de gamla reglerna som nekade kvinnorna prästkappan? Tronföljden? Eller varför inte rösträtten? Arvsrätten? Drömmer Ankarcrona och hans blåblodiga bröder om att storma in på södermalm och våldta läkarsekreterare till höger och vänster? Tömma kassorna på Bondens marknad? Kanske bränna en Gudrun Sjödén-klädd sjukpensionär på bål?

De är antagligen lika mossiga, lika skelögt konservativa och håller antagligen lika förtvivlat kvar vid de gamla traditionerna som sina nasala män. Men stackars grevinnor. Stackars alla Anna von Ankor. I Sverige finns ju inte samma tradition som hos överklassen på andra sidan Atlanten (även om de i sammanhanget tevklöst är noveau riche). För att skapa en illusion av sammanhang tvingas de istället harva på med sina hobbyjobb som flygvärdinnor på SAS och längta tillbaka till Carlzons tid, när de kunde vältra sig i lyx och slumsex i Rio, innan pyramiderna rasade på riktigt.

Det finns ingenting så provocerande anakronistiskt, så skrattretande föråldrat som Riddarhuset. Gör så här: Släpp in kvinnorna och lägg sen ner skiten!