Först hör du Anna-Lotta Larsson. Sen dör du.

Ännu ett förträngt minne bubblade plötsligt upp till ytan när jag strosade förbi Sabbatsbergs sjukhus häromkvällen. Den hände sig vid den tiden då jag arbetade inom privatvården, närmare bestämt som rehabassistent till personer med förvärvade hjärnskador. Det var i mångt och mycket en givande tid fylld av plågsamt tidiga morgnar, ryggskott och fackliga stridigheter. Nuförtiden har jag visserligen bytt morgonrapporten klockan sju till morgonlatten på Mellqvist klockan nio, ryggskottet till magkatarr och det fackliga engagemanget till en bostadsrätt, men jag kan ändå tänka tillbaka på den tiden med både nostalgi och stolthet. Det var trots allt ett krävande arbete; tungt både mentalt och fysiskt då patienterna hade ganska grava funktionsnedsättningar och krisande familjer ständigt närvarande, som ofta vräkte ur sin frustration över oss som jobbade närmast deras drabbade anhöriga. Gemenskapen i arbetsgruppen var tvungen att vara fenomenal, och var det också.

Men i arbetsuppgifterna ingick även att följa med patienterna på allehanda aktiviteter. Och ofta är det ingen som helst tröst att man får göra det gratis. Jag tvingades till exempel se både Lord of the Dance och Riverdance. Jag har varit på otaliga allsång på Skansen, och där får man dessutom de bästa platserna om man råkar sitta i rullstol, vilket förstås gjorde det hela till en än större plåga.

Men allra allra värst var det när vi skulle till Lagunen. Denna Helvetets förgård ligger, eller i varje fall låg, i anslutning till Sabbatsbergs sjukhus, och var ett så kallat upplevelsecenter för människor med svåra funktionshinder. Här fanns till exempel ett rum med himmelsblå väggar dekorerade med vrakgods, trossar och en livboj. Jag fick baxa ur personen i fråga ur permobilen och lägga oss tilsammans i en gammal eka mitt i rummet, där vi fick gunga meditativt till ljudet av måsars skrik och bruset från havsvågor. En maritim mardröm. I ett angränsande gemak var hela golvet en enda stor vattensäng där jag tvingades ligga lätt sjösjuk och torka dreglet från min patient medan ljuset från stora bubblande vattencylindrar skiftade i regnbågens alla färger. Alltmedan den enda skiva de hade gick på repeat om och om igen: Anna. Lotta. Larsson. Döda. Mig. Nu. Jag såg henne för min inre syn, med det där otäcka långa långa svarta håret. Plötsligt satt hon upp och ner i taket med ansiktet i en onaturlig vinkel. Barfota i en vid linneklänning. Ur den det kolsvarta hål som var hennes mun hördes ett ljud som fick blodet att frysa till is i ådrorna, håret att vitna och ansiktet att förvridas till en dödsmask. Ett gammalt skillingtryck. Och ännu ett. Och sedan nånting kvinnligt snuskigt på pitemål. Och sen återigen ett skillingtryck. Alltmedan hon med ryckiga rörelser kom allt närmare. Men sekunden innan demonen slängde sig över mig för att sluka min själ var timmen över. En arbetsterapeut i bibliotekariepage klev in i rummet och sa att färdtjänsten kommit. Förbannelsen var bruten. Anna-Lotta Larsson försvann i en purpurfärgad rök.

Brister någon gång en artär i min hjärnbark, krossas mitt skallben mot en bilruta, berövas mina hjärnceller på syre på botten av en sjö – ta aldrig nånsin med mig på Riverdance. Rulla inte runt mig på några som helst muséer. Inbilla er inte att mina kramper stillas av panflöjtsmusik eller Classic Rock. Placera mig aldrig någonsin framför Sollidens scen. Och rulla för Guds skull aldrig in mig på Lagunen på Sabbatsbergs sjukhus.