Gitarrdåd

Det amerikanska poprockbandet The Knack är och kommer att förbli ihågkomna för en endaste låt; den yttersta lättrallade och minnesvärda My Sharona från 1979. Den har allt en hitlåt ska ha och mer därtill; ett hookigt gitarriff, en drivande vers med snygga stämmor, en busenkel refräng som sätter sig på hjärnan på en gång och ett medryckande "Woo!" på precis rätt ställe. Låten tuffar på i rasande tempo också och vid 2 minuter och 40 sekunder har de redan avverkat vers, refräng, vers, refräng, gitarrsolo, vers, dubbelrefräng. Låten borde vara slut typ här, eller? Nejdå, det är här allt bara blir fruktansvärt fel. Ett helt nytt gitarrsoloparti börjar och det är som att en helt annan låt påbörjas. Det tillför inget och finns bara till för att visa upp hur duktig gitarristen är. Och jösses, vad han får jobba! Det är snabbt och tekniskt och fortsätter i all oändlighet. Precis när man tror att det borde ta slut så får han ny inspiration och sticker iväg på ytterligare en gitarrhalsexkursion som heter duga. När man återigen hör slutet komma så drar bandet ut på partiet ytterligare, trots att alla lyssnare vid det här laget gått från att älska låten till att tycka att den är jobbig och poänglös. Inte förrän vid 4:17 så återvänder de till huvudriffet och en avslutande refräng. I över en och en halv minut har de alltså pysslat med en helt poänglös soloutflykt som ingen vill höra. En tredjedel av låten skulle alltså kunna kapas och den skulle bara bli bättre. Varför de försökt förstöra låten på det viset kommer jag aldrig att förstå, men då de aldrig lyckades upprepa framgångarna från debutplattan och denna singel så antar jag att de fått sitt straff.

My Sharona på Spotify.