Bistro Bohème

Efter en tämligen medioker film så skulle kvällen förhöjas med hjälp av några öl. Vi beslutade oss för Bistro Bohème på Drottninggatan som har en väl tilltagen uteservering då det var en väldigt varm och behaglig kväll. När vi slagit oss ner kom en semibutter servitör till bordet och informerade oss om att uteserveringen bara var öppen till halv elva, efter det skulle vi vara tvungna att flytta in om ville fortsätta dricka. Han la fram det som om vi anlänt väldigt nära uteserveringens stängning, men vi hade ändå 45 minuter på oss. Det kändes lite onödigt att han välkomnade oss med en så negativ inställning men när vi fick våra halvliterssejdlar så la vi det bakom oss. Trodde vi.

Cirka fem minuter efter att ölen kommit in så anslöt ytterligare en vän till vårt sällskap. Samma servitör (som numera eskalerat till trekvartsbutter) kom fram till vårt bord. Den senast anlände skulle till att beställa men vår ack så vänliga servitör meddelade att det inte längre gick att beställa på uteserveringen. Man fick överhuvudtaget inte påbörja en öl på uteserveringen längre. Resten av oss hade knappt smuttat på våra glas så det stod redan 4 i princip fulla öl på bordet, men trots det så vägrades vi ytterligare betjäning. WTF? Den var en halvtimme kvar tills uteserveringen stängde och vi var fyra som hade mycket öl kvar. Vad hade varit faran med att få in en öl till? Ville herr Butter att stackars nr 5 skulle se på medan vi andra drack? Eller skulle han gå in och sätta sig själv i baren? Vad i helvete var tanken? Har Bistro Bohème en tävling om vem som kan behandla kunderna sämst? Oavsett hur vi vred och vände på det så kunde vi inte fatta. De av oss som eventuellt hade öl kvar kl 22:30 skulle ju ta med sig glasen in och fortsätta där. Varför kunde inte den sista av oss göra samma sak? Tror Bistro Bohème att det blir kaos på uteserveringen om folk får beställa fram till att de måste flytta in? Vad fan är grejen?

Prick halv elva kom servitören (som vid det här laget kunde klassificeras som full-blown butter) till vårt bord och informerade om att vi måste gå in. Fine. Äntligen skulle vår numera väldigt törstige vän få sin första öl och vi andra skulle ta en till. Vi började att beställa men vår kära servitör ville att vi skulle betala utenotan först. Men vafan!? Vi var samma gäng som på begäran förflyttade oss och som trots rätt taskig betjäning hade stannat kvar. För det belönades vi med en helt onödig fördröjning och ytterligare otrevligt bemötande. Den andra beställningen tog dessutom stört lång tid att få till. Vår minst sagt tveksamma inställning till servitören måste ha märkts för när vi väl fick våra öl så var det en yngre, trevligare, gladare (ja, en på alla vis bättre) person som serverade dem. Sorry Bistro B; too little, too late. Det här ska inte behöva påpekas, men behandlar man betalande kunder som om de mest är till besvär (när de verkligen inte är besvärliga) och anstränger man sig för att göra deras vistelse så osoft som möjligt så kommer dessa kunder inte att komma tillbaka. Inte jag i alla fall, jag tänker aldrig mer gå till Bistro Bohème.

Bränn, bränn, bränn!

Och jag som trodde att Shabby Chic var den stora fienden. Kanske hade pastellerna bländat mig eller den dammiga stanken från eternellerna fördunklat mitt sinne, men jag hade helt förträngt existensen av detta helvetiska påfund som fördummar de redan dumma: Scrapbooking. Nu äntligen ser jag blott alltför klart. Det här är koncentrerad ondska, i sin renaste form.

www.svenskscrapbooking.se/
Och fy helvete: www.magdas.se/

Nu är det krig i tomteskogen!
Fortsättning följer.

MySpace

Det är onekligen så att MySpace fyller ett antal funktioner. Som artist eller band är det ett värdefullt sätt att nå ut med sin musik; som musikkonsument är det ett fantastisk ställe att hitta ny musik och hålla koll på den musiken man gillar. Jag kan till och med ge exempel på folk som funnit kärleken på MySpace. Tanken bakom det hela kan man inte säga så mycket negativt om, men varför har sajten gjorts av nån som lärde sig webbdesign 1997, föll i en koma och direkt på uppvaknandet fick i uppdrag att snickra ihop MySpace?

Som de flesta stora communitysajter så kämpar Myspace för att dra in pengar på nåt sätt. Därför möts man av skitstor och blinkande bannerreklam både högst upp och ofta i en rejält tilltagen högermarginal. Att reklamen är ful kan man nog inte lasta MySpace för, men de har gjort allt annat så det ska gå i samma stil som reklamrutorna. Det blir ett rörigt, fult, irriterande och sällsynt svårnavigerat gränssnitt vars främsta uppgift är att förvirra. Man kan förstås själv designa sin egna MySpace-sida, men enligt initierade källor är det inte helt trivialt att få det som man vill. Trots det så är de flesta sidorna som designats av användare klart snyggare än det som MySpace själva producerar.

Det är svårt att ge en övergripande bild av problemen med MySpace då det det är omöjligt att övergripande bild av hur MySpace hänger ihop. Den helt fruktansvärda designen gör att jag undviker att vistas där så mycket det bara går. För en sajt som ska gå i bräschen för ett användardrivet internet så är MySpace märkligt användarovänligt. Det är som webbtortyr.

Computer says no.

Jag. Är. Inte. Rasmus. Jag. Är. En. Robot. Som. Ser. Ut. Som. Rasmus.

Krönleins

En högst spontan grillfest föranledde ett snabbköpsstopp för inhandlande av folköl. Kylen var nästan urplockad men det fanns några burkar kvar. Dels fanns Murphy's Stout vilket kändes som en riktig jackpot, dels fanns en anonym ekologisk tvåkommaåtta. Väl framme vid grillandet togs ölburkarna fram och VE OCH FASA! 2,8:an var en förbannad Krönleins. KRÖNLEINS! Krönleins är utan tvekan det vidrigaste ölet som finns. Om det nu är öl, det är faktiskt svårt att fastställa det på smaken. Tidigare har jag bara utsatts för klass III-varianten på fat, men jag kan intyga att den alkoholsvagare har precis samma vedervärdiga karaktär. Det är alltså meningen att det ska smaka så, hur oförståeligt är inte det?

När man tänder eld på gröna leksakssoldater i plast så avges en distinkt stank. Så smakar Krönleins. Sarumans favoritbrygd smakar säkerligen precis som Krönleins. I krigstid så skulle Krönleins förbjudas både som tortyrmetod och kemiskt stridsmedel. Det regnar Krönleins i en av de lägre kretsarna i helvetet. Hur tydlig kan jag bli? Drick aldrig Krönleins.

Livet - en öppen bok.

Saker händer i livet som man måste hantera. Uppbrott, avsked, skilsmässor och annat. Och i livet kan man hantera det som en vuxen människa, alltså med förnekande och/eller flykt. I den verkliga världen är det förhållandevis lätt att undvika varandra om man skulle vilja det. Man behöver inte ringa varandra. Man kan undvika vissa platser. Man kan hoppa över vissa sociala åtaganden där man oundvikligen skulle ha setts. Men det är förstås bara i den enkla verkligheten. På Facebook är det en helt annan femma. Plötsligt dyker den ena kommentaren efter den andra upp som avslöjar blott alltför mycket om vad som egentligen pågår i den andres liv. Ibland smygande subtilt, ibland provocerande uppenbart. Och kommentarer på det från alla möjliga håll. Man kan förstås välja att slippa se det. Men den sorts nyfikenhet som gränser till besatthet är en förrädisk kraft. Och visst skulle man kunna, om det verkligen krisade, diskret stänga av personen ifråga som vän helt och hållet. Men det kanske man inte vill. För kan man vara vänner i verkligheten om man inte är det på Facebook?

Det är nog svårt att hantera verkligheten, och så tar Facebook plötsligt allt till en helt ny nivå. "Facebook helps you connect and share with the people in your life."

Varför vill ingen ha mina pengar?

Att det ska vara så jävla svårt att bli av med sina pengar i det här landet! Åtminstone när man helt frivilligt vill skiljas från dem. Hur många har inte varit med om att man efter en härlig middag, med perfekt konversation, goda viner och oklanderlig service, med ens befinner sig i limbo. Så fort man fått in sitt kaffe på maten finns man inte längre till för personalen som plötsligt fått kollektiv whiplash och inte tycks klara av att vända huvudet åt ens bord. Hur mycket man än sträcker på halsen med ett beredvilligt leende på läpparna och fingrar färdiga att teckna en namnteckning i luften. Som vore man en frigjord Ayla som vägrat vika undan ländklädet när Broud gjorde det där tecknet vi alla innerst inne vet hur det ser ut.

Man syns inte. Finns inte. Och snart ska banne mig blodet flyta! Om det så bara är en kvart man får sitta och förödmjukas i total ignorans, så är det en kvart sorgligt förspilld. Konversationen avstannar. Alla spanar och grimaserar i förtvivlad jakt på en servitris. Och det finns ju definitivt ingen affärsmässig logik i detta. Ett bord på säg fyra sitter och tar upp platser som kunde ockuperas av nya hungriga och törstiga gäster. All eventuell dricks tickar stadigt bort för varje plågsam minut. Lusten att någon gång komma tillbaka på ytterligare en brakmiddag är snart förbytt i ett heligt löfte att resten av sin levnad smutskasta detta vidriga etablissemang. Sen när notan väl kommer börjar en ny period av outhärdlig väntan och det blir ytterligare några grader varmare i helvetet.

Men det är inte bara på restaurangerna folk tycks ha problem att ta emot mina pengar. I söndags gick jag på OnOff i Sickla för att köpa en digitalkamera jag gått och grunnat på. Och när jag för en gångs skull behöver hjälp, dyker inga lismande hårdsprayade försäljare upp. Istället måste jag ta en kölapp och vänta bland ett dussin miffon med mjukvarufel - och inte bara i sina datorer om jag säger så. Men det enda jag ville var att de skulle lura på mig en ännu dyrare kamera med ännu bättre optisk zoom och ännu fetare minneskort och kanske en helt onödig försäkring också + ett OnOff-kort med Mastercard och en kredit på 50.000 kronor, pre-approved. But no... Min köpkraft är tydligen lika mycket värd som ett kvartsamtal med en kärring som inte hittar ut på internet. Fixa en kö för idioterna med problem och en kö för idioterna med pengar. Och min kö ska gå fort. Av nån anledning valde jag att stå kvar med en farligt pulserande ven i tinningen, för jag ville verkligen ha min kamera. Och efter exakt 28 minuter dök en svettig syltmunk till säljare (som såg sådär skånsk ut de bara gör på OnOff) och lommade iväg för att hämta min kamera. En god stund senare dök han upp igen med ett generat flin, för just den kameran var förstås slut. De hade glömt att ta bort den ut skylten. Istället fick jag gå in på Siba alldeles bredvid där all personal kanske kom från Samhall, men snabbt och geschwint langade fram rätt kamera, 500 kronor billigare. Och när minneskortet jag skulle ha visade sig vara slut, fick jag ett dubbelt så bra för samma pris. Och en kryssning till Helsingfors (jag skämtar inte). Hela affären tog mindre än tio minuter. Men nu är det här inte en blogg ägnad åt kärlek, så vi lämnar Siba därhän tills vidare. (En fundering bara, varför skriver just såna butiker alltid ut sina kvitton på knattrande bläckstråleskrivare från Wargames?)

Ett sista exempel: Tele 2 hade ett hyfsat lockande erbjudande på mobilt bredband för nåt år sen. Och som socialdemokrat och trogen telia-kund ringde jag förstås genast upp min egen leverantör för att ta reda på vad de kunde erbjuda mig. Återigen: samma kö för support som försäljning. Oförlåtligt galet. Och jag hade plats femtioåtta i kön. Och de gör allt de kan för att det snart ska bli min tur. Eftersom jag på mitt sätt också är en idiot stannade jag kvar i kön, vilket telia förstås tjänade en liten slant på, tills jag äntligen kom fram. Jag sa mitt ärende och berättade om erbjudandet Tele 2 hade och undrade vad de hade som kunde matcha det. Borde det inte vara en drömsituation för en försäljare. Jag ringer ju själv upp och erbjuder dem mina pengar. Men nej, det korta svaret jag fick var: "Ingen aning. Kolla på hemsidan".

Jag vill ju bli av med mina pengar. Varför vill ingen ha dom?

Lokaltrafiken igen

Man kan säga både det ena och det andra om SL:s blå dragspelsbussar. Personligen stör jag mig mest på att buss nr 3 inte har en nattmotsvarighet. Vad är det, liksom? Bor man längs med treans rutt så har man inget behov av att ta sig hem nattetid, eller? Idiotiskt. Nåväl, åker man en blåbuss blir man snart varse om att ingen ergonom fanns i närheten när fordonet designades. Det är närapå omöjligt att hitta ett säte som inte är obekvämt. Nästan alla säten har på tok för lite benutrymme. Jag är inte jättelång på nåt sätt men ändå så slår jag i mina knän i sätet framför när jag klämmer mig ner i en av stolarna. Hur har de tänkt egentligen? För att få åka buss bekvämt så får man inte ha några ben. Puckat.

Åker man SL:s blå tunnelbanevagnar så möts man av ett omvänt problem. Visserligen så ryms man bättre i Lasse Åbergs hiskeligt 90-taliga säten, men om man står upp så märker man tydligt avsaknaden av något vettigt att hålla sig i. De gamla tunnelbanevagnarna hade en vertikal mittstång innanför dörrarna som det alltid var strid om. De nyare har i samma utrymme en horisontellt placerad stång som sitter nära taket. Problemet är att den stången sitter på tok för högt för att hålla i bekvämt. Jag är inte jättekort på nåt sätt, men för att hålla i takstången så måste måste jag sträcka på mig såpass att balansen rubbas av den onaturliga positionen. Hela vitsen med att hålla i sig försvinner. Man ska tydligen vara väldigt lång för att åka ståendes på t-banan. Så lång att man inte kommer in i vagnen utan att huka sig. Återigen, puckat.

SL:s något dualistiska förhållande till sina resenärer tydliggörs av skyltarna som finns på bakdörrarna på en del av deras bussar. Vad vill de? Egentligen?

33 jordsnurr för helvete

Även om det finns de som menar på att jag borde bli smickrad över att få visa legitimation på Systemet så tycker jag precis tvärtom. Jag blir arg. Jag är klart närmare 40 än 20 och tycker faktiskt det är förolämpande att någon kan misstänka att jag är gymnasieelev. En gymnasieelev som försöker mygla sig till otillbörlig alkohol dessutom. Jag har inga problem med min ålder, men jag kan inte tänka mig att ens de mest åldersnojiga skulle vilja misstas för att vara 19. Vill man inte att åtminstone lite av den vuxenhet man samlat på sig ska märkas? Vill man verkligen buntas ihop med flakåkande fyllekids?
Jag vet att Systembolaget vill att alla under 25 ska visa leg och man skulle kunna hävda att de i själva verket misstänker att jag faller in i den kategorin vilket förstås är lite bättre. Jag måste dock tro att de inte skulle fråga om leg om de inte trodde att det fanns en chans att jag var för ung för att handla där. Eller? Om de fastställt att jag uppnått laglig ålder men ändå frågar efter legitimation är det fan lika förhatligt. Dels förolämpar de mig, dels tar det alltid extra tid att leta fram id-kortet i pluskan. För vad?

Unga trollkarlar blir mobbade i skolan!

Jag ser framför mig nästa Friends-reklam på bio.

I ett öppet brev till kulturministern Lena Adehlson Liljeroth bönfaller Per-Olof Johansson att TV-programmet "Trollkarlens hemigheter" på Kanal 5 stoppas. ”Vad kan du göra för att stoppa ett program som sakta men säkert skär av den navelsträng som startade för cirka 3 000 år sedan?”, undrar Per-Olof, som även går under artistnamnet Mr. Polo, en "semiproffesionell" trollkarl som en gång fick silvermedalj i de Nordiska Mästerskapen i Trolleri.

Krisen drabbar tydligen inte längre vanliga mugglare: ”I dagens lågkonjunktur är tanken att skapa arbetstillfällen men Kanal 5 skapar arbetslöshet”, menar den upprörde häxmästaren. Men det kanske allra värsta är mobbingen. Mr. Polo arbetar till vardags som mellanstadielärare, men undervisar också unga trollkarlar. ”Efter ett antal avslöjanden har många ungdomar tappat sugen och en del till och med hånats av sina klasskamrater”. Är vi inte alla spända på vad kulturministerns svar kommer att bli?

Mr. Polo puts the "Dumb" in "Dumbledore".

Hon dog ugn

Bara för att Gwyneth Paltrow spelade henne på film finns ingen anledning att hata Sylvia Plath. Gwyneth fick en Oscar för Shakespeare in love, så det finns all anledning att hata henne. Det är historia nu, men tvi dig Gwyneth. Tvi dig! Men gör som jag och köp de här fina ugnsvantarna eftersom vi alla hatar att bränna oss på varma plåtar.

Isbergssallad

Fint strimlad på hamburgare fyller isbergssallad en funktion. I övrigt kan den grönsaken dra åt helvete. Den smakar i princip nada och finns mest till för att bidra med krispighet. Eller egentligen är den mest utfyllnad i brist på bättre grönsaker. Den läggs ofta som en poänglös bädd i botten på cafésallader där den dyker upp som en stor, fet besvikelse när man ätit sig igenom allt det andra man egentligen vill ha. Ger man sig på att blanda upp salladen på förhand så är salldsbitarna ofta så stora och otympliga att det slutar med att man sprätter burkmajs och -tonfisk över bordet och sig själv. Som lök på laxen så får man ofta de gulvita bitarna närmast roten som är hårda, beska och oaptitliga som bara understryker grönsakens poänglöshet.

Gör man någonsin misstaget att köpa hem isbergssallad så slutar det nästan alltid med att åtta niondelar av huvudet ligger i grönsakslådan i kylen och ruttnar då hållbarhetstiden på skiten är i princip obefintlig. Varför finns isbergssallad egentligen?

Noooooooooooo!

Shabby Chic på Blocket.

http://www.blocket.se/stockholm/Sideboard_med_lantlig_shabby_chic_design_22111569.htm?ca=11&w=1

1. Det finns bara två exemplar.
2. Den kostar 900 kronor!

Mmmm nice

En jävla fossmo skickade det här mailet (nedan citerat i sin helhet) till en god väns spraydate-sida (och ja, hon är nice). En vuxen man tyckte att det här var ett himla charmigt sätt att marknadsföra sig. Och tillsammans med profilbild där han poserar med en tuff hårdrocksgest och med död blick blänger in i kameran blir kontrasterna plötsligt så omöjligt stora att man nästan blir intresserad för ett kort, mycket kort ögonblick. En sådan man tänker man sig ska fylla skrivböcker från kant till kant med sjuka våldsfantasier, biblisk rappakalja eller konspirationsteorier. Men var kom det här ifrån? Och har det någonsin fungerat? Jag är mållös. Från och med nu alltså.

Tassar in kollar läget mmm nice******

…..ooooO..................

....(......).........Ooooo..
......)...(..........(......)....
... ..(._.)..........)....⁄.....
.....................(._.⁄......

*Kikar runt lite*
*Hoppas allt är bra me dig söt som tusan kikar lite till*

.........._.......................
.......⁄....)............_......
..... ⁄....(..........(.....)...
....(......)...........)....(….
…..ooooO..........(......)....
......................Ooooo..

*Tassar ut igen hoppas att du skriver till mig en stor kram m.m.m.m*

Thûringe bratwûrst, fläskkarrè & kycklingsautè

Det börjar bli uppenbart att jag är i behov en exorcism för att bli av med masochistdemonen som måste bo i mig. Hur annars kan man förklara att jag envisas att luncha på Station? Idag hade vi lyckats pricka in den perfekta tidpunkten att gå dit då det var ingen kö alls. Två personer lyckades smita in på restaurangen precis framför oss, men två ynka lunchare gör ingen kö. Eller?

En beskrivning av den vanliga proceduren: man tar en bricka och bestick (knivarna är antingen varma eller kalla medan gafflarna är rumstempererade. Hur förklarar man det?) först; man följer sedan disken bort till glasen och vattenkranen; efter upphällning rundar man hörnet och går några meter till bort till Tobbe och Lill-Tobbe och beställer sin mat. Åtminstone en av de två framför oss var uppenbarligen en Stationsnoob för han passerade brickorna utan att ta en. Hans medlunchare hade bättre koll så hon tog en bricka samt bestick och räckte fram till honom. Han var upptagen med att lusläsa tavlan med dagens rätter (det var 4 olika, men han tog god tid på sig) så det tog några ögonblick innan han uppmärksammade vännens hjälpande gest. När han vänt sig om så gick han vidare mot vattenkranen där han väntade in sin vän utan att ta vatten. Hon tog bricka och bestick och gick vidare mot kranen. När hon kom fram stod han där och väntade, läste en stund till på tavlan innan han tog ett glas och fyllde på. Sen stod han kvar framför kranen medan han läste lite till på tavlan. Jag greppade nu min bricka så hårt att den knakade. Jag ville gå om dem de stod ju och blockerade vattnet. Den minst sagt irriterande snigeln flyttade sig till slut så att hans kompis kunde ta vatten. Medan jag och mina kollegor tog vatten rundade de två disken men han gick inte bort till Lill-Tobbe utan han läste mera på tavlan. OMFG. Jag bet ihop käkarna så hårt att kindtänderna trycktes in käkbenen. Efter att ha stått helt still i en tidsålder så uppmärksammade han att de som slevade upp maten försökte påkalla hans uppmärksamhet så då avancerade han de sista metrarna. Väl framme så sa han såhär: "Jag tänkte först ta fisken, men sen funderade jag på...". Jag hörde inget mer för att ilskan bara exploderade inom mig och slog temporärt ut alla sinnen. Han stod alltså och återgav den extremt långa tankeprocessen som föregått hans matval. Jag ville enbart krossa min bricka mot hans tunnhåriga skalle med ett bibliskt ursinne. Jag vet ärligt talat inte hur jag överlevde den pärsen.

Människor alltså, de är fan värst.

Makten och ärligheten

Sanningen är ett maktmedel. Sanningen är någonting oerhört stort. Så stort att man med lätthet kan gömma sig bakom den. Skickliga sanningssägare kan komma undan med de mest sårande kommentarer i skydd av ärligheten, eftersom det blir närapå omöjligt att argumentera emot. För motsätter man sig betyder ju det att man istället föredrar lögnen. Men kanske att man ibland istället bara föredrar tystnaden - låt så vara en talande sådan.

Social kompetens handlar till väldigt stor del om att lära sig hantera sanning, lyckas vrida och vända på den allt efter sammanhang och hålla den för sig själv där det behövs. Om jag träffade Kattis Alhström skulle jag ju inte berätta för henne vad jag tycker om henne. För det första skulle det ju bli en väldigt obehaglig situation för oss båda. För det andra finns det ju en möjlighet att mina åsikter helt saknar grund. Nä, jag skulle vackert ta i hand och maskera mitt förakt med en djup hovnigning.

Naturligtvis föredrar jag inte lögnen framför sanningen, men jag efterfrågar bara en viss känsla för timing. Det finns inget självändamål i överdriven ärlighet. Det finns vita lögner. Det finns livslögner. Och ibland är de det enda folk har att hålla fast vid. Nästan aldrig, men ibland, kan det vara helt okej för en stund. Eller om jag säger så här: Allt du säger måste vara sant. Men du måste inte säga allt som är sant. Den där jävla ungen som skrek att Kejsaren inte hade några kläder på sig skulle kanske ha hållit käften! Alla visste ju att det var så. Sanningen fanns där redan, och det tysta samförståndet.

Ärlighet av det slaget startar krig.

Säg mig vem som vackrast i landet är

Alltför många barer har valt att inreda sina toaletter med enorma speglar. Jag har väldigt sällan något intresse att se mig själv i helfigur, men kanske allra, allra minst när jag urinerar.

Astrid Lindgren är död

En anonym och observant läsare kommenterade inlägget Majsan vill ha!!! och menade att "Tjillevippen" för det första inte ska användas som en hälsningsfras, och för det andra stavas "Killevippen". Det var tydligen Astrid Lindgren som kom på ordet – ytterligare ett bevis på hennes geni.

Men hallå! Jävla bakåtsträvare! Vem dog och gjorde dig till Jonas Hallberg? Tycker inte du att språket ska få utvecklas? Tycker inte du att jag och Majsan ska få ha den friheten? Jag får lust att åka hem till hennes söta lilla hus och knacka på den gistna träekan hon med mycken möda lyckats göra om till dörr. "Tjillevippen Majsan", säger jag glatt . "Tjiilivippen!!!!!", tjuter hon bipolärt. Sen blir vi genast pyttesmå som möss och kelar i ett vitmenat stilleben under skomakarlampan i tamburen.

Killmys

Skapade en sida på QX för det kunde kanske vara bra att ha. Det är över sju år sen sist och mycket har tydligen hänt i gayvärlden sen dess. Åtminstone i cyberversionen av den. Numera kan man med ett enkelt klick välja bort alla penisbilder som ack så många väljer att lägga upp istället för ett enkelt passfoto. Genast försvinner alla medlemmar med lemmar. En dryg femtedel skulle jag tro. Och vad har vi då kvar? En snabb och extremt ovetenskaplig undersökning ger vid handen följande:

"Överkroppar": 32 % (underkropparna är visserligen borta, men den obligatoriska torso-bilden finns kvar. Det har gått troll i det här; om man inte har med en bild på sin förmodat deffade lekamen är man förmodligen helt enkelt fet. En räddning för undertecknad är förstås subgruppen "Björnar" – håriga feta mansmän. Jag kanske inte är där riktigt än, utan befinner mig i ett ödsligt ingenmansland mellan normal och chubby, men det känns skönt och samtidigt oerhört skrämmande att kroppsfixering även kan gå åt det hållet. Teoretiskt skulle jag kunna bli ratad för att jag inte är fet nog. När det händer får vi se om jag tar det som en förolämpning eller komplimang.)

"Klarinetter": 17 % (torra utbytesstudenter, Friskis&Svettis-funktionärer, tråkiga slipsnissar som poserar med sina musikinstrument, alla med sepiatonade porträttbilder från Prag eller lutandes mot ett träd om hösten)

"Bonbögar": 11 %

"Buttbögar": 9 %

"Barbapride": 12 %

"Kramizar": 17 %

"Övriga": 1 %

Och om man söker på medlemsnamn ger nyckelordet: "XL" 205 träffar. Men, och det här är det allra värsta, ordet "mys" ger hela 238 träffar. Tvåhundratrettioåtta bögar har alltså valt att införliva ordet "mys" i sina användarnamn. Några skräckexempel: "Mysgosig", "Gos och mys", "Din myskille", "Kattmys", "Mysig nudistman", "MysigMulligMalmö" och "Mysrumpan". Jag menar, hur presenterar man sig när man väl ses. Hej, Fredrik heter jag, men du känner mig bättre som Mysrumpan.

En annan rolig grej är också när man skapar sin profil, när det gäller att välja kön. Förutom kille/man eller tjej/kvinna kan man förstås välja en massa transvarianter, och det är ju toppen. Men det finns också ett OBS: "Du kan bara ändra kön max två gånger per år". Den meningen ska jag trycka upp på en t-shirt.

Helgen v. 48

Jag varken förstår eller gillar användandet av veckonummer. Som tur är används det mest i jobbsammanhang (eller i skolan, när det begav sig) och inte på riktigt, men det är nog så irriterande ändå.

-Kan vi ta möte om det onsdag, vecka 33?

-Öööh, kanske. Vilket f-ing datum är det?

Det är kanske bara jag som inte har instinktiv koll på vilka datum som överensstämmer med specifika veckonummer, men jag tycker fan inte att jag ska behöva ha den kollen. Eftersom antalet dagar på året inte är jämnt delbart med 7 så infaller dessutom inte en given vecka alltid mellan samma datum; än mindre anledning att hålla koll säger jag.

Jag kan förstå att om man gör något varannan vecka så är det praktiskt att kunna säga att man gör det udda eller jämn vecka, men den bekvämligheten gör det inte värt allt övrigt besvär som veckonummer ger upphov till. Vad fan är det för fel på datum, liksom?

Ryktet säger att veckonummer typ bara används i Sverige. Jag tycker inte det är något att värna om och vara stolt över utan vi kan gott låta dem dö ut. Veckonummer är ju bara så värdelösa.

Det här är Lennart

Idag var det val och vi går förhoppningsvis mot en bättre framtid. Den mest påtagliga kortsiktiga förbättringen är att valaffischerna nu kan plockas bort. Få saker gör Stockholm fulare än otaliga färgglada planscher med röstfiskande politker. Det är för mig oförståeligt att man inte får sätta upp en konsertaffisch på ett elskåp i stan, men samtidigt är det tydligen helt okej att tapetsera ett helt broräcke med bilder på Marit Paulsen med ett ditphotoshoppat leende.

Även om det finns undantag så är de flesta valaffischerna fullständigt intetsägande. Det verkar som att ju större partiet är, desto mindre väsentligt finns att skåda på planscherna. Målet är att bara påminna de trogna väljarna att de ska rösta som de brukar samtidigt som man inte ska stöta sig med någon i hopp om att locka några av de som inte bestämt sig. Det gör man med poänglösa uttalanden som att krig är dåligt och jobb är bra.

Det verkar dock som att partiernas favoritargument till varför de ska få röster är deras politikers leende ansikten. Som om att se ett stort och bländvitt leende räcker för att övertyga väljarna om att de ska lägga sina röster på leendets ägare. Jag kan inte säga att jag förstår den taktiken och det blir ännu mer oförståeligt när man tittar på bilderna som de valt att blåsa upp på planscherna. Som den med Marita Ulvskog och Mona Sahlin. Dessa två toppsossar är översminkade och retuscherade till närapå oigenkännlighet. De ser ut som nåt man skulle hitta på ett riktigt dåligt Madame Tussauds. Dock kan man förstås identifiera Mona Sahlin på hennes patenterade kånkelbärsmascara från helvetet som hon envisas med. Hur världsfrånvända är socialdemokraterna om de tror att en sån bild lockar väljare, särskilt då de i övrigt anstränger sig för att inte förmedla vad de står för?

Tittar man åt höger så ser det inte mycket bättre ut. Visserligen har (m) råd med lite duktigare retuschare, men kollar man på exempelvis bilden på Anna Maria Corazza Bildt så undrar man återigen hur de tänkte. Anna Maria Condoleezza Bildt har en enormt puffig frisyr, som ger ett ofantligt kvadratiskt huvud som ser desto skummare ut då hon även besitter en tandpetshals. Det Jokerlika leendet gör henne inte heller hemtrevligare. Vem tyckte då att det var en god ide att göra extrema närbilder så att huvudet blir fem gånger naturlig storlek och samtidigt fem gånger så skräckinjagande? Tror verkligen moderaterna att folk vill rösta på ett kubhuvat fågelmonster? Inte? Varför framställer de då Anna Maria Corleone Bildt som ett sådant?

Att partierna förorenar staden med fula, poänglösa och korkade planscher som förutsätter att väljarna är blåsta kan vara en av orsakerna till det skamligt låga valdeltagandet. Om de politiska partierna basunerar ut värdelösa ickeåsikter är det inte konstigt om folk slutar lyssna och slutar bry sig. Eftersnacket på SVT pekar dock på att en del avstått från att rösta för att stora, stygga EU är ett byråkratiskt pengahål som inte bryr sig om medborgarna och att inte rösta är en protest som politikerna ska ta till sig. Om man i en demokrati tror sig kunna påverka genom att lojt skita i den demokratiska processen så har vi tyvärr exakt de valkampanjer vi förtjänar.

Faktiskt

Det finns människor som av någon anledning slänger in ordet "faktiskt" i meningar där de inte alls hör hemma. Jag kan för mitt liv inte förstå varför detta missbruk förekommer och ordet kommer att tappa all betydelse om det fortgår. Ett exempel är på sin plats:

-Hade du det bra på semestern?

-Jo, det var faktiskt skönt att komma bort.

Vad i helskotta gör det där faktisktet där? Trodde personen att det inte skulle vara skönt med semester men blev sedan positivt överraskad? Eller är det frågeställaren som underförstått tror/önskar att semestern varit usel och måste rättas? Nej, jag tror varken det ena eller det andra men likafullt används ordet så ibland.

Ett ännu värre exempel:

-Vad tycker du om min nya tröja?

-Du passar faktiskt jättebra i den!

Svaret är formulerat som en komplimang men det blir i själva verket en förolämpning på grund av faktisktet. Det låter som att det är förvånande att frågeställaren passar i den nya tröjan; att han/hon brukar ha illasittande eller fula kläder. Ganska elakt sagt, inte sant?

Varför säger folk så? Kan det vara så att de tycker att "faktiskt" kan fungera som ett sorts förstärkningsord? Att "det där var faktiskt gott" är ungefär samma sak som "det där var jättegott"? Används det som ett uttfyllnadsord som inte ska ha någon mening? Jag har funderat på om man använder ordet "faktiskt" för att slippa känna sig förutsägbar. Som om att bara svara "jo, det var skönt att komma bort" på frågan om semestern är lite för enkelt, att man är minsann mer mångbottnad än så, att man vill inte placeras in ett fack med simpla semesterälskare. Visserligen så njöt man av semestern, men det var fel av den som frågade att förutsätta att det skulle vara så. Eller nåt.

Oavsett anledning är det dumt, fel och ibland direkt förolämpande. Och jävligt irriterande.

Skämt åsido

En vän till en vän hade vänligheten att häromsistens upplysa oss om att övergrepp mot kvinnor var fel, dåligt och dumt. Hon kanske tolkade våra gapande munnar som att vi var helt tagna på sängen av detta faktum och fortsatte sin föreläsning med förnyad iver. Visste vi också att vi ännu inte levde i ett jämställt samhälle? Att det fortfarande fanns orättvisor i världen? Och så vidare, och så vidare. Hennes ögon glittrade självgott medan hon frikostigt delade med sig av sina uppenbara uppenbarelser.

Jag vill minnas att det hela initierats av att vi andra hade skämtat om, ja, kvinnojourer eller nåt liknande, på ett sätt man kan göra med vänner man litar på och som man vet vet det man vet: att orättvisor är fel, att våld mot kvinnor är fel, att våld över huvud taget är fel och så vidare, och så vidare. Alltså den typ av skämt som kräver timing, förtroende och lite fingertoppskänsla. Man kan till och med säga någonting i högsta grad rasistiskt, just eftersom alla vet att man inte än rasist. Allt annat än rasist till och med. Och ingen av oss är förstås kvinnoprästmotståndare, polisstatsförespråkare eller folkpartist på riktigt. Det är ett skådespel, en lek med fördomar, perspektiv och vinklar. Då och då dyker en ny person upp i gemenskapen som inte riktigt uppfattar de finare nyanserna. Och för all del, den ironiska jargonen har förstås genom åren blivit ett väloljat maskineri och små missförstånd uppstår understundom, men blir oftast snabbt uppklarade. Men ibland inträffar en av två saker: 1. personen ifråga tycker att vi är idioter och försöker övertyga oss om att en kvinnas plats inte alls är vid spisen, eller 2: personen ifråga håller med, och alldeles för sent förstår vi andra att det inte är ett skämt. Vi har plötsligt en äkta idiot ibland oss, och måste snabbt rädda både oss själva och – idiotiskt nog – även idioten ur en extremt pinsam situation.

Det här fick mig också att tänka på en helt annan sida av det här. I ett socialt sammanhang där skämten blir allt grövre, där jargongen förvisso är hjärtlig men blir allt råare, där det knappast finns några tabun kvar att bryta – vad händer med en person som egentligen nått sin gräns, men så förtvivlat gärna vill vara en i gänget? Vågar man säga nej, när alla bara säger ja hela tiden?

Det ska vara högt i tak, men inte så att man tappar fotfästet. Ingen ska behöva betala dyrt för att man bjuder på sig själv. Ingen ska behöva gråta clownens gråt på insidan.

Och sluta för i helvete berätta saker alla redan vet.

Let them eat cake!

Ta en lapp

Av nån anledning kom jag att tänka på alla idioter jag dejtade innan jag hittade en bra person och därefter gifte mig. Jag höll på att säga att den siste jag dejtade inte var nån idiot och därför var jag inte singel längre. Men det är ju lika dumt som att säga "typiskt, mobilen var på det sista stället jag letade". Vem fortsätter leta efter att man hittat det man sökte? "Jaha där var telefonen, men för säkerhets skull kollar jag på ett par ställen till". Metaforen är förvisso inte perfekt, eftersom det finns folk som fortsätter söka den rätte efter att de hittat honom (eller henne). För det kanske bara var rätt ok? Inte rätt?

Anledningen till att jag kom att tänka på denna långa rad fadäser i mitt mörka förflutna är förstås att jag nu är singel igen. Nyskild till och med. Sju år senare. Som om det inte vore trauma nog. För plötsligt blir jag medveten om alla dessa idioter som just tagit kölapp i min nyöppnade singelbutik. Halva priset på allt! Allt ska bort! Nej, bitter är jag inte; just den egenskapen ligger otippat nog inte riktigt för mig. Men jag blev bara så bryskt påmind om det djävulska i att 1. ha väldigt höga krav själv på en eventuell partner, och 2. innerligt hoppas att han inte har det. Och sen tänker jag att butiken kanske kommer att stå tom väldigt, väldigt länge. Att självständighet sakta förvandlas till ensamhet. Att jag till och med kommer att sakna att en stackars idiot står och speglar sig i skyltfönstret. Tänk om det går så långt att jag plötsligt sitter på blind date med myskillen69 och struntar i om han syftar på årtalet eller ställningen, och detta trots att han avslutade senaste mailet med "kramiz" eller "pöss". Tag mig då av daga, barmhärtiga vän. Skjut mig bakom stallet och säg till mina föräldrar att ni gav bort mig till en bonde som lät mig springa fritt på ängarna och gav mig ostmackor till frukost, lunch och middag. För det hände tydligen med vår hund när jag var liten och mamma började jobba heltid. Och vissa lögner är bra mycket bättre än bittra sanningar. Som att vara singel = fri. Eller att inte vara det = lycklig.

Majsan vill ha!!!!!

Shabby Chic kommer att bli en följetong. Ett korståg. Det är beklagligt, men någon måste göra det. På bloggen "Lavendel & Romantik" möts man av följande inlägg:

"Tjiilivippen!!!!! Nu har vi fått in en massa fina saker igen!!!! Det finns så otroligt mycket fint och vill ha saker........Tror man får kasta ut både det ena och det andra!!!!"

Det värsta är inte det stilleben med vitmenade gamla kängorna som harmonierar så perfekt, så shabby och så chic med en rosformad ljusstake i inledningen. Det värsta är inte att människan använder det i sig vidriga ordet vill-ha-saker (saker man ser i en antikbod varpå man skrynklar ihop ansiktet och säger med bebisröst: vill ha. Vill ha! och tycker att det är jättegulligt), och dessutom särskriver det. Eller att hon måste ha tänkt: stavas tjillivippen med två "L" eller två "I"? (1. Det stavas TJILLEVIPPEN och 2. Ordet finns inte). Det värsta är inte heller att den stackars lådvinskärringen nu tvingas "kasta ut både det ena och det andra", för det skulle kunna vara en god idé misstänker jag. Det allra värsta är dessa utropstecken. Och inte bara det att de är för många. Hon tänkte uppenbarligen att "Tjiilivippen" krävde något mer emfas (eftersom det tydligen är en hälsningsfras av något slag) och alltså fem utropstecken, medan de andra meningarna bara krävde fyra vardera. Jag hatar mig själv litegrann nu, för att jag ägnat så mycket tid, kraft och energi åt att hata det där inlägget och jag beklagar verkligen att jag kände mig tvungen att dela med mig av det. Hon heter för övrigt Majsan!!!!! Med fem utropstecken.

För er som uppskattar våldsporr Shabby Chic style, finns inlägget här:
http://lavendelromantik.blogspot.com/2009/06/nyheter.html

Jag är inte idiot, men...

Nu var det ett tag sen sist, men varje gång jag hört någon uttala orden "jag är inte rasist, men..." så har de följt upp det med ett otvivelaktigt rasistiskt uttalande. Variation på temat: "jag är inte homofob, men...". Vad skulle kunna sägas efter det som inte är homofobt? Inte mycket vill jag påstå.

Om man nu har åsikter som man känner inte är helt rumsrena så ändras inte det för att man hittar på att man inte har åsikterna precis innan man luftar dem. Hur mycket man än skulle vilja så ändras inte ett faktum bara för att man hävdar motsatsen. Hur känns exempelvis dessa uttalanden?
"Jag är inte Förintelseförnekare, men det där har ju aldrig hänt"
"Jag är inte längst i världen, men alla andra är kortare än jag"
"Jag är inte seriemördare, men fan vad gött det skulle vara att strypa sin tolfte tyska backpacker"
Inte helt okej, nej.

Jag är inte misantrop, men jävlar vad jag har svårt för folk.

Alfahanne

Kallar man sig själv för "alfahanne" så förtjänar man att först bitchslapas, sedan låsas in i en Laikakapsel och skickas på en enkel resa ut i världsrymden.

Turistfällan

Hela Stockholm förvandlas nu till Drottninggatan. Hela livet blir en vattenfestival. Turisterna har börjat anlända och man får hornhinneavlossning av allt himlande med ögonen. Andelen idioter är konstant oavsett var man befinner sig, men summan blir förstås långt mycket större i Stockholm och i synnerhet till sommaren. De första dagarna kan det vara riktigt underhållande att se dem, nästan som en alldeles egen oattraktiv turistattraktion. Men ganska snart blir våldet mot ögat alltför traumatiskt.

Från Observatorielunden till Järntorget passerar man alla helvetets nio cirklar. De likgiltiga, De vällustiga, De giriga, De omättliga... Turister som fläskar runt med sina redan livströtta ansiktsmålade barn. De kanske har varit på Grönan och kånkar på gosedjur stora nog att knulla med eller 100 kilo kexchoklad, som ju är precis vad den familjen behöver. Anemiska emodöttrar med ögoninfektioner som handlat sig individuella på Punkt Shop. Kraxande tonårssöner med syntflätor och Trollet Rulle-t-shirts. Mamman och pappan, som slutat älskat varandra sen långt innan Internet, går plötsligt hand i hand i en tragisk imitation av ömhet. Och nu vill Mamma och Pappa (de kallar varandra så) ha starköl så de hittar en uteservering där de kan sitta och blänga på andra turister. Eftersom turister alltid hatar andra turister. De drömmer om resmål med all inclusive köttbullar och samtidigt fria från andra turister. Bara en leende underdånig lokalbefolkning med servicekänslan i blodet. De hoppar av transferbussarna på väg till hotellet och låter sig fotograferas med en blind yogurthgumma de hittat längs vägen, för att kunna visa upp nånting äkta på Picasa. De kånkar runt på precis alla sina värdesaker i enorma ryggsäckar de av säkerhetsskäl bär på magen, samtidigt som de fnyser åt andra turister med skämmiga midjebälten. Stockholmarna åker till landet. Lantisarna åker till Stockholm. Och ingen blir nöjd. Lantisarna muttrar över hur stressigt det är i storstan. De längtar hem till det lilla lilla livet hemmavid, med ett helt annat tempo. Med andra värderingar. Med en helt annan livskvalitet.

Jo, tjena Malena. Stick hem till era egna patetiska livspussel, era ljudböcker, era datorkörkort och tjuvkopplade digitalboxar. Och alla stockholmare som hukar i sina hyrda semestertorp i skogen och klagar på trångsynta, misstänksamma grannar – ni kan lugnt åka tillbaka till en numera folktom Drottninggata. Där har Gamla Stan tömts på konsthantverkare, indianerna har öppnat ett casino istället i en konkursdrabbad galleria och – det bästa av allt – alla stillaståare har svultit ihjäl i brist på pengaklirr.

För fan Betty!

Jag har varit bekant med shabby chic sedan jag läste nedanstående inlägg, men jag hatar det redan. En snabbtitt på sidan "Betty´s torpliv" visar också på att utöver att inreda med vitt och patinerat så har Betty anammat engelskans sätt att beteckna genitiv, nämligen med en apostrof före s:et. Det är ju helt fel och knäppt att skriva så på svenska, för att inte tala om krångligare. Men att dessutom använda en accent istället för en apostrof är ju fullständigt oförlåtligt.

Shabby? Ja. Chic? Not so much...

Vitt. Skirt. Puderrosa. Drömskt romantiskt. Melankoliskt nostalgiskt. Linne. Chenille. Urblekta pasteller. Släktfotografier i sepiatoner. Torkade rosor. Gamla broscher. Jag talar naturligtvis om den motbjudande men ack så populära inredningsstilen Shabby Chic. Tänk Pottery Barn (minus de alltför maritima inslagen). Tänk Fridas Gård. Och tänk för all del Kattis Ahlström. Det gör i alla fall jag varje gång jag ser robusta patinerade möbler med skria linnedukar och en sprucken thékopp. Jag börjar misstänka att jag är ohjälpligt misogyn och lovar att sprida mina gracer över könsgränserna i fortsättningen. Men jag vill skära mig när jag ser Kattis i sina blommiga klänningar med charmigt slitna jeans under. Ingen har väl tyvärr kunnat undkomma den nya kombinerade tidningen och talkshowen Kattis & Company. På senaste omslaget sprudlar hon med en märkligt halslös Eva Röse, som nästan ser ut som Kattis buktalardocka. "Relationer och oväntade möten" är det som ska genomsyra både TV-satsningen och magasinet. Den erbjuder "inga quickfix-lösningar som passar alla och ingen", som underförstått alla andra tidningar gör, utan "ger vi dig verktygen till hur du lever just ditt liv så bra som möjligt." Alltså hur du lever, inte vilket liv som helst, utan just ditt liv. Och det gör man med "ämnen som psykologi, vetenskap, kultur och resor." Speciellt. Verkligen. "Men vi hjälper dig även att ta fram det bästa inom dig vad gäller mode & make up, och bjuder på inspirerande och härliga recept med kärleken till mat som gemensam nämnare." Vi kan inte ha en Oprah eller en Martha i Sverige har jag ju sagt. Det funkar inte när mappiedrottningen själv visar upp pilatespositioner i mummelbyxor på omslag efter omslag, så varför skulle det funka för Kattis?

2001 blev hon kränkt av Jan Guillou som i en krönika menade att hon var en del av ett "bimbofierat" SVT. Han menade att hon var "en charmig person som ler mycket, lägger huvudet på sned och har förkärlek för barnspråk." Han menade också att hon bara gör "låtsasintervjuer" och "pseudoreportage". Upprinnelsen till detta var förstås när Ahlström, f d programledaren för Melodifestivalen, rekryterades till prestigefyllda Uppdrag Granskning. Han gick förstås onödigt hårt åt Kattis, som menade att hon var en seriös journalist, och han hade bara behövt vänta ett par avsnitt med att publicera sin krönika, så hade den inte längre varit ogrundad. Efter det fiaskot gick hon vidare till att leda två Världens Barn-galor, en Kristallen-gala och en Tsunami-gala (hur underbart är inte det ordet?). Men nu får hon äntligen visa vad hon går för, förebilden svenska kvinnor inte ens visste att de hade. Ur innehållet i nya numret: "Våga färg i vår", "Dejtingdjungeln" och "Panik i köket - svärmor kommer!" Och seriösa journalisten Kattis avslöjar också härligt självsäkert drömpersonen i intervjusoffan: president Obama himself. Haha, där fick du Jan Guillou. Nu kan du stå där och begrava ansiktet i händerna. Om du hade haft armar långa som räckte upp dit alltså.


Bonus! Vidriga bloggar om shabby chic (och jag skämtar inte, de heter så där):
An angel at my table
Bettys Torpliv
Det stora grå huset
Jordgubbar med mjölk
Min lilla veranda

Va?

Bäbisar skickar sällan sms. Därför borde man kunna slippa

Är du en bäbis? Nähä, då är det inte okej att skriva "va" istället för "vara". Det är inte gulligt och det är inte så värst mycket enklare heller. Det är inte heller okej att skriva "e" istället för "är" eller "de" istället för "det/den". Det är definitivt inte okej att skriva "puzz" eller "pöss" istället för "puss – det är för övrigt sällan okej att skriva ens puss. Eller kram (kramiz). Då ska man ha puzzats, kramatz eller knullatz i verkliga livet också. Är du en bäbis, då är allt förlåtet. Men om du inte av utrymmes- eller snålhetsskäl måste korta ner ditt superviktiga sms, finns ingen anledning i världen att inte skriva ut vanliga verb. Om du inte är tretton. Eller en idiot. Å de vill du väl inte va? Älläh?

Station

Det finns hyfsat många lunchställen i närheten av min arbetsplats men det som besöks oftast är Station. De har en ganska hög ambitionsnivå vad gäller maten och lyckas leverera en vällagad och god lunch såpass konsekvent att det (i mitt tycke) är värt de extra tiorna som de tar jämfört med ett genomsnittligt lunchhak. De serverar alltid en liten efterrätt och det ackompanjerande kaffet är så varmt att det måste påtalas varje gång. Det är troligen den varmaste vätskan som finns på denna sida om jordskorpan. Tänk stålbadet som tog död på T-1000 och the Governator. Detta till trots så hatar jag Station innerligt.

Under de dryga två åren som jag besökt Station har de höjt lunchpriset från först 85 till 90 kr, kort efter det landade priset på 95 spänn. Höjningen till trots så har kvaliteten på luncherna inte höjts utan snarare tvärtom. Kycklingfiléerna (läskigt stora, förresten) har varit torra och trista så många gånger i rad att jag tillslut helt undvikit dem (dock glasfria). Riset har varit något okokt och på tok för salt mer än en gång vilket är i det närmaste oförlåtligt (knaprigt ris är bland det värsta jag vet. Oaptitligt, oätligt, äckligt. Jag mår lite dåligt bara jag tänker på knaprigt ris. Hu). Halvlyckade försök till asiatiska rätter som är långt under den nivå som man skulle tänka sig att så välrenommerade krögare (ägarna har rötter i nån Michelinkrog om jag inte missminner mig. Edsbacka tror jag bestämt) skulle acceptera.

I och med att de uppenbarligen vill hålla sig en eller ett par nivåer ovanför övriga lunchrestauranger i krokarna (och sannerligen lyckas prismässigt i alla fall) så är sådana tillkortakommanden svåra att acceptera. Långt under deras förmodade värdighet borde det också vara att snofsa till rätternas namn för att göra dem mera attraktiva. Pannbiff blir "Halstrad råbiff". WTF? En genomstekt köttfärsbit är INTE en råbiff, behöver det ens påtalas? Att piffa till rätternas namn är sånt som skolbespisningen pysslade med när de ville maskera att samma rester återkom lite för många gånger. Men i skolan så kostade å andra sidan maten typ 4:40 kr/tallrik.

Ovanstående irritationsmoment går att jobba runt med lite erfarenhet. Det ska verkligen inte behövas på ett sånt ställe, men det går. Tyvärr kan man inte undvika de två mest förhatliga typerna som nånsin klätt sig i förkläde då de är de som serverar maten bakom den höga disken. Svinpäls nummer ett: lite lång, lite rödhårig fjant med lite för stort rött skägg för att det ska vara riktigt okej i ett kök. Ser ut att heta Torbjörn. Tobbe tar stört lång tid på sig att preparera en tallrik. Utan stress frågar han vad matgästen vill ha. Gästen väljer köttbullarna med potatismos (eller spanska albondigas med örtpurè som det kan ha döpt om det till. Och jo, de gillar att vända på accenterna). Han tar fram en tallrik, torkar av en vattendroppe, ställer tallriken tillrätta, skakar av potatismossleven innan han skopar upp lite mos på tallriken och drar ut det snyggt, upprepar proceduren med en slev till, torkar av tallriken igen, skopar upp nästan rätt antal köttbullar bredvid moset, skopar upp några köttbullar till men lite för många så skopan skakas för att de överflödiga ska trilla tillbaka i byttan, skakar lite till, lägger upp de resterande köttbullarna, tittar på tallriken, bestämmer sig för att en till köttbulle till vore bra, gräver ner skopan igen och fiskar upp två köttbullar, skakar skopan tills en trillar tillbaka, lägger upp den sista köttbullen försiktigt, torkar av tallriken, häller försiktigt upp lite sås över köttbullarna, tittar på tallriken, häller upp lite sås till. Lite längre bak i kön har jag vid det här laget förvandlats till Hulken 12 gånger om och svurit över Tobbe för mina medlunchare. Som avslutning skall en bladpersiljekvist pryda moset. Tobbe gräver i persiljebyttan men råkar få upp för många kvistar. Skaka, skaka. Fortfarande för många. Skaka, skaka. Skaka, skaka. Skaka. Skaka. Oj vad persiljan sitter ihop. Skaka, skaka. Skaka. Sådärja. Persiljan läggs på moset. En till kvist vore dock snyggt. En liten ensam kvist plockas mirakulöst upp och garneringen är klar. Torka av tallriken. Ställ upp den på disken och vänd den rätt. Klar! Nästa matgäst tillfrågas. Herre-fucking-jävlar. Torbjörns vilja att få till den perfekta tallriken utan att skynda är så omänskligt frustrerande att man får anstränga sig för att inte flyga över disken och trycka ner hans skäggprydda huvud i "purèn" och hålla det nere tills han slutar sprattla.

Hans ofantliga tillkortakommanden till trots så måste man ändå säga att Tobbe vill väl; han vill få till allt snyggt och fint. Samma sak kan man inte alls säga om svinpäls nummer två: ung pojkspoling som ser precis ut som bulldogen i Tom & Jerry, fast med en äcklig jävla landing strip till mikroskägg på hakan. Han ser ut att heta Tobias och skulle i så fall kallas för Lill-Tobbe. Lill-Tobbe skojar gärna lite med gästerna innan han tar beställningen. Ha ha. He he. Okej, vad vill du ha? Matgästen väljer den bohuslänska fiskgrytan (som i själva verket är en ångad fiskfilé som det hälls en soppliknande sås över. Inte gryta i min bok) men ber att få utan rouille som är det utannonserade tillbehöret. Lill-Tobbe snackar lite med Tobbe innan han lojt plockar fram en djup tallrik. Lika lojt läggs en fiskfilé i tallriken. Fiskfilén håller snart på att ta slut så Lill-Tobbe avbryter uppläggningen för att hämta en ny långpanna med ångad fisk. Han passar på att snacka lite med de som jobbar i köket. Ha ha. He he. Väl tillbaka vid disken har han glömt vad han höll på med och frågar gästen igen vad han/hon vill ha. Ja just ja, här ligger ju filén (eller filèn som de gärna skulle kalla det. Men det är ju en gryta). Soppsåsen hälls över fisken lite i taget. Lite till. Lite till. Skoja lite med Tobbe. Ha ha. He he. Lite soppsås till. Och så en stor klick rouille. Med lite tur är kunden uppmärksam och påminner Lill-Tobbe om det inte skulle vara någon rouille innan den hamnar bredvid fisken. Har man otur så måste han börja om med en ny djup tallrik. Djup suck. Slutligen skall en dillkvist pryda det hela och Lill-Tobbe har uppenbarligen gått kurs hos Tobbe om hur man bäst gör det. Det tar en och en halv evighet. Sen torkas tallriken av lite slarvigt och handduken tappas när den ska stoppas in innanför förklädet igen. No worries, plocka upp den från golvet och fortsätt som om inget hänt. Det är ett under att nån så värdelös fått ett jobb. Det är ett under att han inte fått sparken. Det är ett under att jag inte planterat gaffeln i halspulsådern på honom.

Tobbarnas totala avsaknad på effektivitet orsakar förstås långa, långa köer. Det kan vara i princip tomt vid borden och kö ut genom dörren, men det finns ingen som helst önskan att få folk till borden så fort som möjligt, utan de verkar helt nöjda med att irritera sina hungriga kunder helt i onödan. Det ironiska är det finns snabba och effektiva personer på Station, men de står antingen i kassan, skivar bröd i rask takt eller slänger ihop en caesarsallad i överljudshastighet. Sätt dem i serveringen istället och ge Tobbe och Tobbe foten. Omgående, tack.

Hela listan!

Att hata löpsedlar är lite som att hata pedofili; det är så grundläggande och självklart att om det måste förklaras så är det dags att börja titta snett på den som får förklaringen.

"SÅ LÄNGE HÅLLER SUPERVÄRMEN" löd Aftonbladets löp idag. Lite finstilt under versalerna kunde man läsa om en "unik prognos fram till midsommar". Allting är så urbota effing idiotiskt att jag knappt vet var jag ska börja. Supervärme? SUPERVÄRME? Vilken jävla supervärme? Visst, det är lite varmare nu än det varit, men så är vi också närmare sommaren än vi varit. Det är inte 40 grader ute, det har inte varit såhär varmt sedan februari; vad är det som är så super om jag får fråga? Det är behagligt, varken mer eller mindre.

"Unik prognos"... Vari ligger det unika? Är det en superhemlig, olagligt utsmugglad rapport från SMHI som handlevererats till Aftonbladets grävande väderreporter i ett illa upplyst parkeringshus av en man i trenchcoat? Är prognosen utskriven på baksidan av Dödahavsrullarna? Tillåt mig vara lite tveksam.

"Fram till midsommar". Hur många gånger har det här hänt: kl 15 en tisdag så börjar det regna. Prognosen på måndagen pekade på att det skulle bli mestadels soligt, omkring halvklart (jag har ingen aning om vad det betyder men det är underbart luddigt) på tisdagen? Mången gång vill jag mena. Slutsatsen är att ingen vet egentligen vafan det blir för väder imorrn och det är mest gissningar. Om man inte kan få en tillförlitlig prognos för morgondagen, hur i hela Hälsingland skulle man kunna få en för tre veckor framåt?

Man kan ju fråga sig hur helt vanligt väder kan vara löpsedelsstoff, men den stora frågan är ju om det på allvar finns nån som köper Aftonbladet pga en rubrik såsom dagens? Om det gör det så förtjänar de att träffas av blixten varje dag, hela vägen fram till midsommar.

Veckans blunder

Men alltså, Lou Rossing. Jag skiter i att hon blev utsedd till årets talare 2003 och föreläser för över trettiotusen pers varje år. Man kan fan inte döpa en bok till: "Tänd dina stjärnögon - vad barn har lärt mig". Vad än dom har lärt dig så är det fel, Lou. Det är fel!

Det löser sig nog...

Jag pratade med en god vän idag om glas som är halvfulla eller halvtomma. För en gångs skull en klyschig metafor jag kan stå ut med. Men det finns så många andra idiotiska uttryck folk kör med utan att tänka efter, som: "Mister du en står dig tusen åter". Nä. Det gör ju inte. Och hur jobbigt skulle inte det vara, om det faktiskt var sant? Man bara: Ja, här satsade jag femton år av mitt liv på en person som jag trodde var mannen i mitt liv, och nu när det är slut visar det sig att tusen andra står och trampar otåligt på farstubron. För att inte tala om "Det är alltid mörkast innan gryningen". Nä, det är det inte. "Bättre en fågel i handen än tio i skogen". Knappast PK. "Det är inte ens fel när två träter". Jo, nästan alltid. "Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder". Jaha. Säg det till alla offer för Katrina and the waves. "Man ser inte skogen för alla träd". Men vad tänkte du att en massa trän var för nåt då?

En idiot flinade i hissen häromdagen när ytterligare en person utöver maxantalet åtta röksuget trängde sig in: "Ner kommer man alltid". Och så var alla var tvungna att flina tillbaka litegrann. Jag hatar att flina. Och det var ju lika intelligent som "Efter regn kommer solsken", " eller "Ljuset på andra sidan tunneln". Att påpeka det uppenbara kan vara helt okej när det gäller kommentarer som "Oj, det snöar". Men ordstäv ska man vara oerhört försiktig med. Kalla mig bakåtsträvare, kalla mig Bi Puranen, men kan man inte avsluta ett gammalt talesätt med orden: "...sa gumman och sket i diskhon" ska man fan hålla käften.

Först hör du Anna-Lotta Larsson. Sen dör du.

Ännu ett förträngt minne bubblade plötsligt upp till ytan när jag strosade förbi Sabbatsbergs sjukhus häromkvällen. Den hände sig vid den tiden då jag arbetade inom privatvården, närmare bestämt som rehabassistent till personer med förvärvade hjärnskador. Det var i mångt och mycket en givande tid fylld av plågsamt tidiga morgnar, ryggskott och fackliga stridigheter. Nuförtiden har jag visserligen bytt morgonrapporten klockan sju till morgonlatten på Mellqvist klockan nio, ryggskottet till magkatarr och det fackliga engagemanget till en bostadsrätt, men jag kan ändå tänka tillbaka på den tiden med både nostalgi och stolthet. Det var trots allt ett krävande arbete; tungt både mentalt och fysiskt då patienterna hade ganska grava funktionsnedsättningar och krisande familjer ständigt närvarande, som ofta vräkte ur sin frustration över oss som jobbade närmast deras drabbade anhöriga. Gemenskapen i arbetsgruppen var tvungen att vara fenomenal, och var det också.

Men i arbetsuppgifterna ingick även att följa med patienterna på allehanda aktiviteter. Och ofta är det ingen som helst tröst att man får göra det gratis. Jag tvingades till exempel se både Lord of the Dance och Riverdance. Jag har varit på otaliga allsång på Skansen, och där får man dessutom de bästa platserna om man råkar sitta i rullstol, vilket förstås gjorde det hela till en än större plåga.

Men allra allra värst var det när vi skulle till Lagunen. Denna Helvetets förgård ligger, eller i varje fall låg, i anslutning till Sabbatsbergs sjukhus, och var ett så kallat upplevelsecenter för människor med svåra funktionshinder. Här fanns till exempel ett rum med himmelsblå väggar dekorerade med vrakgods, trossar och en livboj. Jag fick baxa ur personen i fråga ur permobilen och lägga oss tilsammans i en gammal eka mitt i rummet, där vi fick gunga meditativt till ljudet av måsars skrik och bruset från havsvågor. En maritim mardröm. I ett angränsande gemak var hela golvet en enda stor vattensäng där jag tvingades ligga lätt sjösjuk och torka dreglet från min patient medan ljuset från stora bubblande vattencylindrar skiftade i regnbågens alla färger. Alltmedan den enda skiva de hade gick på repeat om och om igen: Anna. Lotta. Larsson. Döda. Mig. Nu. Jag såg henne för min inre syn, med det där otäcka långa långa svarta håret. Plötsligt satt hon upp och ner i taket med ansiktet i en onaturlig vinkel. Barfota i en vid linneklänning. Ur den det kolsvarta hål som var hennes mun hördes ett ljud som fick blodet att frysa till is i ådrorna, håret att vitna och ansiktet att förvridas till en dödsmask. Ett gammalt skillingtryck. Och ännu ett. Och sedan nånting kvinnligt snuskigt på pitemål. Och sen återigen ett skillingtryck. Alltmedan hon med ryckiga rörelser kom allt närmare. Men sekunden innan demonen slängde sig över mig för att sluka min själ var timmen över. En arbetsterapeut i bibliotekariepage klev in i rummet och sa att färdtjänsten kommit. Förbannelsen var bruten. Anna-Lotta Larsson försvann i en purpurfärgad rök.

Brister någon gång en artär i min hjärnbark, krossas mitt skallben mot en bilruta, berövas mina hjärnceller på syre på botten av en sjö – ta aldrig nånsin med mig på Riverdance. Rulla inte runt mig på några som helst muséer. Inbilla er inte att mina kramper stillas av panflöjtsmusik eller Classic Rock. Placera mig aldrig någonsin framför Sollidens scen. Och rulla för Guds skull aldrig in mig på Lagunen på Sabbatsbergs sjukhus.

Katarsis

Jag tillbringade helgen på Runmarö med en familj som råkar vara både goda grannar och goda vänner. M och N är smått fantastiska som lyckats med konststycket att båda två ha en lång och ärofull karriär strax bakom sig som multisportare, men samtidigt vara två av de mest eminenta livsnjutare jag någonsin haft nöjet att lära känna. De är också förträffliga föräldrar till två barn som får den mest förhärdade cynikers hjärta att explodera i ett rosa sockervaddsfluff av kärlek. Som multisportare tävlar man i att ta sig över bergskedjor, forsar, öknar och djungler under flera dagars evigt marscherande, klättrande, paddlande, cyklande och ibland ridande på de djur man hittar längs vägen. Att träna inför en sådan strapats innebär att till exempel springa upp och ner för Hammarbybacken några gånger. Men för den skull är de inga proteinshakande, groddmumsande fanatiker. De spottar inte glasen. De tar gärna en stor klick smör till potatisen. Och de kan tack och lov prata om en miljon andra saker än sina tävlingar. Kanske är just det en bidragande orsak till att jag faktiskt blivit rätt intresserad av sporten. Lite som när man blir indragen i en sekt utan att märka det – först är det bara trevligt att träffa nya kompisar som verkar gilla en oavsett och vips sitter man där och sköljer ner cyanid med en trocadero för att äntligen förenas med den store Zloborgorod.

På vår skärgårdsweekend tillsammans lyckades de återigen bevisa för mig att man faktiskt kan vara intelligent utan att för den skull vara cynisk. En förmodligen nyttig läxa för undertecknad. Vid ett tillfälle i en som alltid spirituell diskussion råkade jag vräka ur mig nånting i still med: "Jamen, 99 % av alla människor är ju idioter!" och möttes av helt oförstående blickar: "Hur menar du nu egentligen?" Genast trasslade jag in mig ett generande ihåligt resonemang som övergick till ett ganska taffligt överslätande. Hade jag verkligen en sån krass syn på min omvärld. Jag kände mig plötsligt lite som en idiot själv vilket skulle innebära en av två saker: 1) att 100 % var idioter eller 2) mina beräkningar var grovt felaktiga.

Senare berättade M om en tävling som tydligen körs varje år: Ö till ö, där man ska ta sig mellan Sandhamn och Utö. På land springer man och jag trodde i min enfald att man paddlade mellan öarna, vilket hade varit nog jobbigt. Men, nej. Man simmar förstås. "Det är ju helt sinnessjukt" utbrast jag, innan jag hunnit hejda mig. Åh, tyst min mun så får du socker! Naturligtvis var det M som var initiativtagare till hela tävlingen och med stor entusiasm genomförde den varje år ( i september dessutom, så vattnet inte ska vara alltför njutbart).

Och kort därefter hoppade helgens tredje groda ur min mun i form av det lilla oskyldiga ordet "Usch", när N råkade nämna namnet Kristin Kaspersen. Nä, då var de förstås bekanta. Och kanske till och med bff, vad vet jag? Jag vågade inte rota mer i det. För jag kunde förstås inte förklara och ursäkta min reaktion. Dessa mina fina fina vänner stod återigen underbart oförstående inför mitt ogenomtänkta och något överdrivna utfall. Nu kände jag mig som en orm i deras paradis, som bjöd på äpplen ingen ville ha. Sura bittra små äpplen som ingen blev glad av. Lyckligtvis hade jag med mig paj.

Men inte ens nu när jag haft tid att tänka efter, kan jag komma på en enda vettig anledning att hata Kristin Kaspersen. I akut behov av en hat-katarsis bestämde jag mig för att istället hata Pernilla Wahlgren. Eller det har jag ju alltid gjort (även det till min mammas förtret), men nu skulle jag verkligen lära känna henne. På riktigt. Och det gör man på hennes blogg på tidningen mama (note to self: mama förtjänar ett helt eget inlägg längre fram. Och kanske också tidningen Dunderpappa, som bara kom ut i ett enda sorgligt nummer).

Pernilla Wahlgren är den svenska underklasskvinnans stora förebild. Ensamstående morsa. Trampolin på gården. Bakar muffins. Uppträder på kommunjippon och invigningar av shoppingcenter. Har ett tjejgäng. Kändisbarn. Kändismorsa. Men inte så mycket till kändis på andra meriter. Inte egentligen. Gör helt sanslöst vidrig reklam för Garnier. Se själva: http://www.youtube.com/watch?v=tRLibC9ZuQ4 På sin blogg skriver hon saker som "Ha ha", "Hi hi", "Fan att man inte är flata" och "Barn är för härliga". Läs Pernillas blogg här: http://www.mama.nu/blogg/pernillas-blogg/ så får ni bekräftat det tyvärr bara 1 % av befolkningen redan hade på känn: Pernilla Wahlgren är djävulen.

Men efter denna helg har jag trots allt varit tvungen att rannsaka mig själv en smula och ifrågasätta de här hatiska och fördömande impulserna som tycks komma så naturligt. Förlåt mig! Jag vill ju vara en tillåtande, öppen och bekräftande person. Jag måste göra botgöring. I september ska jag paddla jäms med dem alla simmare i tävlingen Ö till ö. Jag ska heja på dem. Motivera dem. Med en megafon. Kasta beef jerky framför dem. Och om jag träffar Kristin Kaspersen ska jag krama Kristin Kaspersen, borra in min snoriga näsa i Kristin Kaspersens hårman och snyfta: Du är inte djävulen. Du är inte djävulen. Eller ännu bättre: försöka lära känna Kristin Kaspersen. Då kan ingen komma och ifrågasätta varför jag inte gillar Kristin Kaspersen (varför säger man oftare både för- och efternamn om kvinnliga kändisar än manliga? Reinfeld - Mona Sahlin... okej, av nån anledning var den enda kvinnliga kändisar jag kom just för tillfället Titiyo, så skit i den teorin tills vidare. Men jag tror det finns en poäng där nånstans).

Men tänk om jag börjar gilla Kristin Kaspersen. Och tänk om jag gillar Kristin Kaspersen, men Kristin Kaspersen gillar inte mig. Jävla apa!