Katarsis

Jag tillbringade helgen på Runmarö med en familj som råkar vara både goda grannar och goda vänner. M och N är smått fantastiska som lyckats med konststycket att båda två ha en lång och ärofull karriär strax bakom sig som multisportare, men samtidigt vara två av de mest eminenta livsnjutare jag någonsin haft nöjet att lära känna. De är också förträffliga föräldrar till två barn som får den mest förhärdade cynikers hjärta att explodera i ett rosa sockervaddsfluff av kärlek. Som multisportare tävlar man i att ta sig över bergskedjor, forsar, öknar och djungler under flera dagars evigt marscherande, klättrande, paddlande, cyklande och ibland ridande på de djur man hittar längs vägen. Att träna inför en sådan strapats innebär att till exempel springa upp och ner för Hammarbybacken några gånger. Men för den skull är de inga proteinshakande, groddmumsande fanatiker. De spottar inte glasen. De tar gärna en stor klick smör till potatisen. Och de kan tack och lov prata om en miljon andra saker än sina tävlingar. Kanske är just det en bidragande orsak till att jag faktiskt blivit rätt intresserad av sporten. Lite som när man blir indragen i en sekt utan att märka det – först är det bara trevligt att träffa nya kompisar som verkar gilla en oavsett och vips sitter man där och sköljer ner cyanid med en trocadero för att äntligen förenas med den store Zloborgorod.

På vår skärgårdsweekend tillsammans lyckades de återigen bevisa för mig att man faktiskt kan vara intelligent utan att för den skull vara cynisk. En förmodligen nyttig läxa för undertecknad. Vid ett tillfälle i en som alltid spirituell diskussion råkade jag vräka ur mig nånting i still med: "Jamen, 99 % av alla människor är ju idioter!" och möttes av helt oförstående blickar: "Hur menar du nu egentligen?" Genast trasslade jag in mig ett generande ihåligt resonemang som övergick till ett ganska taffligt överslätande. Hade jag verkligen en sån krass syn på min omvärld. Jag kände mig plötsligt lite som en idiot själv vilket skulle innebära en av två saker: 1) att 100 % var idioter eller 2) mina beräkningar var grovt felaktiga.

Senare berättade M om en tävling som tydligen körs varje år: Ö till ö, där man ska ta sig mellan Sandhamn och Utö. På land springer man och jag trodde i min enfald att man paddlade mellan öarna, vilket hade varit nog jobbigt. Men, nej. Man simmar förstås. "Det är ju helt sinnessjukt" utbrast jag, innan jag hunnit hejda mig. Åh, tyst min mun så får du socker! Naturligtvis var det M som var initiativtagare till hela tävlingen och med stor entusiasm genomförde den varje år ( i september dessutom, så vattnet inte ska vara alltför njutbart).

Och kort därefter hoppade helgens tredje groda ur min mun i form av det lilla oskyldiga ordet "Usch", när N råkade nämna namnet Kristin Kaspersen. Nä, då var de förstås bekanta. Och kanske till och med bff, vad vet jag? Jag vågade inte rota mer i det. För jag kunde förstås inte förklara och ursäkta min reaktion. Dessa mina fina fina vänner stod återigen underbart oförstående inför mitt ogenomtänkta och något överdrivna utfall. Nu kände jag mig som en orm i deras paradis, som bjöd på äpplen ingen ville ha. Sura bittra små äpplen som ingen blev glad av. Lyckligtvis hade jag med mig paj.

Men inte ens nu när jag haft tid att tänka efter, kan jag komma på en enda vettig anledning att hata Kristin Kaspersen. I akut behov av en hat-katarsis bestämde jag mig för att istället hata Pernilla Wahlgren. Eller det har jag ju alltid gjort (även det till min mammas förtret), men nu skulle jag verkligen lära känna henne. På riktigt. Och det gör man på hennes blogg på tidningen mama (note to self: mama förtjänar ett helt eget inlägg längre fram. Och kanske också tidningen Dunderpappa, som bara kom ut i ett enda sorgligt nummer).

Pernilla Wahlgren är den svenska underklasskvinnans stora förebild. Ensamstående morsa. Trampolin på gården. Bakar muffins. Uppträder på kommunjippon och invigningar av shoppingcenter. Har ett tjejgäng. Kändisbarn. Kändismorsa. Men inte så mycket till kändis på andra meriter. Inte egentligen. Gör helt sanslöst vidrig reklam för Garnier. Se själva: http://www.youtube.com/watch?v=tRLibC9ZuQ4 På sin blogg skriver hon saker som "Ha ha", "Hi hi", "Fan att man inte är flata" och "Barn är för härliga". Läs Pernillas blogg här: http://www.mama.nu/blogg/pernillas-blogg/ så får ni bekräftat det tyvärr bara 1 % av befolkningen redan hade på känn: Pernilla Wahlgren är djävulen.

Men efter denna helg har jag trots allt varit tvungen att rannsaka mig själv en smula och ifrågasätta de här hatiska och fördömande impulserna som tycks komma så naturligt. Förlåt mig! Jag vill ju vara en tillåtande, öppen och bekräftande person. Jag måste göra botgöring. I september ska jag paddla jäms med dem alla simmare i tävlingen Ö till ö. Jag ska heja på dem. Motivera dem. Med en megafon. Kasta beef jerky framför dem. Och om jag träffar Kristin Kaspersen ska jag krama Kristin Kaspersen, borra in min snoriga näsa i Kristin Kaspersens hårman och snyfta: Du är inte djävulen. Du är inte djävulen. Eller ännu bättre: försöka lära känna Kristin Kaspersen. Då kan ingen komma och ifrågasätta varför jag inte gillar Kristin Kaspersen (varför säger man oftare både för- och efternamn om kvinnliga kändisar än manliga? Reinfeld - Mona Sahlin... okej, av nån anledning var den enda kvinnliga kändisar jag kom just för tillfället Titiyo, så skit i den teorin tills vidare. Men jag tror det finns en poäng där nånstans).

Men tänk om jag börjar gilla Kristin Kaspersen. Och tänk om jag gillar Kristin Kaspersen, men Kristin Kaspersen gillar inte mig. Jävla apa!