Yes we Cannes!

Det hände sig vid den tiden att från chefen utgick ett påbud att hela företaget skulle få åka ner till Cannes-festivalen. Det här utspelade sig förstås innan jag flydde TILL det statliga ekorrhjulet. Vi var kanske femton personer som fick bo på ett trevligt hotell en dryg halvtimmes strandpromenad från croisetten. Förutom att vi förväntades samlas på gemensamma middagar, på riktigt bra restauranger, stod det var och en fritt att planera sin dag. Och där uppstod givetvis ett problem. För redan första dagen undrade någon: "Var ska vi äta lunch?" Eh... "Vi?" För att inte vara den som är den, försökte både jag och ett par andra likasinnade lätt passivt aggressiva, hitta en restaurang som skulle passa alla. Och det finns naturligtvis inte. Det vet varenda reklamare att målgruppen "alla" inte finns. I själva verket passar det oftast ingen alls i slutändan. Lite som SVT:s lördagsunderhållningar i början av nittiotalet. Nåt för barnen, för ungdomarna, för de vuxna och för di gamla. Ingen ville se skiten så klart. Även om Allsång på Skansen lockar idioter i alla åldrar, så är riktar de sig fortfarande till segmentet "idioter". Inte alla.

Men tillbaka till Cannes. Efter den första horribla lunchfadäsen, då jag tvingades äta äcklig pizza istället för goda skaldjur, försökte vi (och med vi menar jag vi som inte var idioter) bara låta allt ske naturligt. De som ville gå in till stan i jakt på billigt nipper på marknaden fick göra det. De som vill ta en tupplur i en hyrsolstol på stranden och dricka öl alldeles för tidigt på dan fick göra det. Och den som vill jogga till Antibes och tillbaka varje morgon fick göra det. Och slumpade sig så att vi som faktiskt ibland umgicks privat, för att vi mer än stod ut med varandra, hamnade på stranden allihop, i varsin ölstol, så var det inte mer med det.

Men denna trivsamma och väldigt oskyldiga anarki togs inte väl emot av alla. Eller framför allt inte av en person, som när gruppen splittrats till mindre enheter stod ensam kvar. Utan egna intressen. Utan egna initiativ. Utan PLANERING. Genast förvandlades vi andra till ofrivilliga mobbare istället. Ändå hade det stått den lilla människan helt fritt att haka på till stranden eller strosa in till stan med de andra. Eller till och med byta korkskorna mot adidas och lubba iväg i gryningen längs medelhavets pärlband. Men nej nej nej. Det var alla eller inget!

Det här med grupparbete är ett ottyg som man hade hoppats slippa efter grundskolan. Då kändes det ofta som ett oinspirerat infall från en lärare som ville slippa just det där med att lära ut saker och istället ta en extra fika medan eleverna sköter sig själva. I de där grupperna fanns alltid en goodie-goodie med brun näsa som fixade hela grupparbetet, oavsett de andra ville det eller inte. Och det fanns alltid nån illojal slapptask som smet ifrån allt vad ansvar hette. Eller nån som aldrig fattat ämnet. Eller nån som hade fel men kunde snacka. Eller nån som hade rätt men inte vågade. Och det kanske på sätt och vis är en ganska bra övning för ett arbetsliv, en verklighet, ett samhälle där det faktiskt funkar ungefär så. Men demokrati? Well...

Problemet med demokrati är att alla inte vill ha den. Inte de som tycker att alla får göra som de vill. Och inte heller de som tycker att alla ska göra som de vill. Sen tillkommer problemet att demokrati tillåter dessa ytterligheter att samexistera och fortsätta tycka som de vill. Jag är ute på djupt vatten nu, så jag simmar försiktigt mot stranden igen. Till rivieran närmare bestämt.

I ett samhälle måste man förstås följa vissa spelregler, och kanske även i vissa sociala sammanhang har jag alltmer börjat inse. Men definitivt inte på en subventionerad semester av det slaget, när chefen gett order: "hopp och lek". Fri aktivitet! Och om man därtill lägger att just personen som allra mest enträget krävde en gemensam agenda och måltidsplan också var den som tre gånger skickade tillbaka sitt kött eftersom det inte var nästan svartnat genomstekt, trots att personen ifråga idiotiskt nog bett om medium rare. Ta med dig egen flintastek nästa gång och håll käften! En annan ville bara ha kött, sås och potatis. Ändå dög inte entrecôte (= kött), bearnaise (= sås) och pommes frites (= potatis), så han slank iväg medan läckerheterna ställdes fram åt oss andra, och svullade på macdonalds nere vid bensinmacken. Ytterligare en, ständigt iklädd samma melerade huvjacka med högt uppdragna ärmar, hade från fosterlandet tagit med sig färdigkokta ägg till restaurangen, för att vara säker på att proteinbehovet skulle tillfredsställas. Och en annan klagade på att man omöjligt kunde få tag på "en kopp anständigt kaffe i det här landet!" Jag kan respektera människors individuella smaker och nycker (även om det kanske inte riktigt låter så just här), men då förbehåller jag mig slippa stå ut med dem. I alla fall i måltidssammanhang.

Men när jag tänker tillbaka ser jag den där människan i korkskorna stå ensam kvar på franska rivieran som i en Friends-reklam. Och så får jag dåligt samvete. Men sen ser jag hur hon går ut i vattnet och försvinner bort i det stora blå. Och så känns det bra igen.