Vänta, jag först

Det finns som sagt mycket att vända sig mot vad gäller fiktion på film och TV. En klyscha som alltid stör är när en av rollfigurerna har något viktigt att berätta för en av de andra. Denna figur avbryter den första personen för att berätta nåt viktigt som inte kan vänta. Personen nr två berättar något som gör att den första personen inte kan berätta det som den tänkt och denne säger istället att det inte var något viktigt när person två frågar om vad som var så viktigt. Sen uppdagas inte det som ville sägas förrän långt senare. Något liknande har säkert inträffat någon gång i världshistorien, men garanterat inte i den utsträckning som det händer på bio och TV.
I verkliga livet hade det snarare sett ut så här:
-Du, jag har något som jag vill berätta.
-Vänta lite, JAG har nåt att berätta! Du vet den där grejen...
-Men vafan, varför måste du avbryta mig? Jag ville ju berätta.
-Oj, förlåt. Shoot.
-Nä, nu har jag inte lust att berätta längre.
-Men varför måste du vara så barnslig?
-Först avbryter du mig och sen kallar du mig barnslig. Du är så jävla otrevlig.
-Och du är ful.
Eller nåt i den stilen.

Ett alternativt scenario om saker mot förmodan går längre än ovan:
-Du, jag har något som jag vill berätta.

-Vänta lite, JAG har nåt att berätta! Du vet den där grejen, bla, bla, bla...Visst är det fantastiskt?

-Mm, jättebra...

-Men vad ville du berätta?

-Nä, det var inget viktigt.

-Men du sa ju att det var viktigt.

-Mm, men...

-Men berätta då!

-Nä, det är inget.

-Men varför inte? Men vänta, är det för den där grejen jag berättade om? Är det så att du vill bla, bla, bla och inte vill säga det nu? Men ååh, vad jobbigt allt blev.

-Hrmf. Uhm, vi kanske ska ställa in bion imorrn?

-Verkligen? Ok. Hur gör vi med nästa vecka, då?

-Vi får se.

-Fan, varför gör du alltid såhär?

-Snyft, snyft...

Varför envisas manusförfattare med att använda samma billiga och icke trovärdiga knep om och om igen? Irriterande.