Kärlek är ett nummer

En kille sa till mig häromdagen: "Jag känner mig så ensam.", "Jag känner mig som en halv människa" och "Jag längtar efter någon att bli hel med".

Hade jag inte råkat se om A Beautiful Mind senare den kvällen, hade jag nog aldrig snöat in på det här med relationernas aritmetik. Men så blev jag återigen påmind om min länge avsomnade kärlek till matematiken och hur nästan allting i världen kan brytas ner till siffror, formler, funktioner, ekvationer, sannolikheter osv. Jag var inget snille i ämnet under gymnasietiden; faktiskt skolkade jag så mycket från mattelektionerna att min lärare hälsade mig välkommen som en ny elev när jag faktiskt dök upp efter en lång frånvaro. Det var, som jag minns det, begreppet "derivata" som tog knäcken på mig. Jag har inte orkat googla det, men har för mig att det handlade om att på något sätt identifiera en punkt där två grafer snuddar vid varandra, eller om det gick ut på att komma så nära noll som möjligt, fast utan att nånsin göra det.

Skit samma. Som så mycket annat i skolmatematiken (eller många andra ämnen för den delen) gick det inte att förstå vad man skulle, eller åtminstone kunde, använda det till i praktiken. Enda anledningen till att jag fick ens ett slutbetyg i ämnet var att jag nailade proven i geometri och sannolikhetslära. Inga problem där att se nyttan i kunskaperna. Men derivata förvandlades istället till ett filosofiskt grubbel som av nån anledning muterade till ren angst. Förutom det lilla faktum att han fick Nobelpriset och garra hade stenkoll på derivata, hade jag inga problem att identifiera mig med John Forbes Nash. Istället för att sitta med på lektionerna snöade jag in på alltifrån relativitetsteorin till de mystiska primtalen. Ni som läst Carl Sagans bok Contact och kommer ihåg hur den slutar... Jag fick gåshud av förtjusning och ville samtidigt kräkas av existentiell ångest.

Nej, sällan har jag hatat och älskat någonting så balanserat som matematik. Men tillbaka till det inledande påståendet. Att två halva människor längtar efter att uppgå i en helhet. 0,5 + 0,5 = 1. Det är ju dessvärre inte helt ovanligt att människor beskriver sig så. Till och med på bröllop kan de lyckliga tu utbrista att de vara halva människor innan de träffade varandra. Nu har de blivit ett. Vad menar det? Är det det fruktade Odjuret med två ryggar som spökar igen? Eller Aristofanes fyrbenta tvåkönade urmänniskor i Platons Symposion?

Det konstiga är att de sedan ofta hoppas på att bli tre. Och det stämmer ju i så fall inte alls!

Men det allra konstigaste är att jag, oavsett vad de själva säger, ibland uppfattar människor som halva diton först när de fallit pladask för någon. Jag såg en hel människa innan och därefter (om det har något med derivata att göra vet jag inte) plötsligt en dag: en halv. Åsikter har slipats ned, principer försvunnit. Drömmar har bleknat, viljor förnekats. Allt för den härliga enfaldiga tvåsamhetens skull. Vissa förvandlades till ett "vi". Andra halverades, medan föremålet för deras kärlek stod kvar intakta, som en självgod, pompös och hel människa, och 1 + 1 blev liksom = 1,5.

Nu kanske det här låter som att jag är motståndare till relationens i särklass viktigaste fundament, till den moderna kärlekens allra innersta väsen: KOMPROMISSEN. Men nej. Bara i de fall då en kompromiss ser ut ungefär så här (och vi förutsätter här att A och B är tillsammans): A vill ha två barn. B vill inte ha barn. De skaffar därmed ett barn. Det låter inte optimalt tycker jag. Eller: A vill köpa ett sommarställe för en miljon. B vill inte ha ett sommarställe, för det är alldeles för mycket jobb och man blir så begränsad av det. De "kompromissar", och köper ett torp för en halv mille istället. Halva vägen var. Eller? KOMPROMISSEN är förvisso bara ett av fyra grundläggande K:n i en relation. KOMMUNIKATION handlar också om matematik. Orsak och verkan. Dialektik. KÄRLEK är kanske mer en kemisk produkt, medan KNULLA verkar handla mest om sannolikhetslära.

Men det ska sägas; att de allra flesta jag känner och tycker om är ju lyckligtvis starka och bra människor som träffat andra likaledes starka och bra partners. De allra flesta lyckas med det allra enklaste av mattetal; att 1 + 1 = 2. Och när de sen blir tre, verkar de som att de frustrerat plötsligt känner sig som halva människor. Eller åtminsotne halverade. Och då finns det ändå hopp nånstans. För nånstans måste man ändå sträva mot en helhet. En alldeles egen sådan. Det är säkert någon sorts matematisk grundlag.

Och åter till det inledande påståendet. Jag svarade killen att jag inte kände mig ensam. Själv: ja, ensam: nej. Jag sa att jag kände mig som en hel människa. Och jag sa att jag snarare längtade efter någon att inte bli halv med.