Ignore, ignore, ignore

Facebook i all ära (jag gillar att kolla på jobbfestbilderna som kompisens kusins flickvän lagt ut as much as the next guy) men jag tål verkligen inte protestgrupperna som ploppar upp då och då. Eller, grupperna skulle väl gå an om ingen gick med i dem och försökte få mig att gå med.
Jag kan förstå att man blir ilsk över att isländska mc-gäng våldtar sälungar eller vad fan det är, men tror någon på allvar att de kommer att lägga av med det för att en bunt svennebananer är upprörda och klickar på en blå ruta på internet för att visa den upprördheten? Det som upprör mig är tanken på att deltagarna i gruppen tror att de gör nåt gott, att de drar sitt strå till stacken, att de känner sig som bra människor. Det som verkligen upprör mig är att de måste visa upp sitt fenomenala engagemang och liksom skryta för omvärlden precis hur fina de är som bryr sig om de stackars isländska sälarna så mycket att de, håll i hatten, gått med i en FB-grupp.

Såhär tänker jag mig att Pucko Sepesson resonerar: "Tänk om alla brydde sig lika mycket som jag, då skulle världen kunna bli sååå mycket bättre. Jag vet, jag startar gruppen STOPPA ALLT SOM ÄR DÅLIGT. NU! Alla kommer vilja gå med för ingen gillar ju det som är dåligt. Får jag bara tillräckligt många miljoner att gå med så kommer det att lyckas, det måste det. Inget är ju mäktigare än en lista på internet med många namn. Det här är världens bästa idé, alla mina 474 vänner måste ju inse det; jag bjuder in dem till gruppen omedelbums. Efter att jag informerat de 474 om vilken rollfigur i Familjen Macahan jag är, förstås. Det kan inte vänta." Jodu kära P. Sepesson, det kan jag berätta; du är Josh, den vagt efterblivna tönten som ingen gillar.