What did you hungry in your village?

Jag tog en långpromenad längs memory lane igår och tittade igenom min stora brevkartong. Jag hade glömt vilken flitig pennfajtare jag var på den gamla goda tiden. Min favorit: Barbara från Milano, februari 1989:

"Hello.
How are you? I'm fine. Yesterday the postman give me the your letter.
I anwer immediately.
But I don't know what whrite.
You love reading instead I prefer listen music kind: house.
I don't think which know U2 in Sweden... oh sorry
I forget U2 they are original Sweden.
At Sunday I'm going into the disco. I like dance so much.
A friend of mine want corrispond with a boy of eighteen,
Do you know him?
My english teacher tell me something habit of your state but I like which you write me.
Waht are you doing in the day?
I do of all: Study. Play and go around.
Why don't you whrite of you in the first letter?
Do you have any animal in your house?
What did you hungry in your village? We hungry pizza, spaghetti.
Do you know them?
I hope who did you understand my letter.
If you have some difficolt amwer and whrite clear.
Now I must greet.
Barbara.
Bye bye.
I want your photo don't forget.
Bye"

Hennes brev fick mig att tänka på ett annat jag fick långt senare (som avslutades med meningen: "Mi amore per te e grande como l'universo"), även det från Milano, från en betydligt mer språkbegåvad pojkvän jag råkade skaffa mig när cipramilen började kicka mot slutet av 1999. Dessvärre var det här en italienare som, förutom att han inte tålde vitlök, var både laktosintolerant och glutenallergiker. Det, och det faktum att han då och då smuttade från en liten flaska valium, borde kanske ha avskräckt mig. Eller det faktum att han vägde exakt trettio kilo mindre än jag och vid ett tillfälle jag särskilt minns yttrade de numera bevingade orden: "Mmmm, jag gillar tjocka killar". Jag säger inte vad vi gjorde, men vi gjorde det aldrig igen. Kombinationen cipramil och italiensk accent är livsfarlig, det kan jag i alla fall sluta mig till, och gjorde mig fri från båda två lagom till valborg. Få saker grämer jag mig över i livet, men ett av undantagen är att jag wastade millenieskiftet på en spontanförlovning med en undernärd milanesare. Ett annat att jag aldrig skrev tillbaka till stackars Barbara.