Scenario: man springer på perrongen till tunnelbanan (som man så ofta måste göra vid Rådhuset. Grr). Man ligger i rygg på en person som har precis lika bråttom. En halvmeter före t-banedörrarna bromsar personen framför in och kliver på. Två och en halv centimeter innanför dörrarna så stannar personen helt och börjar se sig om efter ett tomt fyrsäte. WTF, WTF, WTF!? Vi var fler som ville med tåget, din sinnessvaga halvmesyr till människa! Jag längtar till att börja gå med käpp (något som med mina helt undermåliga knän förmodligen kommer ske förr snarare än senare) så att man i dessa lägen kan utdela en fet crosschecking tvärs över skuldrorna.
Ofta när man kliver av tuben möter man precis samma typ av ouppfostrade svinpälsar som ställer sig på samma tumslånga avstånd mitt för dörrarna för att kliva på, och har sen mage att se förvånade ut när det faktiskt finns folk som vill kliva av. Detta ignorerar de dessutom helt och motar sig förbi de avstigande massorna, återigen i jakt på det så hett eftertraktade fyrsätet. Hur värdelös som medborgare kan man bli? Tror någon på allvar att det här är okej beteende?
Även ovan jord stöter man på dessa avskum; alltför ofta möter man ett gäng puckat glada idioter som går fyra-fem i bredd på en trottoar som är bred nog för fyra-fem personer. Man hinner fråga sig om alla 4-5 är så totalt intelligensbefriade att de inte fattar att de måste flytta sig för mötande gångtrafikanter innan man får ett rungande "JA" till svar; en meter före impact inser man att det kommer att bli kroppskontakt. Det mest tillfredsställande att göra då är att sikta in sig mellan de två som verkar mest samhöriga (de som skrattar hysteriskt åt ett förmodat efterblivet samtalsämne eller det äckligt nykära paret), fälla ner blicken och inte vika en tum när man bryter sig igenom muren av mänsklig idioti. Visst, att tackla folk på gatan är väl inte höjden av hyfs det heller, men det är ett nödvändigt ont; dels så måste de gravt beteendestörda fähundarna få lära sig att man kan inte bredda en hel trottoar utan att det straffar sig, dels så måste jag avreagera mig på något vis innan det lavaliknande hatet inombords får huvudet att explodera.
onsdag 20 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar