Rodd

Det finns få saker som kombinerar tråkighet och jobbighet så ypperligt som att bära saker. Bära tunga saker. En finfin bonus i den ack så förhatliga musikbranschen är att man får tillfälle att bära ofta och mycket (om man nu inte når sådana framgångar att man har folk som bär ens saker, förstås. Branschen kan för övrigt vara minst lika förhatlig även efter ovan nämnda framgångar. Denna parentes är dock inte kraftfull nog att stå emot den galla som kan spys vad gäller det så jag får kanske återkomma). Just musikprylar har en tendens att vara A) förvånansvärt tunga (en basförstärkartopp från mitten på 70-talet väger exempelvis uppemot 40 kg), B) fantastiskt oergonomiskt utformade (sagda förstärkartopp är försedd med ett enda avlångt gummihandtag på ovansidan. Man bör helst vara två som bär toppen och bär man själv använder man med fördel bägge händer. Handtaget underlättar varken det ena eller det andra). Spelar man i band så har man förstås många prylar som måste bäras (bastrumman i plexiglas är en annan favorit) och spelar man i mitt band så måste de bäras upp för trappor då hissen i huset inte går hela vägen ner. Väldigt jobbigt. Och enormt långtråkigt.

Nu är det förstås inte bara i musiksammanhang som det bärs, allra värst är det när man flyttar. Då är det inte bara tråkigt och jobbigt att bära, det är dessutom livsfarligt. Att vara den som går först när en soffa kånkas ner i ett trapphus är lite som att vara den där stackars underhuggaren som får gå först in i grottan i slutet på den tredje Indiana Jones-filmen. Det är inte helt säkert att man dör, men risken är ganska stor.

Vi lever på 2000-talet men vi måste fortfarande bära. Vad i helvete är det här?