Isbergssallad

Fint strimlad på hamburgare fyller isbergssallad en funktion. I övrigt kan den grönsaken dra åt helvete. Den smakar i princip nada och finns mest till för att bidra med krispighet. Eller egentligen är den mest utfyllnad i brist på bättre grönsaker. Den läggs ofta som en poänglös bädd i botten på cafésallader där den dyker upp som en stor, fet besvikelse när man ätit sig igenom allt det andra man egentligen vill ha. Ger man sig på att blanda upp salladen på förhand så är salldsbitarna ofta så stora och otympliga att det slutar med att man sprätter burkmajs och -tonfisk över bordet och sig själv. Som lök på laxen så får man ofta de gulvita bitarna närmast roten som är hårda, beska och oaptitliga som bara understryker grönsakens poänglöshet.

Gör man någonsin misstaget att köpa hem isbergssallad så slutar det nästan alltid med att åtta niondelar av huvudet ligger i grönsakslådan i kylen och ruttnar då hållbarhetstiden på skiten är i princip obefintlig. Varför finns isbergssallad egentligen?