Lokaltrafiken igen

Man kan säga både det ena och det andra om SL:s blå dragspelsbussar. Personligen stör jag mig mest på att buss nr 3 inte har en nattmotsvarighet. Vad är det, liksom? Bor man längs med treans rutt så har man inget behov av att ta sig hem nattetid, eller? Idiotiskt. Nåväl, åker man en blåbuss blir man snart varse om att ingen ergonom fanns i närheten när fordonet designades. Det är närapå omöjligt att hitta ett säte som inte är obekvämt. Nästan alla säten har på tok för lite benutrymme. Jag är inte jättelång på nåt sätt men ändå så slår jag i mina knän i sätet framför när jag klämmer mig ner i en av stolarna. Hur har de tänkt egentligen? För att få åka buss bekvämt så får man inte ha några ben. Puckat.

Åker man SL:s blå tunnelbanevagnar så möts man av ett omvänt problem. Visserligen så ryms man bättre i Lasse Åbergs hiskeligt 90-taliga säten, men om man står upp så märker man tydligt avsaknaden av något vettigt att hålla sig i. De gamla tunnelbanevagnarna hade en vertikal mittstång innanför dörrarna som det alltid var strid om. De nyare har i samma utrymme en horisontellt placerad stång som sitter nära taket. Problemet är att den stången sitter på tok för högt för att hålla i bekvämt. Jag är inte jättekort på nåt sätt, men för att hålla i takstången så måste måste jag sträcka på mig såpass att balansen rubbas av den onaturliga positionen. Hela vitsen med att hålla i sig försvinner. Man ska tydligen vara väldigt lång för att åka ståendes på t-banan. Så lång att man inte kommer in i vagnen utan att huka sig. Återigen, puckat.

SL:s något dualistiska förhållande till sina resenärer tydliggörs av skyltarna som finns på bakdörrarna på en del av deras bussar. Vad vill de? Egentligen?