Sanningen är ett maktmedel. Sanningen är någonting oerhört stort. Så stort att man med lätthet kan gömma sig bakom den. Skickliga sanningssägare kan komma undan med de mest sårande kommentarer i skydd av ärligheten, eftersom det blir närapå omöjligt att argumentera emot. För motsätter man sig betyder ju det att man istället föredrar lögnen. Men kanske att man ibland istället bara föredrar tystnaden - låt så vara en talande sådan.
Social kompetens handlar till väldigt stor del om att lära sig hantera sanning, lyckas vrida och vända på den allt efter sammanhang och hålla den för sig själv där det behövs. Om jag träffade Kattis Alhström skulle jag ju inte berätta för henne vad jag tycker om henne. För det första skulle det ju bli en väldigt obehaglig situation för oss båda. För det andra finns det ju en möjlighet att mina åsikter helt saknar grund. Nä, jag skulle vackert ta i hand och maskera mitt förakt med en djup hovnigning.
Naturligtvis föredrar jag inte lögnen framför sanningen, men jag efterfrågar bara en viss känsla för timing. Det finns inget självändamål i överdriven ärlighet. Det finns vita lögner. Det finns livslögner. Och ibland är de det enda folk har att hålla fast vid. Nästan aldrig, men ibland, kan det vara helt okej för en stund. Eller om jag säger så här: Allt du säger måste vara sant. Men du måste inte säga allt som är sant. Den där jävla ungen som skrek att Kejsaren inte hade några kläder på sig skulle kanske ha hållit käften! Alla visste ju att det var så. Sanningen fanns där redan, och det tysta samförståndet.
Ärlighet av det slaget startar krig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar