Skämt åsido

En vän till en vän hade vänligheten att häromsistens upplysa oss om att övergrepp mot kvinnor var fel, dåligt och dumt. Hon kanske tolkade våra gapande munnar som att vi var helt tagna på sängen av detta faktum och fortsatte sin föreläsning med förnyad iver. Visste vi också att vi ännu inte levde i ett jämställt samhälle? Att det fortfarande fanns orättvisor i världen? Och så vidare, och så vidare. Hennes ögon glittrade självgott medan hon frikostigt delade med sig av sina uppenbara uppenbarelser.

Jag vill minnas att det hela initierats av att vi andra hade skämtat om, ja, kvinnojourer eller nåt liknande, på ett sätt man kan göra med vänner man litar på och som man vet vet det man vet: att orättvisor är fel, att våld mot kvinnor är fel, att våld över huvud taget är fel och så vidare, och så vidare. Alltså den typ av skämt som kräver timing, förtroende och lite fingertoppskänsla. Man kan till och med säga någonting i högsta grad rasistiskt, just eftersom alla vet att man inte än rasist. Allt annat än rasist till och med. Och ingen av oss är förstås kvinnoprästmotståndare, polisstatsförespråkare eller folkpartist på riktigt. Det är ett skådespel, en lek med fördomar, perspektiv och vinklar. Då och då dyker en ny person upp i gemenskapen som inte riktigt uppfattar de finare nyanserna. Och för all del, den ironiska jargonen har förstås genom åren blivit ett väloljat maskineri och små missförstånd uppstår understundom, men blir oftast snabbt uppklarade. Men ibland inträffar en av två saker: 1. personen ifråga tycker att vi är idioter och försöker övertyga oss om att en kvinnas plats inte alls är vid spisen, eller 2: personen ifråga håller med, och alldeles för sent förstår vi andra att det inte är ett skämt. Vi har plötsligt en äkta idiot ibland oss, och måste snabbt rädda både oss själva och – idiotiskt nog – även idioten ur en extremt pinsam situation.

Det här fick mig också att tänka på en helt annan sida av det här. I ett socialt sammanhang där skämten blir allt grövre, där jargongen förvisso är hjärtlig men blir allt råare, där det knappast finns några tabun kvar att bryta – vad händer med en person som egentligen nått sin gräns, men så förtvivlat gärna vill vara en i gänget? Vågar man säga nej, när alla bara säger ja hela tiden?

Det ska vara högt i tak, men inte så att man tappar fotfästet. Ingen ska behöva betala dyrt för att man bjuder på sig själv. Ingen ska behöva gråta clownens gråt på insidan.

Och sluta för i helvete berätta saker alla redan vet.