Thûringe bratwûrst, fläskkarrè & kycklingsautè

Det börjar bli uppenbart att jag är i behov en exorcism för att bli av med masochistdemonen som måste bo i mig. Hur annars kan man förklara att jag envisas att luncha på Station? Idag hade vi lyckats pricka in den perfekta tidpunkten att gå dit då det var ingen kö alls. Två personer lyckades smita in på restaurangen precis framför oss, men två ynka lunchare gör ingen kö. Eller?

En beskrivning av den vanliga proceduren: man tar en bricka och bestick (knivarna är antingen varma eller kalla medan gafflarna är rumstempererade. Hur förklarar man det?) först; man följer sedan disken bort till glasen och vattenkranen; efter upphällning rundar man hörnet och går några meter till bort till Tobbe och Lill-Tobbe och beställer sin mat. Åtminstone en av de två framför oss var uppenbarligen en Stationsnoob för han passerade brickorna utan att ta en. Hans medlunchare hade bättre koll så hon tog en bricka samt bestick och räckte fram till honom. Han var upptagen med att lusläsa tavlan med dagens rätter (det var 4 olika, men han tog god tid på sig) så det tog några ögonblick innan han uppmärksammade vännens hjälpande gest. När han vänt sig om så gick han vidare mot vattenkranen där han väntade in sin vän utan att ta vatten. Hon tog bricka och bestick och gick vidare mot kranen. När hon kom fram stod han där och väntade, läste en stund till på tavlan innan han tog ett glas och fyllde på. Sen stod han kvar framför kranen medan han läste lite till på tavlan. Jag greppade nu min bricka så hårt att den knakade. Jag ville gå om dem de stod ju och blockerade vattnet. Den minst sagt irriterande snigeln flyttade sig till slut så att hans kompis kunde ta vatten. Medan jag och mina kollegor tog vatten rundade de två disken men han gick inte bort till Lill-Tobbe utan han läste mera på tavlan. OMFG. Jag bet ihop käkarna så hårt att kindtänderna trycktes in käkbenen. Efter att ha stått helt still i en tidsålder så uppmärksammade han att de som slevade upp maten försökte påkalla hans uppmärksamhet så då avancerade han de sista metrarna. Väl framme så sa han såhär: "Jag tänkte först ta fisken, men sen funderade jag på...". Jag hörde inget mer för att ilskan bara exploderade inom mig och slog temporärt ut alla sinnen. Han stod alltså och återgav den extremt långa tankeprocessen som föregått hans matval. Jag ville enbart krossa min bricka mot hans tunnhåriga skalle med ett bibliskt ursinne. Jag vet ärligt talat inte hur jag överlevde den pärsen.

Människor alltså, de är fan värst.