Varför vill ingen ha mina pengar?

Att det ska vara så jävla svårt att bli av med sina pengar i det här landet! Åtminstone när man helt frivilligt vill skiljas från dem. Hur många har inte varit med om att man efter en härlig middag, med perfekt konversation, goda viner och oklanderlig service, med ens befinner sig i limbo. Så fort man fått in sitt kaffe på maten finns man inte längre till för personalen som plötsligt fått kollektiv whiplash och inte tycks klara av att vända huvudet åt ens bord. Hur mycket man än sträcker på halsen med ett beredvilligt leende på läpparna och fingrar färdiga att teckna en namnteckning i luften. Som vore man en frigjord Ayla som vägrat vika undan ländklädet när Broud gjorde det där tecknet vi alla innerst inne vet hur det ser ut.

Man syns inte. Finns inte. Och snart ska banne mig blodet flyta! Om det så bara är en kvart man får sitta och förödmjukas i total ignorans, så är det en kvart sorgligt förspilld. Konversationen avstannar. Alla spanar och grimaserar i förtvivlad jakt på en servitris. Och det finns ju definitivt ingen affärsmässig logik i detta. Ett bord på säg fyra sitter och tar upp platser som kunde ockuperas av nya hungriga och törstiga gäster. All eventuell dricks tickar stadigt bort för varje plågsam minut. Lusten att någon gång komma tillbaka på ytterligare en brakmiddag är snart förbytt i ett heligt löfte att resten av sin levnad smutskasta detta vidriga etablissemang. Sen när notan väl kommer börjar en ny period av outhärdlig väntan och det blir ytterligare några grader varmare i helvetet.

Men det är inte bara på restaurangerna folk tycks ha problem att ta emot mina pengar. I söndags gick jag på OnOff i Sickla för att köpa en digitalkamera jag gått och grunnat på. Och när jag för en gångs skull behöver hjälp, dyker inga lismande hårdsprayade försäljare upp. Istället måste jag ta en kölapp och vänta bland ett dussin miffon med mjukvarufel - och inte bara i sina datorer om jag säger så. Men det enda jag ville var att de skulle lura på mig en ännu dyrare kamera med ännu bättre optisk zoom och ännu fetare minneskort och kanske en helt onödig försäkring också + ett OnOff-kort med Mastercard och en kredit på 50.000 kronor, pre-approved. But no... Min köpkraft är tydligen lika mycket värd som ett kvartsamtal med en kärring som inte hittar ut på internet. Fixa en kö för idioterna med problem och en kö för idioterna med pengar. Och min kö ska gå fort. Av nån anledning valde jag att stå kvar med en farligt pulserande ven i tinningen, för jag ville verkligen ha min kamera. Och efter exakt 28 minuter dök en svettig syltmunk till säljare (som såg sådär skånsk ut de bara gör på OnOff) och lommade iväg för att hämta min kamera. En god stund senare dök han upp igen med ett generat flin, för just den kameran var förstås slut. De hade glömt att ta bort den ut skylten. Istället fick jag gå in på Siba alldeles bredvid där all personal kanske kom från Samhall, men snabbt och geschwint langade fram rätt kamera, 500 kronor billigare. Och när minneskortet jag skulle ha visade sig vara slut, fick jag ett dubbelt så bra för samma pris. Och en kryssning till Helsingfors (jag skämtar inte). Hela affären tog mindre än tio minuter. Men nu är det här inte en blogg ägnad åt kärlek, så vi lämnar Siba därhän tills vidare. (En fundering bara, varför skriver just såna butiker alltid ut sina kvitton på knattrande bläckstråleskrivare från Wargames?)

Ett sista exempel: Tele 2 hade ett hyfsat lockande erbjudande på mobilt bredband för nåt år sen. Och som socialdemokrat och trogen telia-kund ringde jag förstås genast upp min egen leverantör för att ta reda på vad de kunde erbjuda mig. Återigen: samma kö för support som försäljning. Oförlåtligt galet. Och jag hade plats femtioåtta i kön. Och de gör allt de kan för att det snart ska bli min tur. Eftersom jag på mitt sätt också är en idiot stannade jag kvar i kön, vilket telia förstås tjänade en liten slant på, tills jag äntligen kom fram. Jag sa mitt ärende och berättade om erbjudandet Tele 2 hade och undrade vad de hade som kunde matcha det. Borde det inte vara en drömsituation för en försäljare. Jag ringer ju själv upp och erbjuder dem mina pengar. Men nej, det korta svaret jag fick var: "Ingen aning. Kolla på hemsidan".

Jag vill ju bli av med mina pengar. Varför vill ingen ha dom?