Någon såg mig bajsa idag

Jag skäms inte särskilt ofta. I alla fall inte så ofta som jag borde. Och därför var det nästan befriande det som hände idag, som jag fortfarande minns med glödgade kinder. Jag glömde låsa toalettdörren när jag satt och gjorde nummer två på jobbet. Och naturligtvis flög dörren upp precis när jag inledde torkandet. Varför varför VARFÖR kunde jag inte bajsa hemma istället? Jag låser förstås inte dörren hemma, ensam som jag är, och ovanan måste ha följt med mig till jobbet. Varje gång jag fejkler till den där duden i korridoren så vet jag exakt vilken bild av mig som för evigt fastfrätt på hans hornhinna. Snart vet alla på jobbet om att jag har en matsmältningsapparat. Att jag har en snopp. Och att jag viker, inte knycklar ihop, pappret. Jaja, det väl är en bagatell. Jag kan bara vara glad att jag inte gjorde nummer tre (med ett gammalt nummer av Finn och Fiffi, som hände en kompis kompis till mig). Eller, gud förbjude, nummer sju, som jag bara hört talas om innan jag råkade se det live i det flyktigt uppflammande skenet från en joint på en obskyr klubb i Berlin på Nyårsdagen. Jag ska hädanefter alltid alltid alltid bajsa hemma. Om det så dödar mig. Och imorrn kommer jag att vara tvungen att le extra mycket åt den namnlöse i kontorslandskapet, och liksom rycka på axlarna, fast med ögonen, och tänka att jag i alla fall inte satt och rökte braj med en arm i min tarm på ett statligt verk.

Mona, Louis och Svensson

Vem kunde tro att en rosa väska skulle skapa sån uppståndelse? Tja, hade man tänkt efter så hade hade man kunnat förutse att någon skulle rota fram en anledning till att bli upprörd, folk älskar ju att uppröras (eller "rasa" som det tydligen heter). Okej, vad är de då som vissa rasar över? Om jag fattat saken rätt så är det osolidariskt att Fru Sahlin har och visar upp en väska som kostar hela 6 långsjalar. Hur kan någon med en så dyr väska säga sig representera den lilla människan i samhället? Fattar hon inte att det sticker i ögonen på den stackars ensamstående och sjukskrivna sexbarnsförortsmorsan som bara kan drömma om att ha råd med en thaikopia av den mindre modellen av den väskan?

Jag vet inte var jag ska börja... Folk fattar väl att Mona Sahlin tjänar ganska (eller mer än ganska) bra, eller gör de inte det? Folk fattar väl också att människor med hög inkomst (precis som alla andra) köper saker för pengarna de får över? Eller är det fel? Är tanken att Mona Sahlin ska sitta i en etta i Bredäng, leva på Euroshoppermajs och kattmat och lägga tusenlapparna i madrassen? Hycklar hon om står till vänster på den politiska skalan och samtidigt tjänar mer än många? Blir människor avundsjuka på hennes dyra väska så betyder det ju att de hade köpt en sån (eller något liknande) om de hade haft råd. Det är ju så det funkar. Är det inte betryggande att Mona Sahlin beter sig som vem som helst?

Tydligen så fick Sahlin väskan av en vän vilket gör uppståndelsen än mer oförståelig. Skulle hon låta den ligga hemma (i Bredäng) så att stackars fattiga pöbeln inte behöver se vad de går miste om? Det, om något, vore väl nedlåtande?

Fobier - ett urval. #4. Kosmos

Ångest från barndomen. Rymden. Universum. Först är det skithäftigt att lära sig en massa om planeter, kometer, asteroidbälten och supernovor. Och man fattar att man bor på en skitstor planet som snurrar runt solen. Det är skitlångt till solen. Och det är skitlångt till de andra planeterna. Och solsystemet är bara en pytteliten del av en galax. Och det är skitlångt till nästa galax. Och det finns till och med galaxhopar. Och supergalax-hopar. Vissa säger att rymden är oändlig. Men hur kan nåt vara det? Andra menar att den har ett slut. Men vad finns i så fall efter det? Allt tar slut. Inget tar slut. Och det finns inga mellanting. Jag svimmar.

Kalla fakta

Det finns pingviner som bor i tropiska klimat, som till exempel galapagospingvinen. De är små och skitsöta, men ganska fjantiga. De riktiga bad ass-pingvinerna bor förstås på Antarktis. Det är dom som vaggar fram och tillbaka över glaciärerna i ett klimat där årsmedeltemperaturen ligger på 55 minusgrader på kontinentens mitt och aldrig varmare än någon grad över noll ens på sommaren vid kusten. Som bekant ruvar killpingvinerna äggen medan tjejpingvinerna drar iväg för att leta fisk. För att hålla värmen medan deras flickvänner brokebackar står de klokt nog i stora klungor, och turas rättvist om att stå i mitten - en evolutorisk godhet som kan få en att gråta. Forskning har visat att pingviner klarar kyla ner till 100 minusgrader. Sen dör dom. Men! Den lägsta temperatur som uppmäts på Antarktis, eller i hela världen faktiskt, är -89,2 grader vid den ryska forskningsstationen Vostok. Hur i helvete har de då tagit reda på hur mycket en pingvin klarar? Vad är det för sinnesjuk vetenskapsman som kommit på att det är nåt som är värt att veta? Låste de in ett gäng pingviner i en frys och tittade på medan de huttrade till döds? Att kolla hur många gula blend en kanin klarar av eller vilken mascara som bäst klär en råtta är väl en sak. Men på vilket sätt gagnar det mänskligheten att ta reda på det här?

Yes we Cannes!

Det hände sig vid den tiden att från chefen utgick ett påbud att hela företaget skulle få åka ner till Cannes-festivalen. Det här utspelade sig förstås innan jag flydde TILL det statliga ekorrhjulet. Vi var kanske femton personer som fick bo på ett trevligt hotell en dryg halvtimmes strandpromenad från croisetten. Förutom att vi förväntades samlas på gemensamma middagar, på riktigt bra restauranger, stod det var och en fritt att planera sin dag. Och där uppstod givetvis ett problem. För redan första dagen undrade någon: "Var ska vi äta lunch?" Eh... "Vi?" För att inte vara den som är den, försökte både jag och ett par andra likasinnade lätt passivt aggressiva, hitta en restaurang som skulle passa alla. Och det finns naturligtvis inte. Det vet varenda reklamare att målgruppen "alla" inte finns. I själva verket passar det oftast ingen alls i slutändan. Lite som SVT:s lördagsunderhållningar i början av nittiotalet. Nåt för barnen, för ungdomarna, för de vuxna och för di gamla. Ingen ville se skiten så klart. Även om Allsång på Skansen lockar idioter i alla åldrar, så är riktar de sig fortfarande till segmentet "idioter". Inte alla.

Men tillbaka till Cannes. Efter den första horribla lunchfadäsen, då jag tvingades äta äcklig pizza istället för goda skaldjur, försökte vi (och med vi menar jag vi som inte var idioter) bara låta allt ske naturligt. De som ville gå in till stan i jakt på billigt nipper på marknaden fick göra det. De som vill ta en tupplur i en hyrsolstol på stranden och dricka öl alldeles för tidigt på dan fick göra det. Och den som vill jogga till Antibes och tillbaka varje morgon fick göra det. Och slumpade sig så att vi som faktiskt ibland umgicks privat, för att vi mer än stod ut med varandra, hamnade på stranden allihop, i varsin ölstol, så var det inte mer med det.

Men denna trivsamma och väldigt oskyldiga anarki togs inte väl emot av alla. Eller framför allt inte av en person, som när gruppen splittrats till mindre enheter stod ensam kvar. Utan egna intressen. Utan egna initiativ. Utan PLANERING. Genast förvandlades vi andra till ofrivilliga mobbare istället. Ändå hade det stått den lilla människan helt fritt att haka på till stranden eller strosa in till stan med de andra. Eller till och med byta korkskorna mot adidas och lubba iväg i gryningen längs medelhavets pärlband. Men nej nej nej. Det var alla eller inget!

Det här med grupparbete är ett ottyg som man hade hoppats slippa efter grundskolan. Då kändes det ofta som ett oinspirerat infall från en lärare som ville slippa just det där med att lära ut saker och istället ta en extra fika medan eleverna sköter sig själva. I de där grupperna fanns alltid en goodie-goodie med brun näsa som fixade hela grupparbetet, oavsett de andra ville det eller inte. Och det fanns alltid nån illojal slapptask som smet ifrån allt vad ansvar hette. Eller nån som aldrig fattat ämnet. Eller nån som hade fel men kunde snacka. Eller nån som hade rätt men inte vågade. Och det kanske på sätt och vis är en ganska bra övning för ett arbetsliv, en verklighet, ett samhälle där det faktiskt funkar ungefär så. Men demokrati? Well...

Problemet med demokrati är att alla inte vill ha den. Inte de som tycker att alla får göra som de vill. Och inte heller de som tycker att alla ska göra som de vill. Sen tillkommer problemet att demokrati tillåter dessa ytterligheter att samexistera och fortsätta tycka som de vill. Jag är ute på djupt vatten nu, så jag simmar försiktigt mot stranden igen. Till rivieran närmare bestämt.

I ett samhälle måste man förstås följa vissa spelregler, och kanske även i vissa sociala sammanhang har jag alltmer börjat inse. Men definitivt inte på en subventionerad semester av det slaget, när chefen gett order: "hopp och lek". Fri aktivitet! Och om man därtill lägger att just personen som allra mest enträget krävde en gemensam agenda och måltidsplan också var den som tre gånger skickade tillbaka sitt kött eftersom det inte var nästan svartnat genomstekt, trots att personen ifråga idiotiskt nog bett om medium rare. Ta med dig egen flintastek nästa gång och håll käften! En annan ville bara ha kött, sås och potatis. Ändå dög inte entrecôte (= kött), bearnaise (= sås) och pommes frites (= potatis), så han slank iväg medan läckerheterna ställdes fram åt oss andra, och svullade på macdonalds nere vid bensinmacken. Ytterligare en, ständigt iklädd samma melerade huvjacka med högt uppdragna ärmar, hade från fosterlandet tagit med sig färdigkokta ägg till restaurangen, för att vara säker på att proteinbehovet skulle tillfredsställas. Och en annan klagade på att man omöjligt kunde få tag på "en kopp anständigt kaffe i det här landet!" Jag kan respektera människors individuella smaker och nycker (även om det kanske inte riktigt låter så just här), men då förbehåller jag mig slippa stå ut med dem. I alla fall i måltidssammanhang.

Men när jag tänker tillbaka ser jag den där människan i korkskorna stå ensam kvar på franska rivieran som i en Friends-reklam. Och så får jag dåligt samvete. Men sen ser jag hur hon går ut i vattnet och försvinner bort i det stora blå. Och så känns det bra igen.

Fobier - ett urval. #3. Stickade vantar + tidningspapper

Jag känner minst en annan person som delar denna fobi. Att åka kollektiv under vinterhalvåret är en mardröm, med alla hundratals medresenärer som läser sin metro utan att ta av sig sina stickade vantar. Bara minsta glimt av det får håren att resa sig på mina armar och jag genomfars av kväljande äckelkänslor. Ibland saliverar jag, som strax innan en spya. Till och med nu gör jag det och måste ruska på huvudet för att bli av med bilden. Känslan av garn mot tidningspapper är liksom essensen av torrhet. Ett dött och stumt, nästan frasigt och knappt hörbart ljud. En liknande känsla får jag om jag av någon galen anledning skulle få för mig att stryka med handen över vissa manchestertyger. Eller sammet. Krossad plysch. Det finns också en viss typ av servetter, ofta av lite sämre kvalitet, som jag måste blöta fingrarna för att överhuvudtaget kunna vidröra. Jag hoppas att det finns någon annan, förutom jag och min olyckssyster, som delar denna ibland smått handikappande fobi. Annars är vi nog trots allt lite för speciella, på helt fel sätt. Och ja, bilden ovanför är garn. Tillverkat. Av. Tidningspapper.

Vänta, jag först

Det finns som sagt mycket att vända sig mot vad gäller fiktion på film och TV. En klyscha som alltid stör är när en av rollfigurerna har något viktigt att berätta för en av de andra. Denna figur avbryter den första personen för att berätta nåt viktigt som inte kan vänta. Personen nr två berättar något som gör att den första personen inte kan berätta det som den tänkt och denne säger istället att det inte var något viktigt när person två frågar om vad som var så viktigt. Sen uppdagas inte det som ville sägas förrän långt senare. Något liknande har säkert inträffat någon gång i världshistorien, men garanterat inte i den utsträckning som det händer på bio och TV.
I verkliga livet hade det snarare sett ut så här:
-Du, jag har något som jag vill berätta.
-Vänta lite, JAG har nåt att berätta! Du vet den där grejen...
-Men vafan, varför måste du avbryta mig? Jag ville ju berätta.
-Oj, förlåt. Shoot.
-Nä, nu har jag inte lust att berätta längre.
-Men varför måste du vara så barnslig?
-Först avbryter du mig och sen kallar du mig barnslig. Du är så jävla otrevlig.
-Och du är ful.
Eller nåt i den stilen.

Ett alternativt scenario om saker mot förmodan går längre än ovan:
-Du, jag har något som jag vill berätta.

-Vänta lite, JAG har nåt att berätta! Du vet den där grejen, bla, bla, bla...Visst är det fantastiskt?

-Mm, jättebra...

-Men vad ville du berätta?

-Nä, det var inget viktigt.

-Men du sa ju att det var viktigt.

-Mm, men...

-Men berätta då!

-Nä, det är inget.

-Men varför inte? Men vänta, är det för den där grejen jag berättade om? Är det så att du vill bla, bla, bla och inte vill säga det nu? Men ååh, vad jobbigt allt blev.

-Hrmf. Uhm, vi kanske ska ställa in bion imorrn?

-Verkligen? Ok. Hur gör vi med nästa vecka, då?

-Vi får se.

-Fan, varför gör du alltid såhär?

-Snyft, snyft...

Varför envisas manusförfattare med att använda samma billiga och icke trovärdiga knep om och om igen? Irriterande.

Fobier - ett urval. #2. Sjunkhål

Avgrunden ovan kallas helt enkelt: "The Big Blue Hole" och är ett s k sjunkhål, beläget utanför Belizes kust. 300 meter brett och över 100 meter djupt. Det bildades under istiden, då taket i en enorm kalkstensgrotta gav vika för smältande ismassor. Men, det är inte läskigare än att man kan undvika att simma över det. Sjunkhålet nedan är värre.

I Guatemala evakuerades över tusen personer när marken plötsligt började svaja betänkligt. Plötsligt rasade ett dussin bostadshus, vägar och två tonåringar ner i en hundra meter djup avgrund, orsakad av översvämningar i kombination med brustna kloakledningar. Bonusfobipoäng till båda dessa hål för att de är närapå perfekt cirkelrunda.

Korsordsinducerat hat

En skenbart fridsam sysselsättning som att lösa korsord kan väcka starkare känslor än man tror. Men helt adekvat var väl indignationen över ordnyckeln i Enar Åkereds söndagskryss i DN häromåret; nyckeln "Beter sig lite bakvänt" blev till min stora fasa ordet "HOMOFIL". Enar har för vana att ta sig lite för konstnärliga friheter i sitt korsordsmakande (till exempel blev "Tokiga i fruntimmer" ordet "DAMGALNA" - det finns väl för fan inte!!), men nu hade han gått för långt. För första gången i mitt liv ringde jag läsarombudsmannen och lämnade in ett klagomål, och fick en generad ursäkt och ett löfte om botgöring. Faktiskt dröjde det ett par månader innan gamle Enar syntes i söndagsbilagan och jag vill gärna tro att jag hade ett finger med i spelet. Det är i alla fall enda gången jag sett resultat av mina högst sporadiska samhällsengagerade infall. Jag väntar i och för sig fortfarande på ett tackbrev från de där munkarna i Burma.

Fobier - ett urval. #1. Små bestick

Det finns ingen praktisk poäng med att just förrättsbesticken är mindre. De är obekväma, de ger en karpaltunnelsyndrom och de ser löjliga ut. Det är ju inte så att man bara äter miniatyrmat med dem. Små bestick är en klassmarkör och som sådan bör fenomenet utrotas tillsammans med spritbord och mörka familjehemligheter. Men framför allt känner jag mig som Shrek när jag äter med dem. Mina händer ser enorma ut. Gargantiska! Och jag får lust att röra mig i slow motion när jag för babymajset mot min trollmun. Yeah right! Som om jag ens skulle kunna ta i dem! Vanligtvis föser jag undan dem med ett normalstort bestick och låtsas som ingenting.

Svara alla

E-postetikett kan vara knepigt men en gyllene regel bör vara att inte "Svara Alla" om det inte är så att verkligen alla berörs av svaret. Ett exempel: kollega A mailar kunden B om något och man själv cc:as enbart för att man ska bli varse om att B informerats. Säg att B svarar (alla) A och samtidigt ställer en fråga till sin kollega C som rör ämnet. C svarar alla och ställer en motfråga till A och B. Man är själv fullständigt ointresserad av diskussionen vid det här laget men inkorgen fylls på med mail efter mail. Säg sen att A inte gillar tonen i C:s motfråga och snäser tillbaka varpå spydigheter studsar fram och tillbaka mellan A och C (A och C blev för fulla på en branschtillställning för två år sen och började tjafsa med varandra om något missförstånd och sedan dess tål de inte varandra. A brukar kalla C för Pappskallen medan C pratar om A som "den där människan"). C cc:ar på detta sin chef D, lite för att lägga pondus i sina argument, men mest för att C vet att det stör A då A och D en gång varit ett par (de kanske till och med var förlovade, det är lite oklart) men det sket sig och det från A:s sida fortfarande är väldigt känsligt (det är en liten och skvallerglad bransch; alla vet allt om alla andra). A överraskar C (och alla andra som är cc:ade) genom att tilltala D direkt i svaret och påtala C:s otrevliga ton och att om de ska kunna jobba med varandra så måste de vara professionella. Snyggt och moget av A kan man tycka, men det gör det inte värt att man fortfarande cc:as på det hela. D svarar att A har rätt och A svarar att det är dags att börja på ny kula. Suck, man har väl bättre saker för sig än att rensa inkorgen från en värdelös korrespondens som man är helt ointresserad av?
Epilog: D visar sig vara en sådan person som inte gillar att skapa nya mail och fylla i en adress, utan tycker det är mycket lättare att svara på ett tidigare mail från personen som ska mailas, även om det rör något helt annat. Detta är anledningen till att man en och en halv vecka senare cc:as på ett mail från D till A där D beklagar det som hände mellan dem och tycker det är synd att de inte kan vara vänner.
Sensmoral: var jävligt sparsam med Svara Alla-knappen.

Pillow talk

Inte alla har åtta kuddar, men många har fler än två. Varför är det då i princip omöjligt att köpa extra örngott separat? Måste jag köpa åtta identiska bäddset för femhundra spänn stycket, för att matcha mina sängkläder? Ja... okej. Det gick väl inte att utveckla det där mer egentligen... Men det är jävligt irriterande i alla fall!

Nu kommer värmen!

Jag råkar vara lite smygförtjust i att vara förkyld. I alla fall den varianten när man är täppt, skönt sömnig och frustar ur sig blöta nysningar framför en Seinfeldsäsong. Jag kan till och med tänka mig ett par graders förhöjd kroppstemperatur på det. Men sen kan det stanna där. Nu halvligger jag i soffan och fryser i en kashmirtröja (Jag fattar inte att jag har en kashmirtröja förresten! Den är vidrig. Så fort jag blivit frisk ska jag skänka den till barnen i... Kashmir så klart. Hoppas de uppskattar både ironin och fina kvaliteten. Särskilt som det förmodligen är de som en gång tillverkade den.) Snoret rinner, för jag vill inte bli beroende av nässpray. Läpparna spricker, för jag vill inte bli beroende av cerat. Värktabletter skulle jag kanske kunna bli beroende av däremot, men det har jag inga. Avregleringen har inte hunnit upp på mitt berg än och på ICA Närlivs hittade jag bara ostkaka, som är mitt vuxenjags snuttefilt, men ingenting som kunde exorcera febern ur min svettblanka kropp.

Jag hatar att vara varm, om jag inte är i en bastu. Och varm blir jag dessvärre med lätthet. Jag sover gärna med fönstret på glänt även smällkalla vinternätter, avklädd under ett duntäcke, och vaknar inte sällan med en förfrusen stuss, nu skamlöst blottad i all sin kranka blekhet. På resande fot i varma länder - vilket är nästan alla egentligen - klibbar semesterskjortan mot en degig bål och jag är blott alltför medveten om varje droppe svett som obevekligt smyger ner längs ryggen mot ungefär samma mål (och har jag otur, med ungefär samma fart) som lunchwoken. Då längtar jag till hotellrummet och härlig AC på max. Först en ljummen dusch och sen en tupplur i en iskall fläktmaskin värdig Carola. Två gånger har jag varit i en djungel: en gång utanför Brasiliens kust (enorma myror, gråsuggor, krokodiler, ormar och en krabba stor som en sittpuff från Svensk Tenn) och en annan gång på ett tåg genom Vietnam (Eftersom pappan i sjubarnsfamiljen som huserade i kupén lyssnade på kommunistradio på högsta volym och mamman ideligen kräktes i en medhavd kopp, tillbringade jag en stor del av resan i utrymmet mellan vagnarna, där fönstret var öppet. Tills en illröd jättestekel flög in från djungeln - tänk The Mist - , flaxade runt mitt huvud och jag kissade lite av skräck. För ett ögonblick trodde jag att det var den som skrek och inte jag.) Bästa säsongen att åka till Miami är när det är vinter hos oss. Ett rosa mumintroll solade bland alla muskelpullorna den sommaren. Och i poolen på resorten guppade en ensam gubbe omkring på ett flythjälpmedel. Naken och strokedrabbad. Men luftkonditioneringen funkade, ölen var kalla och TV-kanalerna legio. Värme på semester är ändå uthärdlig och tillfällig.

Men den här värmen, som kommer inifrån, är det värre med. Jag kan inte fly från den. Jag kan inte sova och sover jag så drömmer jag ångestfyllda maror fyllda av seriemördare, fulsex och oförberedda matteprov. Och jag kan inte med att vara vaken heller. Det går inte riktigt att se på TV, men gör jag det inte hörs bara köksklockan och mina egna hesa andetag, som i en förmodligen ganska adekvat vision av en kommande långvårdtillvaro. Mina två sista treo tog jag för en timme sen, och sen är det kört. Detta djävulska; att frysa och svettas samtidigt. Inte riktigt samma njutbara kombination av ytterligheter som att vara mätt, men ändå sugen. Ledsen och lättad. Kåt och rädd. Eller "Laughing through tears... that's my favourite emotion", som Dolly Parton säger i Steel Magnolias.

Och drömmer jag, drömmer jag kanske om en djungel. Om naken och ovärdig sjukgymnastik i en övergiven hotellpool. Om krabbor i avlopp med ögon på skaft. Om barn i Kashmir som stickar tröjor med flinka små fingrar. Om en evig tågresa långt in i mörkrets hjärta. Det är varmt i helvetet. Så varmt, så varmt. En högst lokal klimatkris väntar.

En uppföljning på livehatet

Trogna läsare minns kanske boven i detta drama. Hör då på detta: i veckan har det varit alldeles för kallt på kontoret (vi snackar runt 16°C) och för att råda bot på detta har små värmefläktar köpts in. Dessa hjälper bara lite, men varje liten grad räknas. Tidigare i veckan så stod fläkten ungefär mitt i kontorslandskapet men igår så stod den riktad in mot skrivbordet i hörnet så att exakt 1 av 8 medarbetare hade nån nytta av den. Det var (givetvis) herr Klartmanskahafönstretöppetidecember som tyckte att han kunde roffa åt sig hela härligheten. Jag undrade lite lätt för mig själv om han skulle rikta ut den nån gång men icke. Mot slutet av dagen så fick en av kollegorna syn på detta och frågade förvånat om fläkten; han trodde att den inte varit igång. Idiotens svar på det var att det drog så mycket vid fönstret (det sitter 2 andra vid fönster i rummet), det är kallare där än på andra ställen i landskapet (rent och skärt skitsnack), det upplevs som kallare där. Folk sitter med halsduk och mössa och inslagna i filtar medan puckot sitter med sin tröja med uppkavlade ärmar; det upplevs ingenjävlating skulle jag vilja säga. Jag blev så irriterad att jag gick hem. En vuxen och vettig person kanske skulle flika in att man kan ju faktiskt diskutera saken. Men jag undviker i möjligaste mån all form av kommunikation med korkade människor, det är fan nästan aldrig värt det. Jag är dessutom varm av mig och det var inte kylan som störde utan den otroliga tanklösheten.

I morse stod fläkten kvar vid hans plats. När han tog sin sjukt tidiga lunch (eller om det var ett långt mellanmål) så var måttet rågat. Han kanske tycker att det är värt alla andras obehag för att få en uppvärmd stol efter maten, men det tycker fan inte jag. Jag riktade om fläkten, inte för min skull och egentligen inte heller för kollegornas skull; den lobotomerade homo habilisen i hörnet skulle fan inte få fortsätta sin hänsynslöshet. Fläkten fick stå riktad in mot rummet i ett par timmar och sen justerades den lite av en annan kollega. Den flyttades så att han fick lite större glädje av den, men den var fortfarande riktad in mot rummet så att lite fler kunde uppleva en knapp temperaturhöjning. Efter en stund så reste denna kollega på sig och jobbade med något i en annan del av rummet. Ärthjärnan i hörnet måste då ha resonerat som så att fläkten pekade nu delvis mot en tom plats = ingen använder den. Han riktade då om den mot sig själv. Men vad i helvete. Ilskan slog till och jag drog från kontoret igen. Om saker upprepas imorrn så måste jag säga några sanningens ord till den trögtänkta halvmesyren i hörnet.

Det räknas som ytterplagg, ja

Att kunna hänga av sig i en garderob när man går ut på lokal är praktiskt såhär i vintertider, men när lokalen i fråga har som absolut krav att man hänger av sig ytterkläder innan man får träda in och kräver dessutom betalning för det så går det från praktiskt till ganska värdelöst. Först och främst är det ett otrevligt bemötande, det är som att man inte är välkommen där. Vidare är det ett fult sätt att öka på intäkterna genom att ta (extra) inträde. Dessutom så har i princip alla garderober jag sett en lapp som tydligt anger att de inte ansvarar för några värdesaker. Det innebär att anledningen till att man måste hänga in är att de vill jävlas. Utöver detta så blir det extra lång kö när alla som går in först måste passera garderoben, tömma fickorna på Koh-i-Noordiamanter  och Mingvaser, rota fram en tjuga och sen få en bricka i retur. Än värre blir kön som oundvikligen uppstår vid stängning. Man vill bara dra därifrån när de tänder, men tvingas stå i en lång kö för att få ut jackan medan längst fram står en aspackad idiot som lagt garderobsbrickan i dricks och nu försöker förklara hur den svarta vinterjackan ser ut. Suck.

Jag gör mitt bästa för att undvika ställen som har en sådan policy.

En hårdkokt historia

Ibland när man skalar kokta ägg så räcker det med att knäcka skalet lite, börja pilla bort en bit och vips har hela skalet lossnat. Ibland går det inte alls så lätt. Man knäcker skalet och petar bort en bit stor som ett riskorn. Sen en lika liten bit till, sen en till. Man siktar då in sig på en del av skalet som är större och försöker lirka bort den delen från ägget. Den lossnar men tar med sig en rejäl bit av vitan. Resten av skalningsprocessen går precis lika illa och när man är klar så har man en gula omgärdad av en tunn hinna av äggviterester. För att citera Sverker Olofsson: ska det verkligen få vara så här?

En politisk synvilla

Det här blev ett misslyckat experiment, men resultatet är likafullt intressant. Anton Abele, som vill "förändra och förbättra Sverige för alla" hade stuckit ut sin abnorma haka en gång för mycket och jag ville visa någon sorts samband med vår landsfaders påskägg till huvud. Men ack vad jag bedrog mig. Se själva:


De är förvisso bananafaces båda två, men proportionerna är i stort sett desamma och i allra högsta grad moderata. Tänk vad ögat kan bedra en.

Decennium, schmecennium

De senaste veckorna har det av naturliga skäl skrivits mängder av årtiondesammanställningar; 00-talets bästa ditten och 00-talets bästa datten. I flera av dessa sammanställningar har sammanställaren dragit till med att 00-talet egentligen tar slut vid nästa nyår och att 10-talet börjar 2011, men att i och med att alla andra tar sina bästalistor nu så gör de också det. Jag antar att de menar att vår tideräkning börjar på år 1 (vanligtvis räknar man inte med att det finns något år noll) och att decennierna går alltså från 1 -10, 11-20, 1761-1770 och så vidare. Jag antar också att de som resonerar så är helt dumma i huvudet.

Först och främst är nästan allting med tideräkningen helt godtyckligt, särskilt om man inte är särdeles kristen. Även om man är det så är år ett troligen inte alls när han den där Messias är född. Hur man än vänder på det så är det slumpmässigt. Jag skulle också kunna påtala det slumpmässiga i att vi räknar med 10 som talbas, men man behöver inte dra till med sådana nörderier. Vad exakt försöker man uppnå med att hävda att decenniet inte är slut? Det man uppmärksammar är att siffrorna vi räknar tiden med ändras på ett större sätt än vanligt och inget annat. Skiftet 1999 till 2000 är mer att fira än 2000 till 2001 och det spelar ingen roll hur många år som gått sen någon felaktigt daterad händelse. Oavsett allt detta så är det dessutom praxis att räkna årtionden från x0 till x9, eller vill någon påstå att 1990 tillhörde 80-talet? Om det dyker upp decennienebästalistor även nästa år så vet jag inte vad jag tar mig till.

Kärlek är ett nummer

En kille sa till mig häromdagen: "Jag känner mig så ensam.", "Jag känner mig som en halv människa" och "Jag längtar efter någon att bli hel med".

Hade jag inte råkat se om A Beautiful Mind senare den kvällen, hade jag nog aldrig snöat in på det här med relationernas aritmetik. Men så blev jag återigen påmind om min länge avsomnade kärlek till matematiken och hur nästan allting i världen kan brytas ner till siffror, formler, funktioner, ekvationer, sannolikheter osv. Jag var inget snille i ämnet under gymnasietiden; faktiskt skolkade jag så mycket från mattelektionerna att min lärare hälsade mig välkommen som en ny elev när jag faktiskt dök upp efter en lång frånvaro. Det var, som jag minns det, begreppet "derivata" som tog knäcken på mig. Jag har inte orkat googla det, men har för mig att det handlade om att på något sätt identifiera en punkt där två grafer snuddar vid varandra, eller om det gick ut på att komma så nära noll som möjligt, fast utan att nånsin göra det.

Skit samma. Som så mycket annat i skolmatematiken (eller många andra ämnen för den delen) gick det inte att förstå vad man skulle, eller åtminstone kunde, använda det till i praktiken. Enda anledningen till att jag fick ens ett slutbetyg i ämnet var att jag nailade proven i geometri och sannolikhetslära. Inga problem där att se nyttan i kunskaperna. Men derivata förvandlades istället till ett filosofiskt grubbel som av nån anledning muterade till ren angst. Förutom det lilla faktum att han fick Nobelpriset och garra hade stenkoll på derivata, hade jag inga problem att identifiera mig med John Forbes Nash. Istället för att sitta med på lektionerna snöade jag in på alltifrån relativitetsteorin till de mystiska primtalen. Ni som läst Carl Sagans bok Contact och kommer ihåg hur den slutar... Jag fick gåshud av förtjusning och ville samtidigt kräkas av existentiell ångest.

Nej, sällan har jag hatat och älskat någonting så balanserat som matematik. Men tillbaka till det inledande påståendet. Att två halva människor längtar efter att uppgå i en helhet. 0,5 + 0,5 = 1. Det är ju dessvärre inte helt ovanligt att människor beskriver sig så. Till och med på bröllop kan de lyckliga tu utbrista att de vara halva människor innan de träffade varandra. Nu har de blivit ett. Vad menar det? Är det det fruktade Odjuret med två ryggar som spökar igen? Eller Aristofanes fyrbenta tvåkönade urmänniskor i Platons Symposion?

Det konstiga är att de sedan ofta hoppas på att bli tre. Och det stämmer ju i så fall inte alls!

Men det allra konstigaste är att jag, oavsett vad de själva säger, ibland uppfattar människor som halva diton först när de fallit pladask för någon. Jag såg en hel människa innan och därefter (om det har något med derivata att göra vet jag inte) plötsligt en dag: en halv. Åsikter har slipats ned, principer försvunnit. Drömmar har bleknat, viljor förnekats. Allt för den härliga enfaldiga tvåsamhetens skull. Vissa förvandlades till ett "vi". Andra halverades, medan föremålet för deras kärlek stod kvar intakta, som en självgod, pompös och hel människa, och 1 + 1 blev liksom = 1,5.

Nu kanske det här låter som att jag är motståndare till relationens i särklass viktigaste fundament, till den moderna kärlekens allra innersta väsen: KOMPROMISSEN. Men nej. Bara i de fall då en kompromiss ser ut ungefär så här (och vi förutsätter här att A och B är tillsammans): A vill ha två barn. B vill inte ha barn. De skaffar därmed ett barn. Det låter inte optimalt tycker jag. Eller: A vill köpa ett sommarställe för en miljon. B vill inte ha ett sommarställe, för det är alldeles för mycket jobb och man blir så begränsad av det. De "kompromissar", och köper ett torp för en halv mille istället. Halva vägen var. Eller? KOMPROMISSEN är förvisso bara ett av fyra grundläggande K:n i en relation. KOMMUNIKATION handlar också om matematik. Orsak och verkan. Dialektik. KÄRLEK är kanske mer en kemisk produkt, medan KNULLA verkar handla mest om sannolikhetslära.

Men det ska sägas; att de allra flesta jag känner och tycker om är ju lyckligtvis starka och bra människor som träffat andra likaledes starka och bra partners. De allra flesta lyckas med det allra enklaste av mattetal; att 1 + 1 = 2. Och när de sen blir tre, verkar de som att de frustrerat plötsligt känner sig som halva människor. Eller åtminsotne halverade. Och då finns det ändå hopp nånstans. För nånstans måste man ändå sträva mot en helhet. En alldeles egen sådan. Det är säkert någon sorts matematisk grundlag.

Och åter till det inledande påståendet. Jag svarade killen att jag inte kände mig ensam. Själv: ja, ensam: nej. Jag sa att jag kände mig som en hel människa. Och jag sa att jag snarare längtade efter någon att inte bli halv med.

Bah, humbug

Skalar man bort den vedervärdiga kommersen, den paralyserande och kontodränerande klappstressen, den klaustrofobiska shoppingträngseln, de vidriga motmänniskorna som slåss om den sista spikmattan, Feliz Navidad på repeat, kylan och snömodden, den värdelösa presenten från jobbet, de idiotiska TV-filmerna med helgtema signerade The Hallmark Channel, de puckade hallåorna med sina genomfalska lyckönskningar, att Musse Piggs semester är censurerad, det där sista rimmet som försinkar hela klapputdelningen för alla andra som varit klara sen i förra veckan, de där som varit klara sen i förra veckan, de envetna barren som letar sig överallt och sätter sig i fötterna när man minst anar det, den förbaskade seriekopplade ljusslingan med 1 trasig lampa som måste hittas och fixas, den påtvingade stämningen, striden om den sista köttbullen, den urplockade Aladdinasken, den helt orörda asken med belgisk choklad, mellandagsrean, skinkan som härsknar i kylen, bedyrandet att det är så roligt att alla är tillsammans trots att man ses minst lika ofta som man skulle vilja, den odrickbart söta glöggen samt hela den kristna biten, så är julen okej.

Merry och Pippin

Rally har redan sågat bananfejset, men nu när jag sitter och slökollar på sexans reklamperforerade version av Sagan om Ringen så blir jag sjukt provocerad av de värdelösa muntergökarna Merry och Pippin, så de måste nämnas också. De är bara i vägen hela tiden och fuckar upp för de som faktiskt kan göra nåt. Ska de vara gulliga? Usch.

Okej, nu kommer Uruk-haierna, det bådar inte gott för hoberna. Hehe.

Moget!

Med tanke på allt tacomys som försigår i det här landet är det obegripligt hur svårt det ska vara att få tag på en lagom mogen avocado till sin guacamole. Och pöbeln serverar fortfarande denna exotiska frukt till förrätt, halverad med lite skagen (hemligt recept!) och en dillkvist. Så varför har inte handlarna, grossisterna, leverantörerna, importörerna anpassat sig? Folket kanske har fogat sig och köper sin avo redan på onsdag för att den ska mogna lagom till Postkodmiljonären. Men jag tror inte det. På fredag klockan fem köar vi inte bara som slaktdjur på systembolaget, vi springer runt i varenda jävla närlivs och klämmer förtvivlat på kryptonitgröna stenar eller råkar trycka in fingret i ett övermoget svampigt exemplar. Det svenska folket enas ju i sin kärlek för denna grönsak. Giv oss den i ätmoget skick, snälle goe Gud.

Minihörlurar

Att jag ofta vaknar ur mardrömmar om strypsex med en tunn vit plastsladd virad flera varv om min hals har jag mig själv att skylla. Men vem ska jag ta ut min ilska på för alla dessa värdelösa minihörlurar? Det spelar ingen roll om de är billiga eller dyra. Jag har testat den där kontroversiella teorin som går ut på att vara lite aktsam om sina grejer. Men det handlar helt ärligt inte om det. De faller i bitar. De glappar. De är ofta helt vanskliga att ens få in i örat? Och det kanske är mina öron det är fel på? Förväntar jag mig för mycket? Vad är grejen?

Gästlista

I grunden är gästlistor trevliga; man känner nån i bandet och får komma in gratis alternativt så spelar man och kan få in kompisar som slipper betala. I teorin i alla fall. I praktiken är det sällan så enkelt. Även om man garanterats gästlisteplats så kan man aldrig vara helt säker på att vakten hittar namnet när man väl kommer fram, och vips så står man där som en idiot som försöker planka in. Strular det så får man försöka ringa nån som kan fixa det, men lycka till med det strax före gig.

Är man på andra sidan så är det problematiskt på andra vis. Hur noggrant man än ser till att rätt namn hamnar på listan så verkar den genomgå 8 varv i viskleken innan den hamnar i dörren och vips har Stefan + 1 blivit Stella Franzén. När det börjar närma sig dags att gå på scen så ringer förstås Stefan och så måste man styra upp det hela. Självklart ringer det också folk från kön som undrar om det finns plats på listan. Jodå, för 6 timmar sen. Givetvis så dyker ett par av de som hamnat på gästlistan inte upp alls för de fick förhinder och så har man slösat bort 2 platser. Suck. Ett satans otyg är vad det är.

Livehat

Att förvänta sig att puckon ska visa hänsyn är att be om att bli besviken. Jag sitter i ett kontorslandskap där några har egna värmeelement för att de fryser. Dock finns en som gärna har det lite svalare och därför ibland öppnar ett fönster och det är väl okej. Mindre okej är att det oftast är mitt fönster, men så fort jag ser det så stänger jag (mer av irritation än kyla kan tilläggas). Nu har den jäveln öppnat fönstret vid sin egna plats OCH SEN GÅTT PÅ MÖTE. Det är december för helvete. Du är inte ens här. Du vet att andra här inne fryser. Hur jävla slut i huvudet är du egentligen?

So... we meet again, Sexy Clown!

Med några få självklara undantag har jag vid det här laget testat i princip alla danspass SATS har att erbjuda. Jag behärskar mina chassés och pas de bourrées. Jag fixar både ball change och grapevine. Men idag fick jag dessvärre lära mig ett helt nytt steg. Och steget... det heter Clown. Jag borde aldrig ha gått in i träningssalen, men ledaren var bara avlägset bekant och jag omtolkade min första reaktion av omedelbar motvilja till brist på kolhydrater. Nej, istället rapade jag lite nysvald banan i en knuten näve och gick rakt in i fällan. Redan vid uppvärmningen kom oroskänslorna tillbaka. Plötsligt mindes jag att denna Ingela B dykt upp som vikarie en gång när en av mina favoriter slitit av en hälsena. Istället för funk bjöds vi den gången på höftvickande åmande dansaerobics och ve och fasa: fingerknäppningar. Efteråt satt jag posttraumatiskt ihopkurad i duschen, kramade mina knän och vaggade nynnande fram och tillbaka: Woman-Womanizer You're a womanizer Oh Womanizer... Men, eftersom jag är känd för att alltid ge människor en andra chans, bestämde jag mig för att härda ut och bad till Gud att koreografin var utbytt. Sen är det ju också det där med ledare som för det första börjar gå på stället så där överdrivet, nästan pantomimpsykiskt och för det andra vrålar i headsettet: Mår ni bra? och Jag hör inte, MÅR NI BRA? Nä, Ingela B, jag mår inte bra. Inte nu längre. Sånt där hör hemma på arenarock och improvisationsteatrar. Och efter uppvärmningen, som var hämtad ur Bagens snabbkurs i jazzdans, förstod jag att jag skulle få det jag bett om. Hon hade bytt koreografi. Ut med benen, armarna i cirkel, ett, två, upprepa, side to side, jazz hands upp, sen: krama dig själv sexigt på tre olika sätt och vicka på höfterna, "Kom igen, ta ut rörelserna, våga vara sexiga!". Och till saken hör att hon knappast var någon Carmen Electra. Hon var en kristdemokrat utan booty och hennes fåfänga försök att sexa till det här jympapasset fick mig för ett ögonblick att tycka oerhört synd om henne. Det fortsatte; nästa steg hette kort och gott: Sexy. Släng fram höger fot och karda i en våldsam rörelse, tillbaka, och sen en snurr, med röven i en åtta samtidigt som man drar handen genom håret, ner över bröstet, kalaskulan för att förföriskt landa på stussen. Jag ville dö på fläcken när jag såg mig i spegeln. Och speglar fanns det i varje väderstreck. Sen kom det. Det Förbjudna Steget som fick mig att omedelbart lämna lokalen. Jag ska försöka förklara... Ställ dig med benen något isär. Böj på knäna och låt dem liksom studsa mot varandra i en grodliknande rörelse. Samtidigt vevar du med armarna, som om du hållit i två strumpor som korvat ihop sig. Det här ska göras i fyra takter, sen: chassé, chassé, snurr, höft, höft. Det, mina damer och herrar, är "Clown".

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #1

Fjompig, jobbig frilla, överklassigt korkad, poänglös, ointressant. B, helt enkelt. Ändå så ska Lady Rowena vara drömtjejen i nyårsklassikern Ivanhoe. Obegripligt. Visst, Wilfred of Ivanhoe är inget kap han heller; han är mest skadad och svettig genom hela filmen. Det finns i alla fall ingen som helst kemi mellan sjuklingen och våpet vilket gör hela romansdelen av historien fullkomligt ointressant. Anledningen till att man verkligen hatar Rowena är dock för Rebeccas skull. Visst att hon är patologiskt självuppoffrande och ständigt ser helt bekymrad ut, men överlag är hon så mycket bättre än Rowena. Tuffare, snyggare, smartare. Hon tar hand om Ivanhoe och verkar falla för hans febriga och andfådda smooth talk, men vad får hon för det? I slutet av filmen har Rebecca och Rowena sitt lilla snack om klyftan dem emellan. Det ska vara fint, men Rowena framstår bara som nedlåtande.

Tvi för dig Rowena.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #2

Den hade något visst en gång i tiden; kärlek i vitt-serien Grey's Anatomy. Och inte hade det något med on-and-off-and-on-again-relationen mellan McDreamy och Meredith. Nä, hu för dr Grey med hennes grovporiga uteliggarfejs. Och blä för deras lillgamla pillow talk i husvagnen. Men där fanns några halvintressanta karaktärer, en oförblommad förkärlek för dramatik och känslostormar och ett visst schvung i dialogen. Men säsongerna gick vidare, till skillnad från karaktärerna. Fler och fler fotomodeller anslöt till rollistan. Diagonserna blev mer bisarra än House kunnat drömma om. Alla hade legat med alla. Alla hade opererat alla. Och alla var hela tiden tvungen att säga allting två gånger, när någonting var extra viktigt, för att sedan storma ut. Varje karaktär var tvungen att komma till en livsavgörande insikt i varje avsnitt, för att en vecka senare börja om på ruta ett igen. Till sist sjönk serien under tyngden av alltför många nyupptäckta singer/songwriters, manusmässiga återvändsgränder grovt tillyxade karikatyrer och ett överfyullt persongalleri slarvigt klottrade karikatyrer med för mycket smink. Silvermedaljen går till hela personalstyrkan på Seattle Grace Hospital.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #3

Kanske är det att för att Pippi haft en minst sagt uppfuckad uppväxt som hon tycker att de trygga och astrista Tommy och Annika är roliga att hänga med. Kanske är det för att de är så löjligt viljelösa att de går med på alla hennes fullständigt galna idéer. Möjligen har Pippi ingen koll på hur normala, roliga vänner ska vara då hon mest umgås med en apa och en häst. Kanske tycker föräldrarna Settergren att deras två ack så väluppfostrade små änglar är så urbota tråkiga att de gladeligen låter dem umgås med den väldigt märkliga grannflickan som lurar med dem på gud vet vad för upptåg. Men det är kanske just deras otroliga mesighet som gör att Pippi utsätter dem för livsfara, för att ruska om dem och lära dem att vara en gnutta tuffare, något de sannerligen behöver.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #4

Även om jag pratat med initierade källor som tycker att han både är charmig och liggbar så tycker jag att Mr Big i Sex and the City är rätt värdelös. Visst, han är lång, sval och stenrik vilket säkert kan uppfattas som attraktivt, men att en stor del av serien bygger på att han och Carrie ska få varann är ju bara befängt. De har gjort slut kanske en miljard gånger och allt pekar på att de inte passar ihop för fem jävla öre men ändå ska man gå och hoppas att det löser sig för dem. Han är ett svin helt enkelt men allt han behöver göra är att le lite busigt så faller Carrie pladask, som den fjantiga jöns hon är. Vad är hennes problem egentligen? Hur många retoriska livsfrågor hon än knackar in på sin Powerbook så når hon inte en enda jävla insikt. Hm, vid närmare eftertanke så är det nog Carrie jag inte gillar egentligen och då är det väl naturligt att hennes drömman inte faller mig i smaken heller. I själva verket så gillar jag nog inte Sex and the City särskilt mycket alls, så jag borde väl inte bry mig.

Men det gör jag.

På en balkong, ovanför en avgrund

Ibland är det nästan uppfriskande att träffa på en riktigt korkad en. Jag och min vapendragare befann oss på en balkong på en fest i en andrahandstvåa på Kungsholmen där vi knappt kände en käft, där medelåldern var 21, där alla var från Västerås och där alla ville dricka shots hela tiden. Hursomhelst, så försöker vi konversera en yngling som halkade ut på balkongen. Eftersom han var både judisk och homosexuell hade vi stora förhoppningar på honom. Han hankade sig fram som någon sorts telefonförsäljare (även om han hade hittat på ett finare namn för det) men han verkade ha vett nog att skämmas för det och ville förstås göra något annat av sitt liv. Ah, intressant. "Så, vad vill du göra egentligen?", undrade vi sippades spetsad lådvinsbål. Jo, tydligen hade han sminkat en tjejkompis helt nyss, typ asfint, och hon tyckte att han borde bli make up-artist. Så nu skulle han kanske bli det. Men... han hade sina dubier: "Tänk bara, där står man och sminkar typ, inte vet jag... Sarah Dawn Finer, och så går hon typ upp på scenen och gör sin grej, men själv får man liksom ingen cred för det. Så. Jävla. Orättvist!" Eh... joo. Han ville i alla fall bli rik och berömd, så mycket visste han i alla fall. Uppenbarligen inget som krävde någon form av talang, men det är ju ingen paradox numera. Det var bara så väldigt tragigulligt när vi hjärtespaltigt ändå ville veta: "Men vad vill du egentligen?" och han bara tittade på oss väldigt länge och till slut stammade fram: "Ursäkta, men jag förstod inte frågan...". Sen sprang han in till shotsbrickan medan vi förbluffade stod kvar; två trötta trettiofemåringar på balkong på en fjortisfest, som plötsligt kanske inte heller förstod frågan riktigt.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #5

Den andra filmen om Indiana Jones, Indiana Jones och de fördömdas tempel, hade en hel del minnesvärda scener (de kylda aphjärnorna, det bultande hjärtat som Mola Ram handgripligen sliter ut ur en förskräckt indier, den hisnande tågvagnsjakten i tunnlarna m. fl.), men trots det var filmen som helhet inte alls lika lyckad som den första i serien. Man kan hitta många olika anledningar till detta, men jag skyller mycket på Indianas väldigt irriterande lilla vapendragare; 11-årige Short Round (spelad av Jonathan Ke Quan). Han var bara till besvär och Indy borde ha offrat honom i början av filmen. Eller i mitten. Eller i slutet, han hade ju massor av chanser.

Sushiplanschen

De flesta sushihak har i fönstret och/eller på väggen en affisch med en massa fräsiga sushibitar. Ett par, tre olika tonfiskbitar, lite olika räknigiri, ål, rom, exotiska makirullar etc. Läckert, frestande och efterlängtat för den som ledsnat på den obefintliga variationen som man möts av i sushistockholm. Synd bara att planschen inte har något med utbudet på restaurangen att göra. Om man nu har bilder på mat i en restaurang, är det då inte rimligt att tro att den maten finns att köpa där? Varför sätter man upp en sån affisch, är det för att man som kund ska känna igen sig och veta att man hamnat rätt varpå man sen beställer sina lax- och räkbitar? Är den bara en symbol, lite som McDonalds gyllene bågar? Dumt är det i vilket fall och planscherna borde plockas ner. Eller ännu hellre; bitarna som annonseras borde erbjudas.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #6

Egentligen är fenomenet ännu vidrigare i Grey's Anatomy och Kodo har redan stört sig på det i Scrubs, men det var i och med Desperate Housewives som det började gå inflation i övertydliga voice over-prologer och dito epiloger. Och det var Brenda Strong, som den mördade Mary Alice Young ,som satte den imbecilla tonen.

Fullkornspasta

Får man tro de senaste årens trender så är snabba kolhydrater lika dödligt giftiga som en plutonium- och svavelsyracocktail. I denna hysteri så givetvis finns numera diverse "motmedel", men precis som i Mimic från 1997 (i regi av Guillermo del Toro) så är det nyuppfunna alternativet långt mycket värre än det som skulle bekämpas. Jag menar naturligtvis den bruna döden: fullkornspasta.

Att det är äckligt har alltid varit uppenbart. Barilla menade på att det var "den perfekta balansen mellan gott och nyttigt". Om tillverkaren i sin reklam erkänner att de gjort avkall på smaken så måste man ju ana oråd. Till smak och utseende påminner det om blött bröd, och säg den pastasås som kan uppväga det. Skogaholmssörja all'arrabiata? Nä, skulle inte tro det.

Om man nu tycker att vanlig pasta är så hemskt så förstår jag inte varför något som är likadant fast fulare, äckligare och något mer svårsmält skulle vara så bra. Eller tror man att den dåliga smaken ett bevis på att det är nyttigt? Det är en idiotisk lösning på ett obefintligt problem.

Kesella

Kan vi inte få koncensus på att Kesella numera är en standardingrediens vid bak av saffransbröd. Det är inte någons egna lilla hemliga husmorstips längre. Kom med nåt nytt, för vi vet alla Kesella gör lussekatterna saftiga. Och ja, jag vet att det här kanske var ett av de tråkigaste inläggen på länge, men jag har på riktigt stört mig på det här i åratal.

Besökarna

När man ser hur vissa råkat googla sig hit undrar man ju vad det är för jävla pervoblogg egentligen:
"jag insåg att hela min kropp var full av små"
"tetunex"
"gloryhole göteborg"
"chatta med tjejer med damp adhd"
"lekfull och nyfiken"
"louise hallin idiot"
"sexigt när man myser"
"spindel som la ägg i munnen på en människa"
"översätt ordet sharona"
"metall kukring farligt"

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #7

Förutom Eowyn, som sparkar nazgul-rumpa som ingen annan, och Honmonstret finns egentligen inga bärande kvinnoroller att tala om i trilogin. Men av någon outgrundlig anledning bestämde Peter Jackson att Arwen skulle krystas in i handlingen och dessutom spelas av bananafejset Liv Tyler, som mest flämtar i slow motion och ser buttert bekymrad ut i sina fjantiga frasiga lajvarklänningar. Maken till felcastad alvprinsessa får man leta efter.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #8

Microsoft Word är kanske det absolut värsta som någonsin funnits och förtjänar ett ingående inlägg framöver (känn dig manad, Rally), men då vi avhandlar biroller den här månaden så måste världens förhatligaste gem föras fram. I tid, otid, förtid, dåtid, och urtid ploppade denna till synes vänliga filur upp längst ner till höger och fuckade upp det man höll på med. "Du ser ut att hålla på med nåt busenkelt. Vill du komplicera allt?" var kontentan av gemets små kommentarer. Har någon någonsin blivit hjälpt av gemet? Allvarligt talat, har någon något gott att säga om denna snirkliga virtuella ståltråd? Jag vill veta det i så fall.

Ich schenke dir meine schönsten Worte

Han skulle fortfarande vara Sveriges fulaste författare, men om han slutade tycka att han var så överjävligt unik och missförstådd som bara genier blir, om han inte fönade sin blonda busiga kalufs varje morgon, om han inte rasade i medierna varje gång en tjej betedde sig lite kymigt mot honom*, då skulle han kanske inte vara Sveriges fulaste människa också.

Nu har Björn Ranelid skrivit en ny bok. Eller egentligen har han inte så mycket skrivit den, som saxat sina egna favoritfraser ur sin digra författargärning. Inte nog med att aforismerna översatts till engelska, tyska och franska – han har också valt att betitla boken: "Jag skänker dig mina vackraste ord"! Eh, tack så mycket Björn. Merci. Danke schön. Thank you very much... not!

Megalomanen Björn har tidigare gett ut alster som den (naturligtvis) självbiografiska "Till alla människor på jorden och i himlen", pinsamma socialsåpan "Bär ditt barn som den sista droppen vatten", stridsskriften (som mycket väl kan ha banat väg för Obama) "Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet"** och "Kvinnan är första könet" – en märklig bok, med tanke på att Ranelid älskar Kvinnan, men hatar kvinnor. Det är antagligen därför som Maria Schottenius kallade honom för en "pappskalle".


* När Linda Skugge outade Björn som en armrakande läppglansmissbrukare blev det kanske första, men inte sista gången som han skelögd och kränkt beklagade sig i kvällstidningarna. När författaren Maja Lundgren gjorde upp med kultursveriges gubbslem (och därmed anklagades för att vara psykiskt sjuk, precis som Carina Rydberg... fast där hade de nog en poäng) i boken "Myggor och tigrar" berättar hon om en incident då hon träffade Ranelid på glamorösa Bokens Dag i Värnamo. Under middagen satt han tydligen och hånade skolflickor som sitter och håller sig i klassrummet istället för att gå och kissa (för det första: väldigt märklig sak att haka upp sig på, och för det andra: var får han allt ifrån?). Maja avbröt honom med att säga att det kanske bara var ett bevis på engagemang. Björn blev naturligtvis rasande! Maja skriver:

"Jag hade väckt upp en sovande kissbjörn i Ranelid. Han kunde inte förlåta det där. Han fortsatte sin monolog: - Lyssna nu Maja, du kommer att kissa på dig. - Det är sköööönt å kiiiissa... Ska du kiiiissa, Maja..."

Svarta rubriker i Expressen: Björn Ranelid rasar - pekas ut för kissmobbing!

** Enligt Ranelid den viktigaste bok som getts ut på 40 år.

Ett galleri med galler i

Inte vet jag... Det kanske är en jättefin verksamhet. Tanken bakom är helt säkert till och med behjärtansvärd. De är "en ideell förening som verkar för att fångar på svenska fängelser ska få en meningsfullare fritid". Men namnet! Tjuvgods.se. Hur tänkte de?

Där säljer de inte platt-TV, laptops eller bismarcklänkar. Nej, bakom murarna tillverkar de istället ölstop i trä, keramikfjärilar, silversmycken och Buddha-figurer... allt för ett tacky shabby chic-hem. Men varför namnet? Det hade kanske varit okej om det gjorts med den där härliga glimten i ögat, men... sa jag att de tillverkade Buddha-figurer? Och keramikfjärilar? Förkortningen KRIS (för Kriminellas Revansch i Samhället) är nog illa valt. De kunde lika gärna hetat, inte vet jag... SKAM (Svenska Kriminella... nånting på A och nånting på M... jag är trött, förlåt). Men vore jag en ohederlig gammal kåkfarare (och alla kan ju inte sno en helikopter och bli folkhjälte) skulle jag kanske tveka en smula innan jag plitade ner Tjuvgods på meritförteckningen.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #9

Okej att Jabba the Hutts husdjur Rancor är en rumänsk leranimation, men det är smugglarkungens husband (med Max Rebo på keyboard, Droopy McCool på träblås och den långmunnade sångerskan Sy Snootles med sina läskiga pinnben) som får mig att litegrann tappa tron på Jedins återkomst. Paul Shaffer är ingenting mot dessa taffligt knypplade knarkmuppar med sin jävla skitmusik!

Kasta sten i glashytta

Positionen som Sveriges vidrigaste konstnär har länge varit ohotad för Ulrica Hydman Vallien, men konstnären Raymundo, som skapar sina verk på ett tema så unikt som "kärlek mellan man och kvinna", kan bjuda den gamla trollpackan värdig konkurrens.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #10

Jag ryser fortfarande när jag tänker på ständigt rimmande (och märkligt folkkära) nervvraket Agnes DiPesto, sekreteraren i Par i brott från 1985. Hon klår mähät och bubblaren Roxanne i L.A. Law med hästlängder och dito tänder.

Gå bort-stass för barn

Fonusbarnen i H&M:s skyltfönster är det läskigaste jag sett på länge!

Kvinnans fiende nr 1

Det finns en särskild plats i helvetet för psykoterapeuten Louise Hallin.

Louise Hallin vill att pappan helst ska hålla sig borta tills barnet fyllt två, så att mamman kan få anknyta till sitt barn ifred. Barnet har nämligen vuxit i mamman, kommit ut ur mamman och i bästa falla ammats av mamman. Då är det inte okej, enligt Louise, att mamman lämnar över en sex-månaders unge till pappan för att åka på spamys med tjejorna och jämföra sprickningar i ångbastun. Knappt ens några timmars egen tid är att rekommendera egentligen, även om Hallin förstår (men beklagar) att samhället ser ut som det gör. Pappan är jätteviktig, poängterar hon. Men det är oklart vilken roll han har i barnets utveckling, annat än som försörjare eftersom mamman uppenbarligen ska stanna hemma och skita i karriär, löneutveckling, socialt liv i åtminstone två år + graviditet. Och gärna se till att skaffa minst ett syskon också.

Av nån jävla anledning får denna qvinna sjukt mycket utrymme i media, på TV4, i SVT och på Sveriges Radio P4. Gudskelov ringer en och annan upprörd tittare in, vilket alltid får Louise att nervöst harkla sig lite äckligt. En riktigt vettig kvinna ringde in till Gomorron Sverige och var heligt förbannad på allt detta bakåtsträvande skitsnack: http://svtplay.se (ca 2 minuter in). En annan gång ringde en upprörd snubbe, Simon, som har varit hemma med sitt barn två dagar i veckan och tycker att Louise skuldbelägger honom. Hennes replik: "Och det stämmer bra det. Allt sånt här prat krockar ju med våra samhällsvärderingar just nu, så därför får man mycket skuldkänslor."

Om och om igen tjafsar denna självutnämnda expert om hur synd det är att framför allt småbarnsmammor har såna skuldkänslor för att de inte hinner lösa sina jävla livspussel. Hon har till och med skrivit en bok om det, "Överlevnadstips för småbarnsmamman", tillsammans med Linda Nyberg (som numera leker seriös journalist på SVT). Men det är idioter som Louise som ger alla dessa kvinnor (och män) skuldkänslor. Hon lägger huvudet lite grann på sned och skrynklar ihop sitt stora ansikte i en förstående, fördömande grimas. Det är också idioter som Louise som tjänar pengar på det.

Det finns, menar Louise, otroligt mycket skrivet som stödjer hennes påståenden. Det gör det om UFO:n också. Och healing. "Det vi kan se är ju att anknytningsproblematiken finns", säger Louise. "Man får problem med parrelationer, det blir sena graviditeter." Och med "vi" menar Louise henne själv och i princip alla andra experter på området. Många andra psykoterapeuter står bakom hennes uttalanden nämligen, hävdar hon. Men jaha... vad betyder det? Livmodersfeministen Rigmor Robert är också psykoterapeut och skogstokig.

Är det inte ganska länge sen vi tyckte att psykoteraputer hade nåt att komma med? Vore det inte för mindre begåvade småbarnsmammor med påhittade skuldkänslor skulle de inte ha ett jobb att gå till längre. Och det skulle nog vara helt i sin ordning.

Rygga tillbaka!

Ryggsäckar borde vara förbjudna utanför fjällvärlden. De är fula, otympliga och inte alls så praktiska och ergonomiska som socialstyrelsen vill få oss att tro. Nej, inga fler stripsvettiga nederländska tågluffare som snigelpackat ett helt hem i groteska väskor av människostorlek, men ändå lyckats glömma varje basal hygienprodukt. Färdigpendlat för busiga ingenjörssvin från Vasastan med datorryggan käckt på ena axeln. Bort med alla fobismå penisrosa skinnpåsar med tunna snören som knappt rymmer mer än ett par tamponger och en extratrosa. Och aldrig mer behöver någon bli nerklubbad i morgonträngseln av nonchalanta idioter med plasthårda boblebees. Så länge det är frågan om emotionella ryggsäckar har jag inget emot att folk släpar runt på dem. Men för de fysiska varianterna får det vara slutkånkat nedanför trädgränsen.

Smakvatten

Vatten ska vara smakfritt. Så är det bara. Jag hade kunnat förstå vitsen med kolsyrat vatten om det inte vore för att det inte är lika gott som okolsyrat och således helt överflödigt. Alla andra smaksatta varianter är sen bara obehagliga. Såvitt jag minns så började någon bubbelvattentillverkare att göra en citrusvariant av sin produkt. Det redan ganska ogoda vattnet blev alltså ännu ogodare. Lite som att dricka bubbelvatten ur ett glas där lite av citrondiskmedlet inte helt sköljts bort. Varför skulle man vilja ha det?

När väl citronvattnet slagit igenom så var det fritt fram för alla möjliga varianter; kolsyrat vatten med smak av björnbär, lingon, kaktus, havtorn, mejram, ekollon, prinsesstårta. Det är i princip osötad läsk med en riktigt fadd smak av något slumpmässigt. Jag fattar inte att det är poppis. Allra värsta avarten är den lätt sötade upplagan. WTeffingF? Jätteäcklig läsk som ändå benämns som vatten. Tänk ett nästan urdrucket glas med hallonsaft som sedan fylls på med Bonaqua. Hu.

Denna ständiga jakt på att besudla det alldeles utmärkta vanliga vattnet går igen på kaféer överallt. Av någon anledning har det alltid varit standard med några citronskivor i vattentillbringaren. Inte så gott. Sen började någon med lite äpple. Usch. Sen gurkskivor. Men vafan? Vad är det för fel på vanligt jävla vatten? Lågvattenmärket nåddes för någon vecka sen på ett fik på Kungsholmen. De hade tillbringare med alla tre varianter ovan, men även en ny, hemsk mutation. Det var, och jag skojar inte det minsta, en 2-literstillbringare med en strimlad röd paprika, en strimlad gul paprika samt cirka två krukor färsk basilika. Och en skvätt kranvatten, förstås. Min äventyrliga vän gav sig på den buljonglika blandningen, men som i en klassisk förväxlingskomedi så blandades glasen ihop och jag fick fel vatten framför mig. Klunken jag hann få i mig var som en utspädd pastasås och inte alls det jag ville ha till min fika.

Var ska detta förorenande av dricksvattnet sluta? Jag fruktar en framtid där man inte kan få ett glas med vatten som inte först filtrerats genom en purjolök, en påse Gott & Blandat, en camembertost och en näve Rice Krispies.