Bah, humbug

Skalar man bort den vedervärdiga kommersen, den paralyserande och kontodränerande klappstressen, den klaustrofobiska shoppingträngseln, de vidriga motmänniskorna som slåss om den sista spikmattan, Feliz Navidad på repeat, kylan och snömodden, den värdelösa presenten från jobbet, de idiotiska TV-filmerna med helgtema signerade The Hallmark Channel, de puckade hallåorna med sina genomfalska lyckönskningar, att Musse Piggs semester är censurerad, det där sista rimmet som försinkar hela klapputdelningen för alla andra som varit klara sen i förra veckan, de där som varit klara sen i förra veckan, de envetna barren som letar sig överallt och sätter sig i fötterna när man minst anar det, den förbaskade seriekopplade ljusslingan med 1 trasig lampa som måste hittas och fixas, den påtvingade stämningen, striden om den sista köttbullen, den urplockade Aladdinasken, den helt orörda asken med belgisk choklad, mellandagsrean, skinkan som härsknar i kylen, bedyrandet att det är så roligt att alla är tillsammans trots att man ses minst lika ofta som man skulle vilja, den odrickbart söta glöggen samt hela den kristna biten, så är julen okej.

Merry och Pippin

Rally har redan sågat bananfejset, men nu när jag sitter och slökollar på sexans reklamperforerade version av Sagan om Ringen så blir jag sjukt provocerad av de värdelösa muntergökarna Merry och Pippin, så de måste nämnas också. De är bara i vägen hela tiden och fuckar upp för de som faktiskt kan göra nåt. Ska de vara gulliga? Usch.

Okej, nu kommer Uruk-haierna, det bådar inte gott för hoberna. Hehe.

Moget!

Med tanke på allt tacomys som försigår i det här landet är det obegripligt hur svårt det ska vara att få tag på en lagom mogen avocado till sin guacamole. Och pöbeln serverar fortfarande denna exotiska frukt till förrätt, halverad med lite skagen (hemligt recept!) och en dillkvist. Så varför har inte handlarna, grossisterna, leverantörerna, importörerna anpassat sig? Folket kanske har fogat sig och köper sin avo redan på onsdag för att den ska mogna lagom till Postkodmiljonären. Men jag tror inte det. På fredag klockan fem köar vi inte bara som slaktdjur på systembolaget, vi springer runt i varenda jävla närlivs och klämmer förtvivlat på kryptonitgröna stenar eller råkar trycka in fingret i ett övermoget svampigt exemplar. Det svenska folket enas ju i sin kärlek för denna grönsak. Giv oss den i ätmoget skick, snälle goe Gud.

Minihörlurar

Att jag ofta vaknar ur mardrömmar om strypsex med en tunn vit plastsladd virad flera varv om min hals har jag mig själv att skylla. Men vem ska jag ta ut min ilska på för alla dessa värdelösa minihörlurar? Det spelar ingen roll om de är billiga eller dyra. Jag har testat den där kontroversiella teorin som går ut på att vara lite aktsam om sina grejer. Men det handlar helt ärligt inte om det. De faller i bitar. De glappar. De är ofta helt vanskliga att ens få in i örat? Och det kanske är mina öron det är fel på? Förväntar jag mig för mycket? Vad är grejen?

Gästlista

I grunden är gästlistor trevliga; man känner nån i bandet och får komma in gratis alternativt så spelar man och kan få in kompisar som slipper betala. I teorin i alla fall. I praktiken är det sällan så enkelt. Även om man garanterats gästlisteplats så kan man aldrig vara helt säker på att vakten hittar namnet när man väl kommer fram, och vips så står man där som en idiot som försöker planka in. Strular det så får man försöka ringa nån som kan fixa det, men lycka till med det strax före gig.

Är man på andra sidan så är det problematiskt på andra vis. Hur noggrant man än ser till att rätt namn hamnar på listan så verkar den genomgå 8 varv i viskleken innan den hamnar i dörren och vips har Stefan + 1 blivit Stella Franzén. När det börjar närma sig dags att gå på scen så ringer förstås Stefan och så måste man styra upp det hela. Självklart ringer det också folk från kön som undrar om det finns plats på listan. Jodå, för 6 timmar sen. Givetvis så dyker ett par av de som hamnat på gästlistan inte upp alls för de fick förhinder och så har man slösat bort 2 platser. Suck. Ett satans otyg är vad det är.

Livehat

Att förvänta sig att puckon ska visa hänsyn är att be om att bli besviken. Jag sitter i ett kontorslandskap där några har egna värmeelement för att de fryser. Dock finns en som gärna har det lite svalare och därför ibland öppnar ett fönster och det är väl okej. Mindre okej är att det oftast är mitt fönster, men så fort jag ser det så stänger jag (mer av irritation än kyla kan tilläggas). Nu har den jäveln öppnat fönstret vid sin egna plats OCH SEN GÅTT PÅ MÖTE. Det är december för helvete. Du är inte ens här. Du vet att andra här inne fryser. Hur jävla slut i huvudet är du egentligen?

So... we meet again, Sexy Clown!

Med några få självklara undantag har jag vid det här laget testat i princip alla danspass SATS har att erbjuda. Jag behärskar mina chassés och pas de bourrées. Jag fixar både ball change och grapevine. Men idag fick jag dessvärre lära mig ett helt nytt steg. Och steget... det heter Clown. Jag borde aldrig ha gått in i träningssalen, men ledaren var bara avlägset bekant och jag omtolkade min första reaktion av omedelbar motvilja till brist på kolhydrater. Nej, istället rapade jag lite nysvald banan i en knuten näve och gick rakt in i fällan. Redan vid uppvärmningen kom oroskänslorna tillbaka. Plötsligt mindes jag att denna Ingela B dykt upp som vikarie en gång när en av mina favoriter slitit av en hälsena. Istället för funk bjöds vi den gången på höftvickande åmande dansaerobics och ve och fasa: fingerknäppningar. Efteråt satt jag posttraumatiskt ihopkurad i duschen, kramade mina knän och vaggade nynnande fram och tillbaka: Woman-Womanizer You're a womanizer Oh Womanizer... Men, eftersom jag är känd för att alltid ge människor en andra chans, bestämde jag mig för att härda ut och bad till Gud att koreografin var utbytt. Sen är det ju också det där med ledare som för det första börjar gå på stället så där överdrivet, nästan pantomimpsykiskt och för det andra vrålar i headsettet: Mår ni bra? och Jag hör inte, MÅR NI BRA? Nä, Ingela B, jag mår inte bra. Inte nu längre. Sånt där hör hemma på arenarock och improvisationsteatrar. Och efter uppvärmningen, som var hämtad ur Bagens snabbkurs i jazzdans, förstod jag att jag skulle få det jag bett om. Hon hade bytt koreografi. Ut med benen, armarna i cirkel, ett, två, upprepa, side to side, jazz hands upp, sen: krama dig själv sexigt på tre olika sätt och vicka på höfterna, "Kom igen, ta ut rörelserna, våga vara sexiga!". Och till saken hör att hon knappast var någon Carmen Electra. Hon var en kristdemokrat utan booty och hennes fåfänga försök att sexa till det här jympapasset fick mig för ett ögonblick att tycka oerhört synd om henne. Det fortsatte; nästa steg hette kort och gott: Sexy. Släng fram höger fot och karda i en våldsam rörelse, tillbaka, och sen en snurr, med röven i en åtta samtidigt som man drar handen genom håret, ner över bröstet, kalaskulan för att förföriskt landa på stussen. Jag ville dö på fläcken när jag såg mig i spegeln. Och speglar fanns det i varje väderstreck. Sen kom det. Det Förbjudna Steget som fick mig att omedelbart lämna lokalen. Jag ska försöka förklara... Ställ dig med benen något isär. Böj på knäna och låt dem liksom studsa mot varandra i en grodliknande rörelse. Samtidigt vevar du med armarna, som om du hållit i två strumpor som korvat ihop sig. Det här ska göras i fyra takter, sen: chassé, chassé, snurr, höft, höft. Det, mina damer och herrar, är "Clown".

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #1

Fjompig, jobbig frilla, överklassigt korkad, poänglös, ointressant. B, helt enkelt. Ändå så ska Lady Rowena vara drömtjejen i nyårsklassikern Ivanhoe. Obegripligt. Visst, Wilfred of Ivanhoe är inget kap han heller; han är mest skadad och svettig genom hela filmen. Det finns i alla fall ingen som helst kemi mellan sjuklingen och våpet vilket gör hela romansdelen av historien fullkomligt ointressant. Anledningen till att man verkligen hatar Rowena är dock för Rebeccas skull. Visst att hon är patologiskt självuppoffrande och ständigt ser helt bekymrad ut, men överlag är hon så mycket bättre än Rowena. Tuffare, snyggare, smartare. Hon tar hand om Ivanhoe och verkar falla för hans febriga och andfådda smooth talk, men vad får hon för det? I slutet av filmen har Rebecca och Rowena sitt lilla snack om klyftan dem emellan. Det ska vara fint, men Rowena framstår bara som nedlåtande.

Tvi för dig Rowena.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #2

Den hade något visst en gång i tiden; kärlek i vitt-serien Grey's Anatomy. Och inte hade det något med on-and-off-and-on-again-relationen mellan McDreamy och Meredith. Nä, hu för dr Grey med hennes grovporiga uteliggarfejs. Och blä för deras lillgamla pillow talk i husvagnen. Men där fanns några halvintressanta karaktärer, en oförblommad förkärlek för dramatik och känslostormar och ett visst schvung i dialogen. Men säsongerna gick vidare, till skillnad från karaktärerna. Fler och fler fotomodeller anslöt till rollistan. Diagonserna blev mer bisarra än House kunnat drömma om. Alla hade legat med alla. Alla hade opererat alla. Och alla var hela tiden tvungen att säga allting två gånger, när någonting var extra viktigt, för att sedan storma ut. Varje karaktär var tvungen att komma till en livsavgörande insikt i varje avsnitt, för att en vecka senare börja om på ruta ett igen. Till sist sjönk serien under tyngden av alltför många nyupptäckta singer/songwriters, manusmässiga återvändsgränder grovt tillyxade karikatyrer och ett överfyullt persongalleri slarvigt klottrade karikatyrer med för mycket smink. Silvermedaljen går till hela personalstyrkan på Seattle Grace Hospital.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #3

Kanske är det att för att Pippi haft en minst sagt uppfuckad uppväxt som hon tycker att de trygga och astrista Tommy och Annika är roliga att hänga med. Kanske är det för att de är så löjligt viljelösa att de går med på alla hennes fullständigt galna idéer. Möjligen har Pippi ingen koll på hur normala, roliga vänner ska vara då hon mest umgås med en apa och en häst. Kanske tycker föräldrarna Settergren att deras två ack så väluppfostrade små änglar är så urbota tråkiga att de gladeligen låter dem umgås med den väldigt märkliga grannflickan som lurar med dem på gud vet vad för upptåg. Men det är kanske just deras otroliga mesighet som gör att Pippi utsätter dem för livsfara, för att ruska om dem och lära dem att vara en gnutta tuffare, något de sannerligen behöver.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #4

Även om jag pratat med initierade källor som tycker att han både är charmig och liggbar så tycker jag att Mr Big i Sex and the City är rätt värdelös. Visst, han är lång, sval och stenrik vilket säkert kan uppfattas som attraktivt, men att en stor del av serien bygger på att han och Carrie ska få varann är ju bara befängt. De har gjort slut kanske en miljard gånger och allt pekar på att de inte passar ihop för fem jävla öre men ändå ska man gå och hoppas att det löser sig för dem. Han är ett svin helt enkelt men allt han behöver göra är att le lite busigt så faller Carrie pladask, som den fjantiga jöns hon är. Vad är hennes problem egentligen? Hur många retoriska livsfrågor hon än knackar in på sin Powerbook så når hon inte en enda jävla insikt. Hm, vid närmare eftertanke så är det nog Carrie jag inte gillar egentligen och då är det väl naturligt att hennes drömman inte faller mig i smaken heller. I själva verket så gillar jag nog inte Sex and the City särskilt mycket alls, så jag borde väl inte bry mig.

Men det gör jag.

På en balkong, ovanför en avgrund

Ibland är det nästan uppfriskande att träffa på en riktigt korkad en. Jag och min vapendragare befann oss på en balkong på en fest i en andrahandstvåa på Kungsholmen där vi knappt kände en käft, där medelåldern var 21, där alla var från Västerås och där alla ville dricka shots hela tiden. Hursomhelst, så försöker vi konversera en yngling som halkade ut på balkongen. Eftersom han var både judisk och homosexuell hade vi stora förhoppningar på honom. Han hankade sig fram som någon sorts telefonförsäljare (även om han hade hittat på ett finare namn för det) men han verkade ha vett nog att skämmas för det och ville förstås göra något annat av sitt liv. Ah, intressant. "Så, vad vill du göra egentligen?", undrade vi sippades spetsad lådvinsbål. Jo, tydligen hade han sminkat en tjejkompis helt nyss, typ asfint, och hon tyckte att han borde bli make up-artist. Så nu skulle han kanske bli det. Men... han hade sina dubier: "Tänk bara, där står man och sminkar typ, inte vet jag... Sarah Dawn Finer, och så går hon typ upp på scenen och gör sin grej, men själv får man liksom ingen cred för det. Så. Jävla. Orättvist!" Eh... joo. Han ville i alla fall bli rik och berömd, så mycket visste han i alla fall. Uppenbarligen inget som krävde någon form av talang, men det är ju ingen paradox numera. Det var bara så väldigt tragigulligt när vi hjärtespaltigt ändå ville veta: "Men vad vill du egentligen?" och han bara tittade på oss väldigt länge och till slut stammade fram: "Ursäkta, men jag förstod inte frågan...". Sen sprang han in till shotsbrickan medan vi förbluffade stod kvar; två trötta trettiofemåringar på balkong på en fjortisfest, som plötsligt kanske inte heller förstod frågan riktigt.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #5

Den andra filmen om Indiana Jones, Indiana Jones och de fördömdas tempel, hade en hel del minnesvärda scener (de kylda aphjärnorna, det bultande hjärtat som Mola Ram handgripligen sliter ut ur en förskräckt indier, den hisnande tågvagnsjakten i tunnlarna m. fl.), men trots det var filmen som helhet inte alls lika lyckad som den första i serien. Man kan hitta många olika anledningar till detta, men jag skyller mycket på Indianas väldigt irriterande lilla vapendragare; 11-årige Short Round (spelad av Jonathan Ke Quan). Han var bara till besvär och Indy borde ha offrat honom i början av filmen. Eller i mitten. Eller i slutet, han hade ju massor av chanser.

Sushiplanschen

De flesta sushihak har i fönstret och/eller på väggen en affisch med en massa fräsiga sushibitar. Ett par, tre olika tonfiskbitar, lite olika räknigiri, ål, rom, exotiska makirullar etc. Läckert, frestande och efterlängtat för den som ledsnat på den obefintliga variationen som man möts av i sushistockholm. Synd bara att planschen inte har något med utbudet på restaurangen att göra. Om man nu har bilder på mat i en restaurang, är det då inte rimligt att tro att den maten finns att köpa där? Varför sätter man upp en sån affisch, är det för att man som kund ska känna igen sig och veta att man hamnat rätt varpå man sen beställer sina lax- och räkbitar? Är den bara en symbol, lite som McDonalds gyllene bågar? Dumt är det i vilket fall och planscherna borde plockas ner. Eller ännu hellre; bitarna som annonseras borde erbjudas.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #6

Egentligen är fenomenet ännu vidrigare i Grey's Anatomy och Kodo har redan stört sig på det i Scrubs, men det var i och med Desperate Housewives som det började gå inflation i övertydliga voice over-prologer och dito epiloger. Och det var Brenda Strong, som den mördade Mary Alice Young ,som satte den imbecilla tonen.

Fullkornspasta

Får man tro de senaste årens trender så är snabba kolhydrater lika dödligt giftiga som en plutonium- och svavelsyracocktail. I denna hysteri så givetvis finns numera diverse "motmedel", men precis som i Mimic från 1997 (i regi av Guillermo del Toro) så är det nyuppfunna alternativet långt mycket värre än det som skulle bekämpas. Jag menar naturligtvis den bruna döden: fullkornspasta.

Att det är äckligt har alltid varit uppenbart. Barilla menade på att det var "den perfekta balansen mellan gott och nyttigt". Om tillverkaren i sin reklam erkänner att de gjort avkall på smaken så måste man ju ana oråd. Till smak och utseende påminner det om blött bröd, och säg den pastasås som kan uppväga det. Skogaholmssörja all'arrabiata? Nä, skulle inte tro det.

Om man nu tycker att vanlig pasta är så hemskt så förstår jag inte varför något som är likadant fast fulare, äckligare och något mer svårsmält skulle vara så bra. Eller tror man att den dåliga smaken ett bevis på att det är nyttigt? Det är en idiotisk lösning på ett obefintligt problem.

Kesella

Kan vi inte få koncensus på att Kesella numera är en standardingrediens vid bak av saffransbröd. Det är inte någons egna lilla hemliga husmorstips längre. Kom med nåt nytt, för vi vet alla Kesella gör lussekatterna saftiga. Och ja, jag vet att det här kanske var ett av de tråkigaste inläggen på länge, men jag har på riktigt stört mig på det här i åratal.

Besökarna

När man ser hur vissa råkat googla sig hit undrar man ju vad det är för jävla pervoblogg egentligen:
"jag insåg att hela min kropp var full av små"
"tetunex"
"gloryhole göteborg"
"chatta med tjejer med damp adhd"
"lekfull och nyfiken"
"louise hallin idiot"
"sexigt när man myser"
"spindel som la ägg i munnen på en människa"
"översätt ordet sharona"
"metall kukring farligt"

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #7

Förutom Eowyn, som sparkar nazgul-rumpa som ingen annan, och Honmonstret finns egentligen inga bärande kvinnoroller att tala om i trilogin. Men av någon outgrundlig anledning bestämde Peter Jackson att Arwen skulle krystas in i handlingen och dessutom spelas av bananafejset Liv Tyler, som mest flämtar i slow motion och ser buttert bekymrad ut i sina fjantiga frasiga lajvarklänningar. Maken till felcastad alvprinsessa får man leta efter.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #8

Microsoft Word är kanske det absolut värsta som någonsin funnits och förtjänar ett ingående inlägg framöver (känn dig manad, Rally), men då vi avhandlar biroller den här månaden så måste världens förhatligaste gem föras fram. I tid, otid, förtid, dåtid, och urtid ploppade denna till synes vänliga filur upp längst ner till höger och fuckade upp det man höll på med. "Du ser ut att hålla på med nåt busenkelt. Vill du komplicera allt?" var kontentan av gemets små kommentarer. Har någon någonsin blivit hjälpt av gemet? Allvarligt talat, har någon något gott att säga om denna snirkliga virtuella ståltråd? Jag vill veta det i så fall.

Ich schenke dir meine schönsten Worte

Han skulle fortfarande vara Sveriges fulaste författare, men om han slutade tycka att han var så överjävligt unik och missförstådd som bara genier blir, om han inte fönade sin blonda busiga kalufs varje morgon, om han inte rasade i medierna varje gång en tjej betedde sig lite kymigt mot honom*, då skulle han kanske inte vara Sveriges fulaste människa också.

Nu har Björn Ranelid skrivit en ny bok. Eller egentligen har han inte så mycket skrivit den, som saxat sina egna favoritfraser ur sin digra författargärning. Inte nog med att aforismerna översatts till engelska, tyska och franska – han har också valt att betitla boken: "Jag skänker dig mina vackraste ord"! Eh, tack så mycket Björn. Merci. Danke schön. Thank you very much... not!

Megalomanen Björn har tidigare gett ut alster som den (naturligtvis) självbiografiska "Till alla människor på jorden och i himlen", pinsamma socialsåpan "Bär ditt barn som den sista droppen vatten", stridsskriften (som mycket väl kan ha banat väg för Obama) "Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet"** och "Kvinnan är första könet" – en märklig bok, med tanke på att Ranelid älskar Kvinnan, men hatar kvinnor. Det är antagligen därför som Maria Schottenius kallade honom för en "pappskalle".


* När Linda Skugge outade Björn som en armrakande läppglansmissbrukare blev det kanske första, men inte sista gången som han skelögd och kränkt beklagade sig i kvällstidningarna. När författaren Maja Lundgren gjorde upp med kultursveriges gubbslem (och därmed anklagades för att vara psykiskt sjuk, precis som Carina Rydberg... fast där hade de nog en poäng) i boken "Myggor och tigrar" berättar hon om en incident då hon träffade Ranelid på glamorösa Bokens Dag i Värnamo. Under middagen satt han tydligen och hånade skolflickor som sitter och håller sig i klassrummet istället för att gå och kissa (för det första: väldigt märklig sak att haka upp sig på, och för det andra: var får han allt ifrån?). Maja avbröt honom med att säga att det kanske bara var ett bevis på engagemang. Björn blev naturligtvis rasande! Maja skriver:

"Jag hade väckt upp en sovande kissbjörn i Ranelid. Han kunde inte förlåta det där. Han fortsatte sin monolog: - Lyssna nu Maja, du kommer att kissa på dig. - Det är sköööönt å kiiiissa... Ska du kiiiissa, Maja..."

Svarta rubriker i Expressen: Björn Ranelid rasar - pekas ut för kissmobbing!

** Enligt Ranelid den viktigaste bok som getts ut på 40 år.

Ett galleri med galler i

Inte vet jag... Det kanske är en jättefin verksamhet. Tanken bakom är helt säkert till och med behjärtansvärd. De är "en ideell förening som verkar för att fångar på svenska fängelser ska få en meningsfullare fritid". Men namnet! Tjuvgods.se. Hur tänkte de?

Där säljer de inte platt-TV, laptops eller bismarcklänkar. Nej, bakom murarna tillverkar de istället ölstop i trä, keramikfjärilar, silversmycken och Buddha-figurer... allt för ett tacky shabby chic-hem. Men varför namnet? Det hade kanske varit okej om det gjorts med den där härliga glimten i ögat, men... sa jag att de tillverkade Buddha-figurer? Och keramikfjärilar? Förkortningen KRIS (för Kriminellas Revansch i Samhället) är nog illa valt. De kunde lika gärna hetat, inte vet jag... SKAM (Svenska Kriminella... nånting på A och nånting på M... jag är trött, förlåt). Men vore jag en ohederlig gammal kåkfarare (och alla kan ju inte sno en helikopter och bli folkhjälte) skulle jag kanske tveka en smula innan jag plitade ner Tjuvgods på meritförteckningen.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #9

Okej att Jabba the Hutts husdjur Rancor är en rumänsk leranimation, men det är smugglarkungens husband (med Max Rebo på keyboard, Droopy McCool på träblås och den långmunnade sångerskan Sy Snootles med sina läskiga pinnben) som får mig att litegrann tappa tron på Jedins återkomst. Paul Shaffer är ingenting mot dessa taffligt knypplade knarkmuppar med sin jävla skitmusik!

Kasta sten i glashytta

Positionen som Sveriges vidrigaste konstnär har länge varit ohotad för Ulrica Hydman Vallien, men konstnären Raymundo, som skapar sina verk på ett tema så unikt som "kärlek mellan man och kvinna", kan bjuda den gamla trollpackan värdig konkurrens.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #10

Jag ryser fortfarande när jag tänker på ständigt rimmande (och märkligt folkkära) nervvraket Agnes DiPesto, sekreteraren i Par i brott från 1985. Hon klår mähät och bubblaren Roxanne i L.A. Law med hästlängder och dito tänder.

Gå bort-stass för barn

Fonusbarnen i H&M:s skyltfönster är det läskigaste jag sett på länge!

Kvinnans fiende nr 1

Det finns en särskild plats i helvetet för psykoterapeuten Louise Hallin.

Louise Hallin vill att pappan helst ska hålla sig borta tills barnet fyllt två, så att mamman kan få anknyta till sitt barn ifred. Barnet har nämligen vuxit i mamman, kommit ut ur mamman och i bästa falla ammats av mamman. Då är det inte okej, enligt Louise, att mamman lämnar över en sex-månaders unge till pappan för att åka på spamys med tjejorna och jämföra sprickningar i ångbastun. Knappt ens några timmars egen tid är att rekommendera egentligen, även om Hallin förstår (men beklagar) att samhället ser ut som det gör. Pappan är jätteviktig, poängterar hon. Men det är oklart vilken roll han har i barnets utveckling, annat än som försörjare eftersom mamman uppenbarligen ska stanna hemma och skita i karriär, löneutveckling, socialt liv i åtminstone två år + graviditet. Och gärna se till att skaffa minst ett syskon också.

Av nån jävla anledning får denna qvinna sjukt mycket utrymme i media, på TV4, i SVT och på Sveriges Radio P4. Gudskelov ringer en och annan upprörd tittare in, vilket alltid får Louise att nervöst harkla sig lite äckligt. En riktigt vettig kvinna ringde in till Gomorron Sverige och var heligt förbannad på allt detta bakåtsträvande skitsnack: http://svtplay.se (ca 2 minuter in). En annan gång ringde en upprörd snubbe, Simon, som har varit hemma med sitt barn två dagar i veckan och tycker att Louise skuldbelägger honom. Hennes replik: "Och det stämmer bra det. Allt sånt här prat krockar ju med våra samhällsvärderingar just nu, så därför får man mycket skuldkänslor."

Om och om igen tjafsar denna självutnämnda expert om hur synd det är att framför allt småbarnsmammor har såna skuldkänslor för att de inte hinner lösa sina jävla livspussel. Hon har till och med skrivit en bok om det, "Överlevnadstips för småbarnsmamman", tillsammans med Linda Nyberg (som numera leker seriös journalist på SVT). Men det är idioter som Louise som ger alla dessa kvinnor (och män) skuldkänslor. Hon lägger huvudet lite grann på sned och skrynklar ihop sitt stora ansikte i en förstående, fördömande grimas. Det är också idioter som Louise som tjänar pengar på det.

Det finns, menar Louise, otroligt mycket skrivet som stödjer hennes påståenden. Det gör det om UFO:n också. Och healing. "Det vi kan se är ju att anknytningsproblematiken finns", säger Louise. "Man får problem med parrelationer, det blir sena graviditeter." Och med "vi" menar Louise henne själv och i princip alla andra experter på området. Många andra psykoterapeuter står bakom hennes uttalanden nämligen, hävdar hon. Men jaha... vad betyder det? Livmodersfeministen Rigmor Robert är också psykoterapeut och skogstokig.

Är det inte ganska länge sen vi tyckte att psykoteraputer hade nåt att komma med? Vore det inte för mindre begåvade småbarnsmammor med påhittade skuldkänslor skulle de inte ha ett jobb att gå till längre. Och det skulle nog vara helt i sin ordning.

Rygga tillbaka!

Ryggsäckar borde vara förbjudna utanför fjällvärlden. De är fula, otympliga och inte alls så praktiska och ergonomiska som socialstyrelsen vill få oss att tro. Nej, inga fler stripsvettiga nederländska tågluffare som snigelpackat ett helt hem i groteska väskor av människostorlek, men ändå lyckats glömma varje basal hygienprodukt. Färdigpendlat för busiga ingenjörssvin från Vasastan med datorryggan käckt på ena axeln. Bort med alla fobismå penisrosa skinnpåsar med tunna snören som knappt rymmer mer än ett par tamponger och en extratrosa. Och aldrig mer behöver någon bli nerklubbad i morgonträngseln av nonchalanta idioter med plasthårda boblebees. Så länge det är frågan om emotionella ryggsäckar har jag inget emot att folk släpar runt på dem. Men för de fysiska varianterna får det vara slutkånkat nedanför trädgränsen.

Smakvatten

Vatten ska vara smakfritt. Så är det bara. Jag hade kunnat förstå vitsen med kolsyrat vatten om det inte vore för att det inte är lika gott som okolsyrat och således helt överflödigt. Alla andra smaksatta varianter är sen bara obehagliga. Såvitt jag minns så började någon bubbelvattentillverkare att göra en citrusvariant av sin produkt. Det redan ganska ogoda vattnet blev alltså ännu ogodare. Lite som att dricka bubbelvatten ur ett glas där lite av citrondiskmedlet inte helt sköljts bort. Varför skulle man vilja ha det?

När väl citronvattnet slagit igenom så var det fritt fram för alla möjliga varianter; kolsyrat vatten med smak av björnbär, lingon, kaktus, havtorn, mejram, ekollon, prinsesstårta. Det är i princip osötad läsk med en riktigt fadd smak av något slumpmässigt. Jag fattar inte att det är poppis. Allra värsta avarten är den lätt sötade upplagan. WTeffingF? Jätteäcklig läsk som ändå benämns som vatten. Tänk ett nästan urdrucket glas med hallonsaft som sedan fylls på med Bonaqua. Hu.

Denna ständiga jakt på att besudla det alldeles utmärkta vanliga vattnet går igen på kaféer överallt. Av någon anledning har det alltid varit standard med några citronskivor i vattentillbringaren. Inte så gott. Sen började någon med lite äpple. Usch. Sen gurkskivor. Men vafan? Vad är det för fel på vanligt jävla vatten? Lågvattenmärket nåddes för någon vecka sen på ett fik på Kungsholmen. De hade tillbringare med alla tre varianter ovan, men även en ny, hemsk mutation. Det var, och jag skojar inte det minsta, en 2-literstillbringare med en strimlad röd paprika, en strimlad gul paprika samt cirka två krukor färsk basilika. Och en skvätt kranvatten, förstås. Min äventyrliga vän gav sig på den buljonglika blandningen, men som i en klassisk förväxlingskomedi så blandades glasen ihop och jag fick fel vatten framför mig. Klunken jag hann få i mig var som en utspädd pastasås och inte alls det jag ville ha till min fika.

Var ska detta förorenande av dricksvattnet sluta? Jag fruktar en framtid där man inte kan få ett glas med vatten som inte först filtrerats genom en purjolök, en påse Gott & Blandat, en camembertost och en näve Rice Krispies.

När kroppen sviker

När fått ett litet sår i mungipan som precis börjat läka ihop, men råkar spärra upp munnen kring en varmkorv och plötsligt har en pytteliten smärtsam extramun vid sidan av munnen, som gapar ordlöst stum och dum. När man klämmer en viss typ av finne, som måste ligga och trycka på en ansiktsnerv så ont gör den, och ut kommer bara en otillfredsställande liten gul knort följd av en aldrig sinande blodflod, medan man tydligt känner den enorma varhärden hårdna orörd under sargad hud. När det börjar bli löjligt svårt att veta var huvudhåret slutar och rövhåret börjar. När man tillagar en röd curry från scratch med livsfarligt starka små chilifrukter och glömmer bort att tvätta händerna även innan man kissar. När man varje gång stönar av välbehag när man sjunker ner i soffan och ännu en gång, ännu högre, när man lägger upp fötterna på bordet. När man i brist på sax och omdöme försöker dra av en för lång stortånagel efter badet och effekten blir som att riva en dagstidningssida på längden. När man ser sin femtiosjuåriga pappa i spegeln dan efter att man betett sig som sjutton. När man efter tio försök att rycka det där enerverande stråt som sticker ut som ett tvekande spindelben ur näsborren äntligen ger upp med ögonen röda av gråt. När man en gång råkat förfrysa vänster bröstvårta efter en fatal kombination av fimbulvinter, hembränt och viskos, och därefter måste genomlida ett helt livs radda av vintrar med ett förödmjukande plåsterkors på manstutten. Då vill man vara en cyborg.

De spännande uttagen

Elektricitet är en bra grej, men uttagen som pytsar ut elektronerna och kontakterna som mottager dem är ofta till besvär. Uttagen är alltid, alltid för få och kontakterna krånglar stup i kvarten. Ska man installera den nyinköpta PS3:an i TV-bänken så inser man att förgreningsdosan redan var full och ytterligare förgrening måste letas fram. De första två man hittar är förstås ojordade och passar således inte i de jordade uttagen. Den enda man har som passar har en tillhörande sladd på 3 meter och den redan hemska sladdhärvan under TV-apparaten blir ännu härvigare, men vad ska man göra? Man kopplar ur förstärkaren ur den gamla dosan, kopplar in den nya dosan och ansluter förstärkare och PS3:a till den.

Spola fram några veckor. Man har köpt en trådlös router som ska kopplas in i närheten av TV:n. Tack vare den nya förgreningen så har man ett ledigt uttag och man slipper det besväret denna gång. I teorin i alla fall. I praktiken så är strömadaptern till routern så urbota enorm att den upptar inte mindre än två platser på förgreningsdosan, hur man vrider och vänder på kontakten. Djup suck. Det är i det läget man plockar fram manicken här på bilden.

Ett fatt inlägg

Som alla vet finns det vissa adjektiv i det svenska språket som inte gärna böjs kongruent med sina syftningsord.

Det heter "En kåt man", men hur beskriver man ett barn med samma adjektiv? Ett kått barn? Ett kåt barn? Det heter "En gravid kvinna", men om det är ett lejon som blivit på smällen då? Ett gravitt lejon? Ett gravid lejon? Ett gravidt lejon? Kom inte och säg att det heter "Ett dräktigt lejon" och därmed är problemet löst. Eller att barn är nyfikna, aldrig kåta. Byt ut det havande lejonet mot ett statsråd istället och barnet mot ett par. Varför låter "gravitt" så konstigt när "solitt" går alldeles utmärkt? Och "vått" fungerar ju, så varför inte "kått"?

Det finns fler exempel: paranoid, timid, lat, vred och fadd, m.fl. De kallas för "defekta adjektiv" och är oerhört störande luckor i det svenska språket. Men lyckligtvis har kära gamla Svenska Språknämnden gnuggat geniknölarna och arbetat fram en rekommendation. Och man får alltså säga både "ett kått lejon" och "ett kåt lejon". För det är klart lejon har rätt till sin sexualitet! Eller varför inte "ett gravitt barn" eller "ett gravid barn"? Även om det finns så många andra saker som stör med den meningen.

Hej då mackan!

På caféer runt om i landet dignar diskarna av ciabattas som kvävts till döds av sallad. De ser ofta tilltalande ut, men att ta en första tugga kräver käkfunktionerna hos en marsvinssugen Diana. Och om man med spruckna läppar lyckas spjärna gapet runt smörgåsen, krossar man porslinskronan mot en stenhård brödskorpa och klämmer i samma ögonblick ut halva mackans innehåll i knät. Alternativt får man hela det goda innehållet i en enda orgastisk munfull, medan resterande hundra tuggorna bjuder på idel deg och vissen ruccola. Med en smörgås har man ju chansen att bjuda på i stort sett hela kostcirkeln i en enda bärbar praktisk rätt. Istället går folk omkring med pestofläckade skjortbröst och försöker förtvivlat med tungan fånga upp de få dyrbara proteinerna som rasar ur den otympliga anrättningen, alltmedan fyrtiokronorslatten skänker vänsterhanden den där snygga patinan som bara tredje gradens brännskada kan ge. Hur svårt kan det vara att göra en vanlig jävla macka?

Snokacne

Det slutgiltiga beviset på att det inte finns en allsmäktig och god gud är att man kan få finnar i näsan. Smärtsamt, enerverande, äckligt och poänglöst är det. I kubik.

Stalaktiter av brie

I många kylskåp så är den översta hyllan placerad så att ett mjölkpaket precis går in där. När väl mjölken är öppnad så skrapar följaktligen paketets öppning i kylskåpets tak varje gång man tar ut eller ställer tillbaka den. Detta leder till att ett tunt lager mjölk (eller, ännu värre, filmjölk eller mild yoghurt med vanilj) hamnar högst upp i kylen. Om inte kylskåpet städas ur väldigt ofta (och på jobbet så sker det inte alltför regelbundet) så kan jag bara tänka mig vad för ystningsprocesser som sätter igång i taket när de olika mejeriprodukternas bäst-före-datum passerats med en vecka eller två. Tanken på att denna bakteriehärd skrapas ner i varje nytt mjölkpaket som ställs in får magen att vända sig. Skitäckligt är vad det är.

The penis mightier than the sword

Jag hade det tvivelaktiga nöjet att bli föremål för en krönika i en rikstäckande gratistidning med en upplaga på 33.000 ex. Under ett par veckors tid hade jag dejtat en medlem ur kultur- etablissemanget, eller åtminstone en flitig bevakare av detsamma, men mot slutet börjat tvivla på att det var något som passade mig. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men den officiella förklaringen att "det var alldeles för tidigt efter skilsmässan" blev en anledning så god som någon – och inte alldeles osann – att avsluta det hela. Mitt misstag, som föranledde den hyfsat snärtiga spalten, var att jag under ett par dagar inte riktigt orkade svara på varenda sms eller facebookmeddelande och blev småstressad av att telefonen ringde. Jag duckade. Jag blev "ryggradslös" och hoppades nånstans att han skulle fatta av sig själv. Vissa människor kanske alltid kan identifiera det exakta ögonblicket när man förstod att det inte var någon vits att fortsätta. Och med vissa människor kan väl även jag uppvisa prov på både instinkt och insikt. Men i det här fallet såg allting så bra ut på pappret att jag var tvungen att tänka efter både en och två gånger, och jag kostade på mig att tänka extra noggrant i åtminstone två dagar. Och ja, hade jag varit svinbra på sånt här hade jag väl A) aldrig skilt mig, B) aldrig gift mig eller C) skilt mig i exakt rätt ögonblick. Men om ett sjuårigt äktenskap kan få ta ett halvår, ett år på sig att pulveriseras, kanske ett par veckors nervöst dejtande förtjänar i alla fall en helgs avskild betänketid.

Nu är jag förresten inte riktigt hundra på vad jag är ute efter med det här inlägget egentligen. Krönikören hade ju en poäng. Jag borde ha varit tydligare med vad jag ville och inte ville, och det får jag ta till mig eller inte. Problemet är väl bara att man inte alltid vet säkert hela tiden vad man vill. Eller så vet alla utom jag det, och då är jag antingen illa ute eller så speciell att det till och med blir ett plus i kanten.

Men kom igen! Det var två dagars velande. Hans poäng handlade egentligen om dejting-karma – att han, som själv betett sig så många gånger tidigare, nu fick vad han förtjänade. Och visst har jag varit i hans skor också för den delen, minus bitterheten. För jag har generellt inte särskilt höga tankar om människor och varken förväntar mig eller kräver perfektion.

Jag blev överraskad, men inte chockad, av att läsa krönikan. Och kanske pyttelite smickrad som tydligen hade lyckats göra ett sånt bestående intryck. Jag har lärt mig minst två saker: 1) Tänk dig för en extra gång innan du går till sängs med en journalist. Och 2) Att dejta folk för att vara snäll är inte snällt.

En vän jag vidtalade detta med för nån vecka sedan hade lyckats knulla sig till en seriestrip i DN. Och det hade ändå varit att föredra. Jag kan se hur Nina Hemmingson hade valt att teckna mig, och det hade inte varit vackert. Martin Kellerman hade förmodligen ritat mig som en elefant, men Nemi, hon hade gjort mig snygg. Ett svin, men snygg.

Ronalds ringar

Jag hade fram till igår inte stött på en friterad lökring som jag inte gillat. Ända sen Burger King hette Big Burger har jag uppskattat detta fettdrypande tillbehör; dess frasiga yttre och mjuka och lite söta inre samverkar och ger en oslagbar skräpmatsupplevelse. Tyvärr är lökringar inte helt vanliga på snabbmatsställen (eller andra restauranger för den delen) och blir man sugen så har man bara ett fåtal etablissemang att välja mellan.

Jag informerades helt nyligen av en lika lökringsälskande vän som jag att McDonalds börjat med lökringar. Jag går inte till McDonalds särskilt ofta alls men tyckte att en ökade tillgänglighet för denna friterade frestelse endast kan vara en bra grej. Ack så fel man kan ha. De var bara fel från början till slut. Frityrsmetshöljet ska ju vara krispigt och gott men de här var degiga och märkligt beska. Fullständigt misslyckade, alltså. Den lökiga kärnan smakade i princip ingenting och hela skiten var bara fullständigt värdelös. Undvik dem till varje pris, tro mig.

Ris

Jag vill på en gång fastslå att rubriken är lite missvisande, jag gillar de flesta typer av ris (inte den klibbfria varianten, men den klassar jag knappt som ris). Problemet är bara att det finns så många saker som kan gå fel som förhindrar riset från att vara gott.

1) Underkokt ris. Den knapriga och mjöliga kärnan i ett riskorn som inte kokat tillräckligt länge är så oaptitlig att det förstör en hel rätt. Det bedrägliga är att det är svårt att se på riset att det är knaprigt och man riskerar att få alldeles för mycket i munnen vid första tuggan innan man inser sitt misstag. Äckligt är ordet.

2) Överkokt ris. Mer uppenbart när det väl landat på tallriken och något mindre äckligt än ovanstående misstag, men ändå skitäckligt. En smetig massa som klistrar sig fast både på tallriken och i gommen. Det är så smak- och värdelöst att det drar ner alla andra smaker i maträtten. Hemskt.

3) Bränt ris. Värst av alla risfadäser. Bränns det vid i botten så förstörs hela satsen och en vedervärdig stank uppstår. Man måste börja om med helt nytt ris precis när man trodde att man skulle få äta. Som lök på laxen är kastrullen dessutom skitjobbig att rengöra.

Allt ovanstående går ju att undvika om man bara är lite uppmärksam när man tillagar riset, men i princip oundvikligt är att risvattnet kokar över. Hur försiktigt man än kokar upp det så tar det alltid fart och bubblar över och börjar brännas fast vid spisen.

Med alla dessa fallgropar är tur att ris smakar bra när det är korrekt tillagat, annars skulle det fan inte få finnas.

Nobels fredspris

Det är synd om Obama. Först åker han på en blixtvisit till Köpenhamn för att hämta hem de Olympiska Spelen till Chicago 2016 och misslyckas fullständigt. Opinionssiffrorna rasade. Sen vaknar han upp en morgon och har fått han Nobels fredspris, utan att ha gjort ett förbannat dugg. Pinigt. USA ligger ju till exempel fortfarande i krig mot Afganhistan och har fortfarande inte lämnat Irak. Det är så klart inte första gången Nobels fredspris orsakar kontroverser. Anwar Sadat, som fick det 1978, stödde Tyskland i Andra Världskriget, drog med Egypten i Oktoberkriget mot Israel och hade suttit på kåken för mordförsök. Sacharov forskade fram en bättre vätebomb, men fick likväl priset 1975. Alva Myrdal, fredspristagare 1982, förespråkade rashygien och tvångssteriliseringar. Vad man gjort tidigare verkar alltså inte spela så himla stor roll för det där himla priset. Obama fick det nog mest för att han inte är George Bush. Men att ge honom fredspriset är som att belöna en snubbe med mikroskop för att han förhoppningsvis ska hitta ett botemedel mot cancer nån gång eller ge Carina Rydberg litteraturpriset i hopp om att hon därmed ska skriva en bra bok en vacker dag.

Utlandssvenskar

Först tyckte jag förstås att Anna Anka var djävulen. Men efter ett par avsnitt såg jag henne mer som en riktigt ful bräkig skåning med taskig barndom. När hennes morsa dog blev hon bortadopterad till en familj full av fyllon och hon rymde mer eller mindre hemifrån när hon fyllde femton. Det är förstås ingen anledning att växa upp till en vidrig människa, men hon är i alla fall så uppenbart vidrig att ingen vettig människa skulle vilja ha hennes liv. På inget sätt är hon en förebild med sin genomruttna människosyn, sina neuroser och villfarelser, sin högst begränsade verklighetsuppfattning. När knivsöders bleka indietjejer sätter på sig förkläden och bakar anakronistiska efterrätter är det inte Mrs Anka de försöker efterlikna, utan Mrs Draper i Mad Men, minus livsångesten och det svarta hembiträdet.

Maria Montazami däremot... "Utan läppstift känner jag mig exposed... rädd... nervös". Maria som lärde sig göra kaffe för ett år sen och nu har blivit expärt. Maria som varnar kvinnor att börja slacka efter och ha sweat pants på sig, för då kan deras män lämna dem. "För man vill ju inte se någon ful människa gå omkring." Maria som inte nöjer sig med sina 750 dollar i veckopeng och låtsasjobbar åt sin man genom att placera lite krukväxter helt random i lägenheter han ska sälja, och cashar in ytterligare 400 dollar per knäck. Maria som är så glad att i och med det kunna bidra till samhället och överraskar sin familj med en godisfest inslagen i ett kylskåp i garaget. Köpt för egna pengar! Maria som varken kan prata svenska eller engelska.

Det är Maria som är djävulen, för hennes liv är enkelt, behagligt, tanklöst, bekymmersfritt och förmodligen avundsvärt för tjejer som balanserar på gränsen till idioti. Måtte de förstå att Marias liv verkligen inte är pördi. Inte på något sätt.

ICAs kakao

Jag har förvisso ingen koll på marknadsföring och kanske missar någon poäng, men jag skulle då aldrig köpa kakao (eller någon annan livsmedelsprodukt för den delen) som avbildar en femårig flicka som precis fått framtänderna brutalt utslagna av någon väldigt störd person (troligen fotografen), men som i chocken skrattar åt den smärtsamma och obehagliga situationen. Dessutom föredrar jag Ögonkakao.

Jmfr

"Har jag några deviser?", frågade jag mig själv häromdagen. Jag väntade länge utan svar. Ett dåligt tecken. Jag finkammade min hjärna efter några ynka principer som kunde definiera mig och tankescrollade alla floskler jag kunde uppbringa, för att se om det fanns något jag kunde ställa mig bakom. Eller i varje fall gömma mig bakom. Plötsligt blev jag desperat i jakten på ett tillvarons rättesnöre. Är jag verkligen totalt ad hoc som person eller är det bara en strategi? Var har jag varit, var är jag, vart ska jag? Till sist kom jag ändå fram till en maxim jag kunde stå för. Det var varken "lär dig livets stora gåta: älska, glömma och förlåta" eller "kärleken är som en fågel, håller man den för hårt dör den, håller man den för löst flyger den sin kos". Det var kort och gott: Jämför dig inte med andra!

Folk gör det ju hela tiden. Barnen i Afrika från min barndom har förvissa vuxit upp, eller i varje fall några av dem... Nya barn kommer dock hela tiden och de har det fortfarande det bra mycket värre än vi. Men är det anledning att inte få klaga på att skorpan på ens creme brûlée inte är nog knäckig. Jag inser ju att min efterrätt och att jag har råd att njuta av den (eller inte) har något att göra med att barnen i Afrika svälter, i ett makroperspektiv eller nåt. Men det är ju en helt annan diskussion. Det blir inte mindre jobbigt att dammsuga lägenheten för att stan är full av hemlösa. Hissen blir inte mindre trång för att matroserna på Kursk kommer på tal. Och mina barndomsminnen blir inte roligare av att jag tänker på Elisabeth Fritzl. Som om det skulle räcka att ta i beaktande alla stackare som har det värre, för att själv bli lycklig. Eller nöjd, rättare sagt.

Jag kan förstå vitsen med eftertanke och perspektiv, men situationen som sådan förändras ju knappast. Jag är fortfarande för hungrig, för proppmätt, för varm eller för kall. Jag är fortfarande missnöjd. Och det är precis just det som stör mig, för om man vet att man skulle kunna ha det lite lite bättre, varför skulle man nöja sig bara för att andra har det sämre? Att nöja sig känns så himla Kristina från Duvemåla. Och det finns nåt översittarfjantigt i att dra upp de där afrikanska barnen och deras likar. Inte nog med att man ska nöja sig med ha det lite sämre än man kunnat, man ska dessutom skämmas för det.

Möjligen avslöjar de här funderingarna något om mig som jag kanske borde ha behållit som en svart liten boll i mitt bröst, men det kan inte hjälpas. Lika idiotiskt är det att hela tiden jämföra sig med människor som man anser har det bättre än man själv. En tankevurpa åt motsatt håll: att aldrig någonsin vara nöjd. Att jämföra sig med människor man upplever har åstadkommit mer, fått mer, gjort mer, sett mer, borde handla om att skaffa sig positiva förebilder. Men hur lätt är det att hitta någon att se upp till som inte ser ner på en? Och alltför ofta ligger tanken snubblande nära avundsjuka och ren missunsamhet.

Vem som helst hade kunnat skriva "Anna är en bot" eller Harry Potter-böckerna, men nu gjorde han det och hon det istället. Och dom fick alla pengarna. Det är okej med mig. Vem som helst hade kunnat bli påkörd av en galning i Gamla Stan eller blivit född i en favela. Men nu blev dom det. Och det vore väl fan om det skulle göra mig lyckligare.

Diagnoshysteri

Alla som är lite för trevliga, pratglada och socialt kompetenta är extroverta, utåtagerande och har dålig självkänsla. Alla lite för smala människor är anorektiska. Alla chefer är sociopater. Alla som inte riktigt passar in har damp, ADHD eller Aspergers syndrom. Alla som tar lite för mycket plats har egentligen uselt självförtroende. Alla som har jättemycket pengar är i själva verket deprimerade. Alla som är glada utan synbar anledning balanserar på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Det tisslas, tasslas och himlas med ögonen. Alla har plötsligt blivit psykologer.

Fortsätt bakåt. Eller för all del, stå i vägen.

Vad är det med folk? Hur slut i huvudet är man om man tror att hyllan vid framhjulet bakom busschauffören är en plats man bara kan stanna vid så att alla efterkommande passagerare knappt kan komma förbi? Det är jävligt enkelt, man stannar inte mitt i gången 1 meter in i bussen när man kan fortsätta längre bak.

PrtSc/SysRq

De senaste åren har få saker har utvecklats så mycket som datoranvändning, men trots det så har datorernas tangentbord inte fått se särskilt många förbättringar. Tangenter vars användningsområde sedan länge marginaliserats eller försvunnit finns oförklarligt kvar, och tangenter som idag skulle vara ytterligt användbara lyser med sin frånvaro.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när standardinställning vid inskrivning av text var att texten skrevs över om det stod något till höger om markören. Tryckte man på Insert-tangenten så ändrades markören från ett vertikalt streck till en tjockare ruta och texten sköts istället framåt och ingenting skrevs över. Det blev snabbt uppenbart att Insert-läget var mycket mer praktiskt än överskrivningsläget och standardinställningen för textinmatning i de flesta program blev just det läget. Dock så finns Insert-tangenten kvar på många tangentbord, fast numera med omvänd funktionalitet (och borde kanske således byta namn till Overwrite eller dylikt). Varför? Hur ofta tänker man att man vill skriva över text snarare än bara radera den? Aldrig, helt enkelt. Dessutom sitter Insert precis ovanför en mycket användbar tangent, nämligen Delete, så risken att man kommer åt den av misstag och således hamnar i överskrivningsläge är alltså överhängande. Idioti är vad det är. Fimpa de resterande Insert-tangenterna nu.

Minst lika puckad som Insert är Caps Lock, men jag hatar den ännu mer då den inte bara är placerad precis vid A-tangenten, utan är dessutom större än de flesta andra tangenter. På Commodore 64 var Shift Lock-tangenten cool, då den, likt knappen på en kulspetspenna, höll sig intryckt vid första tryckningen och hoppade upp när man tryckte på den igen, men på moderna datorer är den bara i vägen och fullständigt onödig. Jag kan garantera att de allra flesta som hamnar i versalläget gör det av misstag och då ska den tangenten fan inte vara utformad som den är idag. För de som prompt måste ha en massa versaler så skulle man kunna göra en funktion som inte bara förstör för alla andra. Säg att om man trycker på bägge Shift-tangenter samtidigt så hamnar i versalläge. Skulle inte nåt sånt funka? Som tur är kan man stänga av Caps Lock-funktionen vilket jag gjort, men den väl tilltagna fysiska tangenten finns ju kvar och är bara helt jävla värdelös.

Ett tecken som helt oförklarligt saknar en egen tangent är @. Det används ju hyfsat ofta och kanske är mer användbart än, säg, paragraftecknet som hånfullt huserar till vänster om ettan och som jag nog aldrig tryckt på nånsin. CSI:ar man tangentbordet så skulle man finna avlagringar och avtryck på precis alla andra tangenter, men inte på det där förbannade paragraftangenten. Vad kan det finnas för anledning att ett så sällan använt tecken har en helt egen tangent? Vem i helvete behöver § (hoppsan, nu skulle Nick Stokes minsann hitta ett fingeravtryck) oftare än @?

Jag skulle kunna spy galla över fler aspekter av tangentbordet, men jag är nu så irriterad på det att jag inte pallar använda det mer idag.

Ni måste höja era röster för att höras!

Jag blev skrämd av en trettonårig tjej i måndags. En liten tjej med sånt där hudfärgat J-lo-läppstift som gick sju i bredd med sina sisters utanför Vasa Real, och bara gick rakt in i mig utan att se sig för. Det var verkligen ingen kollision att tala om eftersom jag hann parera hennes framfart, för att rädda min latte och mina nya byxor. Men hon studsade ifrån mig hyfsat överdrivet, tjöt: "Ajää!" och skrek sen åt min rygg: "Din jävla morsaknullare!" Jag fortsatte att gå i samma takt; kanske till och med la till ett släntrande för att verka än mer obrydd om hennes oidipala förolämpning. Fast en del av mig ville ropa tillbaka att det var hennes morsa jag knullade, fast för tretton år sen. Min inre Brenda Walsh ville rycka henne i håret. Min inre Andrea Zuckerman ville bara fredligt läxa upp henne. Men min inre trettonåriga Rally ville springa därifrån med flammande kinder, blanka ögon och Helena Bergström-snoret rinnande från näsan. Nynazister är läskiga, men jag är inte räddare för dem idag än innan jag blev nersparkad på Medborgarplatsen. Men tjejer i gäng lockar fram en annan primitiv fruktan. De är orcher och måste till varje pris undvikas!

Katt är den nya drogen...

Jag gillar katter. Eller vissa katter ska jag säga. Men det är inte alltid jag har fördragsamhet med människor som verkligen verkligen gillar katter. Jag kan inte hjälpa det. Stockholms katthem är ju i grund och botten en fin och dessvärre nödvändig verksamhet, eftersom det finns idioter som misshandlar, missköter eller helt enkelt överger sina husdjur. De är förstås de riktiga skurkarna, inte personalen på katthemmet. Jag vill börja med att ge dem en eloge. Och sen tyvärr håna dem lite. Nånstans inom mig vet jag att det här inte är okej, men jag är bara så väldigt rädd för dem, allihop. Inte katterna alltså (även om vissa av dem verkar vara riktiga monster enligt beskrivningarna), utan eldsjälarna. Kattamor!

I de långa beskrivningarna av de tillgängliga katterna har man valt att inte anlita en copywriter. "Kasper är en svart kille född ca 2006. Han är väldigt söt, snäll och trevlig, aningens försiktig innan han känner en. Han är också mycket lekfull och nyfiken -- fjädervippor är lattjolajban, tycker Kasper. Vill eventuellt ha en snäll katttkompis i sitt nya hem."

Människor är tvåbeningar, medan katter är fyrfota vänner. Skygga katter kan med fördel klappas med en långskaftad pensel istället. Låter ju gosigt. Men ibland måste man sträcka sig lite längre, eller lägre, än så. Kattflickan Bittra (för hon heter faktiskt så) kan man nämligen bara komma nära "om man är lugn och håller sig på hennes nivå, d.v.s. inte står upp, för då är man stor och extra läskig." Verkar ju också jättemysigt. Och praktiskt. Kattkillen Vilmar "har en förmåga att titta djupt in i dina ögon, länge -- ser nästan ut som om han försöker hitta svaret på någon, för oss okänd, fråga... Dessutom har vi upptäckt att han har en förkärlek för teskedar som leksaker. (Var får de allt ifrån, de små liven....?)". Ja, han verkar ju jättesmart, verkligen. Aino var "en väldans rädd, men snäll, liten minimissa och behövde därför lite extra tid för att bekanta sig med oss underliga tvåbeningar".

Ja du Aino, dessa underliga tvåbeningar alltså. Jag vet inte hur mycket tid jag skulle behöva med katthemmets eldsjälar innan jag också ogenerat kunde leka med en studsboll eller helt sonika hoppa upp i famnen på en crazy cat lady, men jag har full sympati med den där lilla minimissan.