Mediesäljare

Jag såg alldeles nyss reklamfilmen ovan. Det är för en medisäljarutbildning och de som figurerar i den är ytliga, jobbiga människor som jag verkligen inte skulle vilja plugga med (vilket jag förstås slipper). Lite sympatiskt är ändå att de inte hymlar med vad för typ av människor de vill ha, då webbadressen till skolan är, enligt speakern i reklamen, akademi.bastard.se.

Kolla in den här jävla hipstern

Jag hade tänkt skriva nåt om alla jäkla hipsters som spatserar runt på framför allt Södermalm, men såg att Matilde Sköld på DN redan gjort det långt mer ingående och grundligt än jag någonsin skulle ha kunnat. Därför nöjer jag mig med att länka dels till artikeln i DN, dels till bloggen som artikeln utgår ifrån, samt att citera det som sammanfattar alltihop:
Många irriterar sig på hipsters, varför då?
– För att de klär sig som clowner och beter sig som idioter men förväntar sig att bli behandlade som intellektuella. Det är väldigt irriterande.

Konsten att läsa och skriva. Del 1.

Ett väl beprövat botemedel mot skrivkramp sägs vara att skriva om det. Lite som att svettas ut en feber eller promenera bort en domnad fot. Ont ska med ont fördrivas. Jag är inte säker på att det funkar och jag är inte heller säker på att det är just skrivkramp jag har drabbats av. Snarare är det nog lusten som saknas. För tillfället. Hoppas jag. Men tanken fick mig i alla fall att reflektera över min relation till skrivandet och hur den förändrats genom åren. Och längs minnenas boulevard träffade jag på tre människor som på helt olika sätt påverkat mig och min penna. En älskade jag, en hatade jag och en tyckte jag bara oerhört synd om. Jag börjar från början.

Jag hade förmånen att lära mig läsa och skriva redan vid fyra års ålder och blev snabbt en bokslukare av rang. Jag hängde ständigt på biblioteken och förälskade mig i de musgrå flätade kvinnorna bakom disken. Jag trivdes långt bättre där än på fotbollsplanen, där jag bara var livrädd – för att få bollen, för att råka göra självmål, för att missa en målchans, för det andra laget, för mitt eget lag och för den alldeles för engagerade publiken. Och rädslan var förresten allestädes närvarande i den där gudsförgätna byn full av hårdrockande, snusande, tjuvskoteråkande neandertalsmobbare. (Man kunde tänka sig att det gått illa för dem så här trettio år senare, men jag vet inte... en av de värsta jobbar som Montessorilärare och killen som var bäst i laget, som brukade boxa luften ur min mage helt random efter skolan, är nu en framgångsrik fotograf. Begreppet Karma verkade inte riktigt ta fäste ovanför barrskogsgränsen.) Men förutom en rullstensås och en gammal träbro vid ån, så var just biblioteket en frizon. Moderskeppet som kallade. Ett par dagar i veckan hade de kvällsöppet och då pinade jag dit efter middagen på min lilla sparkstötting och hängde tills de stängde. Lite för gulligt kanske, men det handlade lika mycket om att imponera på bibliotekarierna med alla tunga böcker jag kånkade fram till dem, som att jag ville förkovra mig. Och betänk att det förutom kärlek till böckerna, var rädslan, och i förlängningen förstås hatet, som drev mig in i litteraturens värld. Det är i alla fall den förenklade bild jag tydligen har valt så här i efterhand. Jag kan inte förneka att det känns skönt att lite kokett mysa över bilden av mig själv som missförstått geni (eller åtminstone en enögd i de blindas rike) susande fram på en spark i midvinternatten. Lika begåvad som beskäftig anar jag. Lika lillgammal som jag var som sju, lika omogen är jag trettiosju. Lika nere med Majakovskij då, lika insnöad på Marvel idag.

Jag rodnar, ska jag erkänna, när jag tänker på hur sjukt bekräftelsekåt jag var som barn. Hur mycket jag ville imponera på lärarkåren. Hur stolt jag var över min fulla tygkasse spänd över sparkens handtag. Hur mycket jag njöt över att få vara den som fick ta hand om högläsningen i klassen varje morgon – ur ömsom biblisk, ömsom indianrelaterad litteratur. Hemma gick jag systematiskt igenom mina föräldrars bokhylla och Bra Böckers Bokklubb. Mycket sex. Väldigt mycket sex. Jag vet inte om det bara är min förtjänst att Hästarnas Dal så självklart öppnar sig på ett visst parti när man ställer den på ryggsidan. Det är förstås precis där som Jondalars stolta manslem når som djupast in i Aylas våta grotta. Huh! Första gången jag ens hörde talas om homosexualitet var i en Jacke Collins-bok som inleds med ett maffigt rövknull, där den påsatta maffiabossen sen skjuter ihjäl nån eller sig själv... jag minns inte riktigt detaljerna. Jag vet att jag läste en bok som hette "Prinsessans sju hål", men kan för mitt liv inte komma ihåg vad den handlade om. Och ska det inte vara åtta förresten? Det var överhuvudtaget många ländkläden som veks undan, många gylfar som spände över bultande bulor, många knapplösa knull på flygplatshotell. Ren och skär läsglädje.

Att bara läsa räckte förstås inte. Inte ens att läsa högt. Dagbok har jag aldrig lyckats skriva, eftersom jag aldrig förstått vitsen med att bara skriva för sin egen skull. En gång flyttade jag lite på böckerna i biblioteket, gjorde en rejäl lucka efter Aksel Sandemoses "Varulven" och fantiserade om att min bok, min kritikerrosade debut, min mustiga släktkrönika, den stora norrländska romanen, äntligen blivit utlånad. En person fick mig att tro att det skulle kunna bli verklighet, en annan satte stopp för drömmen.

Men mer om det nästa gång.

Stockholmskrogen

Restaurangen, Gården, Salongen, Kåken, Trädgården (inklusive Huset under bron), Bageriet, etc. Det är väldigt fantasilöst och väldigt stockholmskt. Satan vad vi gillar trender här i huvudstaden. Inte jag då, men finns det nåt jag gillar?

Fotbollsspecial - del 4: spelarnas inställning

Av allt jag ogillar med sporten så är det utövarna på proffsnivå som är allra värst. Vuxna män beter sig som barn och kommer på något vis undan med det. Exempel: Två spelare ur vardera lag tampas om bollen nära långsidan. Bollen går över linjen och med ens går alla spelares högerarmar upp i luften för att signalera att det är deras lags inkast. Hallå? Det här är inte P99 utan en match på högsta nivå. Det finns avlönade domare som bedömer vem som ska ha inkastet. Hur mycket en spelare än viftar så är det domarens bedömning som gäller. Likafullt så åker allas armar upp per automatik som om de (likt den läbbiga ungen i Blecktrumman) stannat i småbarnsåldern. Ofattbart.

I teorin kan man i och för sig tycka att det vore bra om domarna fick lite hjälp av spelarna på plan, domarna har ju ändå ett närapå omöjligt uppdrag att genomföra, men det hela faller på att de flesta spelarna inte har något emot att fuska. Ta det lilla exemplet ovan; alla fyra ser vad som händer och vem som var sist på bollen, men det spelar ingen roll. Alla försöker roffa åt sig inkastet ändå. Man måste komma ihåg att trots att det är världens populäraste sport så är inte ordet "sportslighet" något man direkt förknippar med fotboll. Tyvärr behöver man inte anstränga sig för att hitta fler och grövre exempel på hur spelarna beter sig illa och gärna myglar sig till fördelar.

Man kapar några meter vid varje inkast och frispark, det dras i tröjor mest hela tiden, man maskar vid fasta situationer om man leder osv. Småsaker kan tyckas, men det visar på hur långt ifrån fair play sporten är. Vidare; de förhatliga filmningarna. Alltför ofta så överdriver spelare fallet när de blir fällda, eller så ligger de och kvider ohyggligt mycket mer än nödvändigt, som om de fått smalbenen avsparkade. 10 sekunder senare så är de uppe och springer. Det här jäkla grimaserandet och fejkade lidandet stör mig något fruktansvärt. Tro mig, de har i princip aldrig så ont när någon lagt krokben för dem. Ligger man och skriker och håller om foten och rullar runt så är man rätt allvarligt skadad och det är inte så ofta som såpass allvarliga skador inträffar på planen. Det är löjligt som de håller på.

Men värst är förstås när en springande spelare faller av sig själva och låtsas att han blivit fälld. Det är så lågt, så lågt. En spelare försöker fuska till sig en frispark eller straff och lyckas alltför ofta. Det är mot reglerna att filma och spelaren kan bli varnad för det, men det händer såpass sällan att det knappast avskräcker en inbiten filmare. Domaren ska inte behöva befatta sig med sån skit och alla filmningar gör det svårare att bedöma när det faktiskt ska blåsas för frispark eller straff. Det är helt och hållet spelarnas fel. Främst de som filmar men också de som håller sina fuskande medspelare om ryggen. Då risken att få frispark emot sig eller varning uppenbarligen inte hjälper så föreslår jag något lite radikalare. Om domaren ser att en spelare filmar så blir det frispark för motståndarlaget samt att de får tillåtelse att på ett regelvidrigt sätt glidtackla, dra ner, fälla, stämpla, armbåga, dropkicka eller clotheslina spelaren som filmade, helt utan att riskera åtgärd från domaren. Det kan tyckas brutalt och Cristiano Ronaldo skulle bli tvungen att sadla om till en rullstolssport efter 3-4 matcher, men det skulle funka. Man låter nog bli att filma om man riskerar att få en höfttackling medan man springer mot långsidan för att bli utbytt. Eller hamna i en halvnelson medan man t.ex. står i en försvarsmur.

Ett oomkullrunkeligt bevis på att proffsspelare är sinnessvaga är att många av dem, hyfsat regelbundet, tycker att det är en god idé att argumentera med, springa efter, omringa och skälla på domaren. Det är i själva verket aldrig till någon nytta att göra det. Aldrig. Det kan resultera i att lite gula kort delas ut, men sådana vill man ju inte inte ha. Exakt vad tror man sig uppnå genom att springa fram till domaren och informera om att han inte gör sitt jobb? Har man någonsin sett att ett domslut ändras på grund av att en spelare tyckt att det var fel? Nä. Varför gör de då så? Som sagt; sinnessvaghet.

I fotbolls-VM i Mexiko 1986 spelade Argentina och England kvartsfinal. I början av andra halvlek boxade Diego Maradona in bollen (se bilden). Domaren såg inte regelbrottet och tillät målet. Argentina vann matchen och till slut hela turneringen. Maradona och hela hans lag tyckte uppenbarligen att det var okej att fuska sig till en VM-pokal. De förtjänade inte den titeln och i mitt tycke så förtjänar de inte att vinna något någonsin. Fuskare ska inte premieras.

Tillbaka

Jag önskar att jag kunde säga att det var för att hatet försvann, som jag försvann. Många månader har ju gått sedan jag skrev ett inlägg. Men nej. Hatet är och har varit konstant. Då och då har jag dykt på ett nytt irritationsmoment och genast börjat formulera en ingress i huvudet. Jag har hamnat i situationer då jag varit tvungen att blunda och mumla mantrat "bloggen, bloggen, bloggen" för mig själv i huvudet för att inte behöva ta till nävarna. Jag har haft en par riktigt knasroliga dejter med detaljer som förtjänar en läskrets. Några gamla minnen har poppat upp igen och velat ta plats. Men trots alla nya intryck, alla ingivelser och infall, så har jag inte haft ork att dela med mig.

Förra året var ett speciellt år på många sätt och vis. Jag var separerade, skilde mig, begravde en katt, köpte loss min lägenhet, reste en jävla massa, knullade runt, bytte jobb och bytte frisör. Sen kom 2010 som en mild baksmälla. En tristess, som riskerade att tippa över till depression, lade sig över tillvaron som en stor blöt lovikavante. Därav kanske skrivkrampen. Till en början i alla fall. Men sen hamnade jag i klorna på en grupp människor som jag alltid instinktivt avskytt - med all rätt skulle det visa sig. Jag var tvungen att anlita en mäklare. Och hela den processen, som tagit nästan fyra månader i anspråk, har jag varit helt ockuperad av renovering, städning, egna visningar, andras visningar, ständiga telefonsamtal, budgivningar, köpare som drar sig ur, drömlägenheter som går till otacksamma snorungar med rika pappor, etc, etc.

Jag blev förvarnad om att det skulle bli en pärs, men olyckskorparna kraxade för döva öron. Nu vet jag bättre. Och nu har allting ordnat sig. Jag flyttar om några veckor, till en lägenhet jag verkligen verkligen ville ha. Och jag kan börja om, och göra, om inte rätt, så åtminstone helt och hållet på mitt sätt. Plus att jag efter att allt det här nu är över har sjukt mycket material till ett inlägg om hela den här vidriga processen. Men det får bli nästa gång. Nu ville jag mest säga att jag är tillbaka. Med mer hat än någonsin.

Ensamhet

Rally? Rally? RALLLLLYYYYY!!!!????!!!!!11!!

Fotbollsspecial - del 3: bevarandet av det oexakta

En fotbollsmatch är 2 gånger 45 minuter. Enbart målvakterna får röra bollen med händerna. Går bollen över långsidan så får motståndarlaget till den som sist var på bollen inkast. Hamnar hela bollen bakom mållinjen och innanför målramen så blir det mål. Offsideregeln är något mer komplicerad, men ändå tämligen entydig. Man kan tycka att det är viktigt att dessa regler efterföljs då väldigt mycket står på spel. Och även i mindre viktiga matcher så är väl regler till för att följas? Var bollen över kortlinjen innan inlägget som nickades in slogs?

Som tv-tittare så får man svaret på en sådan och andra liknande frågor på ungefär tre sekunder. Bildproducenten plockar fram en repris ut precis rätt vinkel och det blir direkt uppenbart om linjedomaren bedömt situationen korrekt. Varför man får se det vet jag inte för oavsett vilket så gäller domarens beslut, hur fel det än må ha varit. Att det kan bli fel ibland är självklart när människor dömer, men med tanke på all skit som domare får utstå om de gör något fel så verkar det finnas en vilja att det blir rätt. Ändå lämnas så väldigt mycket åt domarnas subjektiva bedömning. Ta bara en sån enkel sak som speltiden. Huvuddomaren lägger till ett godtyckligt antal minuter på varje halvlek och sen när de minuterna gått så kan det gå ytterligare nån halv minut tills domaren blåser av. Varför det, vad är dealen med att inte ha en bestämd speltid som mer än bara en person känner till?

Att man inte går tillbaka till reprisbilder för att bedöma en handssituation, eller har elektroniska hjälpmedel för att med 100 % säkerhet säga att en spelare är offside pekar på ett par saker. Dels betyder det att man vill ha felaktiga domslut då och då. Det är ju oundvikligt om inte domarna får mer teknisk assistans. Varför vill man ha det så? Jag kan för mitt liv inte förstå att någon vill att ett mål ska dömas bort på felaktiga grunder. Men man gör ju inget (eller väldigt lite) för att förbättra situationen.

Den andra slutsaten jag drar är värre. Den går ut på att i och med att domarnas ord är lag och de kan bara gå på det de uppfattar, så är det okej att göra lite vad som helst i fotboll, bara inte domarna upptäcker det. Nicka in bollen med handen är helt okej, så länge domarna inte ser det. Stämpla en motståndare på foten och kom undan med det, bara du gör det diskret. Att man inte gör mer för att beivra regelbrott är ganska oförståeligt. Det största problemet är dock att alltför många spelare utnyttjar detta och inte drar sig för att fuska, men det avhandlas i nästa inlägg.

Fotbollsspecial - del 2: spelets olidliga händelselöshet

Passningar i sidled på mittfältet och långa uppspel som bara går till motståndarnas målvakt. Det är det enda man med säkerhet kan säga kommer inträffa på en fotbollsmatch. Att man inte får se så många mål kan till viss del förklaras av spelarnas oförmåga, men oftast kommer de inte så långt att de ens kan avlossa ett skott. Ett inlägg nickas undan, en passning slås fel eller så passas bollen bakåt och allt (det vill säga inget) börjar om. 0-0 är ett väldigt vanligt resultat vilket innebär att på 2 gånger 45 minuter så har ingenting hänt. Det är talande att när tv-studion går igenom höjdpunkterna i en halvlek så räknas en nick som går en meter utanför som en stor grej.

Tyvärr finns det väldigt lite incitament att spela offensivt i fotboll, utan man kan joxa runt lite i nån timme och hoppas på en miss från motståndaren som öppnar upp för en målchans. Man införde för länge sedan en regel som gjorde det svårare att passa till egen målvakt, men man borde ha gått mycket längre. En regel mot att passa bakåt överhuvudtaget skulle sitta fint. Gula kort om man inte kommer till avslut på mål. En motsvarighet till hockeyns icing kanske; slår man upp en långboll som inte hittar en medspelare så börjar spelet om med en frispark för motståndarna djupt ner på egen planhalva. Eller kanske att man bara får ha en målvakt i en av de två halvlekarna. Oavsett så borde FIFA fixa till sporten på nåt sätt. Så att nåt händer. I nån match. Nån gång.

Fotbollsspecial - del 1: spelarnas oskicklighet

Messi, Kaká, Rooney, Ronaldo, Villa, etc. Stjärnorna är många och deras insatser på planen belönas med otaliga miljoner varje år. De hyllas som begåvade bollkonstnärer som kan göra lite vad som helst med kulan. Märkligt är att ingen ifrågasätter att 6 av 7 skott (helt påhittad statistik, men helt uppåt väggarna vågar jag ändå lova att det inte är) som ett genomsnittligt fotbollsproffs avlossar (superstjärnorna inräknade) missar målet helt. Ofta med flera meter. Hur är det möjligt att i en sport som går ut på att sparka målen in i målet så missas det mer än träffas rätt?  Hur kan någon som får hundratusentals eller till och med miljontals euro i lön fyra av ett skott från 20 meter som går 2 meter över och 3 meter utanför få ha kvar sitt jobb?

Jag försöker sätta det hela i lite perspektiv. Hur man än vrider och vänder på det så är ett fotbollsmål enormt. ENORMT. Vi snackar två och en halv meter högt och hela sju och trettio brett. Helt tröstlöst att behöva vakta kan tyckas, men oftast behövs det inte, som sagt. En fotboll är i sin tur 23 cm bred. 23 cm ska in på över 7 gånger 2,5 m. Målramen rymmer över 300 bollar samtidigt. Ganska mycket, alltså. Jämför man med t. ex. basket så är korgen placerad 3 meter upp i luften och riktad mot taket. Ringen rymmer inte ens två bollar samtidigt, än mindre 300. Ändå så prickas korgen oftare än den missas och missarna är på sin höjd någon decimeter. Om man jämför med en annan sport; hur många hole-in-one skulle man inte se i golf om hålet var 18 m² stort?

Inga jämförelser behövs egentligen utan jag sammanfattar bara; sporten går ut på att få in bollen i mål, målet är groteskt stort, sporten utövas av välbetalda proffs som spelat i princip hela livet. Trots detta sparkas bollen extremt ofta utanför målet. Det fantastiskt stora målet. Vad i helvete är grejen?

Det heter njuta av

I reklam och annan marknadsföring är det inte ovanligt att man inte är helt nogräknad med grammatiken. Det är inte så mycket att orda om, men det finns ett uttryck som inte bara är felaktigt, det är äckligt. Alltför ofta så fimpas prepositionen när något som äts eller dricks är njutbart; man njuter en god glass, istället för att njuta av den. Det är något obehagligt med det uttrycket, det implicerar någon form av andaktstund  med det som inmundigas. Vid närmare eftertanke så har jag kanske sett reklam som uppmanar läsare att "njuta en lugn stund". Det är fan minst lika illa. Och fel. Jag gillar't inte.

Bröd i rosten

Jag har en vanlig brödrost som ska rymma två skivor på en gång. Det räcker oftast mer än väl, men har man inhandlat ett bröd av typen Lingongrova eller dylikt så uppenbarar sig brödrostens tillkortakommanden med ens. Man får fira ner brödskivan på diagonalen så att ena ena hörnet hamnar helt utanför rostens värme och man får sedan vända på skivan om man vill få en någorlunda jämn rostning. Det går förstås inte, utan mittenpartiet blir mer rostat än ändarna. Har brödet var fryst så slokar det under rostningen och kröker sig som en banan och byter man diagonalen på skivan så är det risk för att det krökta hörnet hamnar på tok för nära värmetrådarna och bränns vid. Problem.

Hamburgerbröd som köps i butik har ett par lustiga egenheter. Dels möglar det fortare än snabbmakaroner blir överkokta, dels är över- och underdelen inte helt ituskurna utan halvorna hänger ihop via en tunn brödrand som löper som en diameter genom bröden. Det förstnämnda gör att man är tvungen att förvara bröd som inte äts direkt i butiken i frysen. Den andra egenheten gör att det blir hemskt svårt att sära på brödhalvorna när de plockas fram från minusgraderna. Risken är att man bryter sönder någon av halvorna och tvingas ta ett nytt bröd för att ersätta den trasiga biten. Har man varit förutseende och särat på bröden före infrysning så har man ändå en massa besvär framför sig. Det är nämligen så att även om underdelen oftast slinker ner i brödrosten utan bekymmer, så är den bulliga överdelen nästan alltid för stor för att klämma ner (detta gäller även ofrysta bröd). Lyckas man trots allt ändå knöla ner den sesamprydda halvan för att rostas så leder bulligheten till att framförallt ovansidan bränns vid. Inte bra.

Någon borde sammankalla ett möte med Pågen och Korvbrödsbagarn på ena sidan och Electrolux och OBH Nordica på den andra så att de får lösa det här en gång för alla, så här borde det verkligen inte vara.

Djupa skedar

Häromdagen så bjöds det på tårta på jobbet. Jag tog en bit på en assiett och plockade fram en tesked modell större för att äta bakverket med. Det tog inte många tuggor innan jag insåg att något inte stod helt rätt till med skeden. Den var inte trasig på nåt sätt, däremot gravt feldesignad. Skedbladet var på tok för djupt vilket fick till följd att överläppen inte slöt tätt mot det och således lämnades lite grädde efter varje tugga. Det låter som en petitess men det ledde till en högst otillfredsställande tårtupplevelse. Det påminde om en tidigare soppincident där den tillhörande skeden var för djup. Det ledde till en minst lika trist matstund som med tårtan, soppan blev inte alls lika njutbar som den skulle kunna vara. Dessutom skar skedkanterna in lite i överläppen, nära mungiporna, vilket var precis lika obekvämt som det låter.
Jag tycker att något så enkelt och uråldrigt som en sked inte borde kunna bli så fel. Men det kan det.

Fejjanetikett

Det klagas mycket på hur Facebook behandlar sina användare och deras information, bilder och säkerhet. Själv förundras jag över hur höga krav folk ställer på en gratistjänst som egentligen inte kräver något av användarna. Fast egentligen borde jag väl inte förundras med tanke på hur tanklöst vissa beter sig på fejjan. Ett högaktuellt exempel; jag har idag fått en vänförfrågan från någon som troligen har Sveriges vanligaste namn. På våra gemensamma vänner kan jag uttyda att det med största sannolikhet är någon som jag träffat ute och bara pratat med som hastigast, och i kombination med det fullständigt slumpmässiga namnet så tycker jag inte det är konstigt att jag inte på en gång kopplar vem det kan vara. Här är generalfelet; som profilbild har denna person valt ett fotografi där man omöjligen kan se hur han ser ut. Dessutom har han ställt in profilen så att inga andra bilder är tillgängliga för mig. Det borde vara självklart, men om man vänförfrågar någon man inte riktigt känner så får man fan se till att man går att identifiera på nåt sätt. Sorry, det blir en fet ignore på den.

Kommissarie Späck

Det här bygger enbart på förutfattade meningar men en svensk parodi som bygger på en kass svensk filmserie kan väl inte vara annat än totalt jävla värdelös? Som lök på laxen är min favorit här på bilden med i rullen. Jisses.

Någon annans låt i baktakt

Även om jag aldrig riktigt fastnat för reggae så kan jag förstå grejen; rytmiskt, dansant och trevligt. Något jag kategoriskt invänder emot är coverversioner på pop- och rocklåtar som görs i reggaestil. I förra veckan var jag på ett café som spelade en bland-CD som bland annat innehöll en cover på Bob Dylans Knockin' on heavens door. Refrängen hade fyndigt nog gjorts om till "Knock-knock-knockin' on Zion's door". Behöver jag säga att det var vidrigt?

Dumburksburkar

På TV har alltid datorer porträtterats som något helt annat än vad de är i verkligheten. I 80-talsdeckare så fanns i princip internet; det var en baggis för hjältarna att koppla upp sig mot polisväsendets (eller någon annans) databas och söka rätt på information. På den tiden så var det väl okej; datorer var inte så vanliga i hemmet och även om man kanske förstod att det inte riktigt funkade så så skadade det inte programmets trovärdighet alltför mycket. Spola fram sisådär 25 år; varenda jäkla kotte använder dator varje dag, man vet hur de ser ut och hur de funkar och man vet att om man söker eter något på datorn eller på nätet så får man aldrig en stor, röd och blinkande ruta med texten NOT FOUND!, hur dålig sökning man än gör.

Jag har ingen aning om varför TV-serieskapare anstränger sig för att göra datorer overkliga, men de gör det onekligen. Allt som presenteras på skärmen ska animeras; textresultat skrivs ut bokstav för bokstav, fönster flyger fram, grafiska element snurrar. Till att denna rörelse kommer en massa pipljud. Allt som händer på datorskärmen låter. Hela gränssnittet är fullkomligt olikt allt man sett i verkliga livet, det är konstiga typsnitt i neonfärger på svart bakgrund och allt blinkar. Hela tiden. Det är som att nån 10-åring på 80-talet fått fantisera om hur datorer kan tänkas se ut i framtiden. Det hela är nästan obeskrivligt befängt. Och då har jag inte ens nämnt alla idiotiska grejer som man tydligen ska tro på att datorer fixar.

Goddag yxskaft

Mitt förnamn är A) inte är så vanligt, B) ganska likt minst två andra namn som är betydligt vanligare. Därför händer det ofta att folk tror att jag heter nåt annat än vad jag gör efter att jag presenterat mig. Det är helt okej och jag tar aldrig illa upp, namn är svårt nog som det är. Blir det så att jag lär känna personen mer så löser det sig snabbt på ett eller annat vis och lär jag inte känna dem så spelar det ju ingen roll alls.

Däremot så måste jag undra vad som pågår i huvudet på folk som mailar mig och envisas med att skriva fel namn i själva mailet, när de uppenbarligen skrivit rätt i mailadressen (som alltså är mittförnamn.mittefternamn@mittjobb.se). Jag borde kanske inleda svaret till Kristian med ett "Hej Christer!".

Pangasius

Mitt lokala lunchbufféhak serverar minst en gång i veckan pangasius i någon form. Innan de började med det så hade jag aldrig hört talas om den fisken vilket kanske inte är så konstigt då den härstammar från Mekongfloden i Sydostasien. Fisken är vit i köttet och har en mild smak, lite som en mjäkigare torsk. Den är väldigt billig (den såldes för 30 kr/kg på snabbköpet härom veckan) och det gjorde mig skeptisk varpå jag googlade och fick reda på följande: den odlas som sagt i Mekongfloden och matas med fiskmjöl och hormoner som flygs dit från en helt annan del av världen. Sedan skeppas den runt halva jordklotet hit. Inte helt miljövänligt kan man tycka. Som lök på laxen; Mekong är en riktigt förorenad flod och fiskarna fryses in i det förorenade flodvattnet. Äckligt är bara förnamnet.

We och fasa

Jag har alltid stört mig på att bokstaven W kallas V. Vad är grejen med det? Det är två olika bokstäver som visserligen används på samma sätt i framförallt egennamn, men de är ju inte samma sak. Visst att bokstaven har tre stavelser när nästan alla andra har bara en, men vad i helskotta vinner man på att spara två stavelser när man samtidigt bokstaverar fel?

Men hur funkar det?

På Discovery går en serie som heter Så funkar det!. Det går ut på att man visar hur olika produkter tillverkas. Det är allt möjligt som demonstreras; cykelhjälmar, träskor, läskedryck, rulltrappor, tromboner. Fokus ligger mest på att i närbild visa hur produkten i fråga transporteras på band från en del i processen till nästa och oftast så missas en väsentlig och intressant del i tillverkningen som man faktiskt är intresserad av. Detta gör programmet ganska så värdelöst. Jag exemplifierar; i inslaget som handlade om potatischips så visades processen ganska ingående och berättaren förklarade hur en potatis i snitt resulterade i 32 chips. Man fick se hur potatisarna tranporterades per automatik in i en trumma som snurrade och ut kom tunna skivor. Dock fick man inte se vad som hände i trumman och precis hur potäterna skivades så snabbt förblev okänt. En ganska stor miss i sammanhanget.
Ett annat exempel; tillverkningen av ett hänglås visades. I vanlig ordning fick man se delarna åka på rullande band och även i detalj se ytterdelar nitades på låset. Precis hur bygeln och låset fungerar ihop visades dock inte alls, så hur hänglåset uppnår sin låsfunktion lämnades därhän. Hur tänkte de egentligen?
Ett sista exempel; beskriver man ketchuptillverkningen så borde man kanske börja med tomater, inte sant? När de besökte Heinzfabriken i Nederländerna så fick man se ketchupingenjörer i vita rockar som provsmakade, man fick se hur både glas- och plastflaskor fylldes på och massor av maskiner som automatiskt rörde om, förflyttade och sorterade. Men inte en enda tomat syntes i hela programmet utan det började med att de hällde färdig tomatpuré i stora behållare som kryddades och lagades till. Hur intressant är det?

Gör om, gör rätt.

Rulltrappan

Att tillverka och installera en rulltrappa är en ganska avancerad sak. I sammanhanget så borde det vara plättlätt att få ledstången att färdas i samma hastighet som trappstegen. Är de lika långa och drivs av samma motor så borde saken vara biff. Men icke. I princip alltid så går ledstången i fel hastighet vilket resulterar i att man måste justera sitt grepp flera gånger under sin färd uppåt eller neråt. Irriterande. Än mer irriterande är att nattetid så har nästan alltid någon lustigkurre tryckt på nödstoppknappen. Då färdas i och för sig ledstång och trappa i samma hastighet, det vill säga inte alls, men hela rullaspekten har försvunnit och man tvingas knata. Det borde vara spöstraff på nödstoppsmissbruk.

Kommuners slagord

Jag befann mig nyligen på en ytterst behaglig och på alla sätt underhållande bilsemester. Från Stockholm till Skåne, närmare bestämt Ven - denna underbara lilla vindpinade ö mellan Danmark och Sverige där man bor mitt i rapsen och köper nybakade frukostfrallor från en gumma i en lucka i en kvarn. Och ja, hon har just bakat brödet från mjölet hon malt i kvarnen från vete hon just plockat på ängen bredvid, i fullmånens sken klädd i lin... typ. På vägen ner var det trista gamla E4:an som gällde, men uppfärden blev istället en frivillig omväg tvärs över Skåne och längs Östersjökusten. Där går motorvägen fortfarande rakt genom samhällen, de flesta mer eller mindre avsomnade som vore det Norrlands inland vi plötsligt hamnat i. Skyltarna där det stod "Välkommen till Nåntingnåntinghult" var tryckta på båda sidor, om man säger så.

Överallt stirrade tomma fönsterögon förebrående på oss från sedan årtioenden nedlagda mackar och vägkrogar. Antikbodarna vi haft så stora förhoppningar om var fyllda av hålögda hillbillies som plirade och skramlade psykiskt i koftfickorna. Utanför MacDonalds i Västervik stod en svan och väste åt alla som försökte ta sig in eller ut. Och det var tydligen inte första gången. På en gudsförgäten campingplats utanför Karlskrona, dit vi förirrade oss, blev vi serverade arsenikspetsat kaffe av en Leatherface med spretiga tänder och ellosjeansen nedhasade långt nedanför bajamajan. Vart vi än såg knoppade ett synopsis till ännu en illa skriven film av Ulf Malmros. Vi har Stockholm och några storstäder. Vi har landsbygden där storstadsborna har torp. Och sen har vi det andra Sverige. Det Sverige så många av oss lämnat. Om man bor där, så bor man inte bara där. Man har "stannat kvar". Eller ännu värre "blivit kvar".

Där ute, där finns KOMMUNERNA. Pernilla Wahlgren-land. Och alla har de en slogan.

Göteborgshumor förekommer från norr till söder: "Borås – of course", "I love Hjo" och "Bli du me Ume du me". Vissa av dem inser sin marginella plats i sammanhanget och presenterar nyktra slagord som: "Åmål – alltid nåt", "Falköping – Sveriges kotätaste kommun", eller meningslösa "Krokom – en bra del av Jämtland". Vissa anspelar särskilt på sin litenhet "Malå – med allting så nära", "Klippan – nära till det mesta" eller "Vingåker - en promille kan inte ha fel". Men andra samhällen kaxar trots dödsryckningar ur sig 90-talsdumheter som: "Östhammar – rätt in i framtiden". Både Högsby och Berg är "Möjligheternas kommun". "Älskade Härnösand" ersatte klokt nog det tidigare "Härnösand – Först in i framtiden", efter att industrier lagts ned och människor gett upp. "Fördel Boden" är en annan högst märklig payoff. Och självmotsägelse. För de försvinnande få som faktiskt varit i Älvsbyn är "Norrbottens Pärla" smått blasfemiskt.

Fränsta är numera ingen egen kommun utan tillhör metropolen Ånge, men stoltserar fortfarande med "Initiativförmåga och framtidstro". På deras hemsida flinar ett pälsomslutet gubbansikte mot besökaren, med en stelfrusen snorsträng glimmande i mustaschen. I Tingsryd verkar det inte speciellt trevligt, för deras slogan är "Tingsryd - utan skryt, framgång, närhet och gemyt."

Men den jag stör mig på allra allra mest, och inte bara för att jag varit där, är trots allt: "Skövde – i händelsernas centrum".

Scenskräck

Det är ju ingen hemlighet vad jag tycker om Lena Endre. Och få missade väl hennes antingen genomkorkade eller genuint ondskefulla replik på Ekoredaktionens rapport om att 45,5 av Teaterförbundets kvinnliga medlemmar blivit sexuellt trakasserade, av en kollega eller en arbetsledare och Ingegärd Waaranperäs debattartikel Herrarna i hagen. Den stora skådespelerskan hakar inledningsvis upp sig på att Waaranperä ifrågasätter varför Endre, i rollen som Lady Macbeth, måste vara naken på scenen bland påklädda män. Och det kan man ju undra. Jag ställde mig en liknande fråga när Björn Kjellmans oansade obehag dinglade på armlängds avstånd på premiären av en pinsam Molière-tolkning. Teater är nästan alltid pinsamt. Och omotiverad nakenhet på scenen är direkt plågsamt. Endre visade ju för övrigt tuttarna redan i genombrottet Varuhuset.

Och det är inte riktigt det det handlar om, din dumma gås. Lena menar nämligen att hon under över trettio år i branschen, med ett enda undantag, aldrig hört talas om att någon skulle ha blivit sextrakasserad. Snick snack! Hon borde skämmas, där hon sitter i sin alkov och tittar ut över hösten, i en stickad tunika med lite för långa ärmar. Men hennes lätt debila inlägg är inte det värsta i sammanhanget. Lena Endre kan ju egentligen bara spela Lena Endre numera. Hon cashar in på att snörpa med munnen och spärra upp ögonen. Precis som Helena Bergström, som gjort det gråtande snoret till en konstart, och Maria Bonnevie, som uttrycker samtliga känslor med sina enorma näsborrar.

Det värsta är ändock pompöse jubelidioten Thommy Berggrens kommentar. I en intervju i City, avfärdar han undersökningenoch säger "Teatern får inte bli könlös". Han fortsätter "När jag var ung blev jag själv trakasserad, dels av en kvinna som gillade min mage och dels av en annan som brukade nypa mig i stjärten. Det tyckte jag var trevligt. För mig var det faktiskt mest lustfyllt." Gubben tänker inte ens på att han beskriver ordet "trakasserad" som något "lustfyllt". Som om det var själva handlingen som räknades, inte uppsåtet eller upplevelsen. Det ska ju inte vara "förbjudet att flirta och röra vid varandra" tycker Thommy, som varit i branschen i snart femtio år. Gubbjävel! Det kanske är det där samspelet mellan regissör och skådespelerska som könsförrädaren Marianne Ahrne pratade om? Nåt så jävla dumt i huvudet som Berggrens svar har jag inte läst på år och dar. En sådan spånig syn på vad trakasserier är. Det är scendivorna som uttalar sig i frågan, och de har ingen aning om nåt.

"Vi befinner oss alltid i ett tumult av känslor", menar klyschan Endre. "Anmäl de som ska anmälas", alltså ingen alls eftersom Endre inte ens tror på statistiken, "och låt oss andra, män och kvinnor, få leva fria i vårt skapande." Hon avslutar med slagorden: "Leve sexualiteten! Leve humanismen! Leve kvinnokampen!"

Ridå!

Den obotlige skeptikern

I TV-serien Arkiv X så löste FBI-agenten Fox Mulder sina fall med minst sagt oortodoxa metoder. Ett mordoffer hittas styckat och på placeringen av kroppsdelarna kan Mulder utröna att det rör sig om en vålnad från 1200-talet som återkommer vart 175:e år och som bara finns omnämnd i en belgisk väggmålning. Hur galna idéer han än har så har han ändå alltid rätt. Hans kollega Dana Scully tvivlade alltid på honom, hon var rationell och letade alltid efter en rimligare förklaring. I början av serien så var det ganska trovärdigt att hon var så skeptisk; Mulders teorier var ju alltid helt uppåt väggarna. Men när dessa teorier visar sig stämma varje gång, år ut och år in, så borde kanske Scully börja lite lite mer på Mulders intuition, men hon sätter sig jämt på tvären och ifrågasätter alla han infall. Varför? Han har ju alltid rätt! Hur lyckad än serien var i övrigt så störde jag mig på att Scully alltid var så vrång, rimligtvis borde hon börja ha lite förtroende när Mulder haft rätt sisådär en hundra gånger på raken.

Läkaren House löser i serien med samma namn sina medicinska mysterier med intuition och vilda spekulationer. Han börjar i en ända, testar en massa saker (han tar så mycket vävnadsprover att patienterna måste vara helt perforerade innan de blir friska) och kommer alltid fram till en osannolik, men korrekt slutsats. Hans underhuggare är ofta frågande, men värst är Dr Foreman som alltid utgår ifrån att House har fel. Varför? House är mycket smartare och bättre än honom (och alla andra läkare i hela världen) när det kommer till att ställa diagnos och alla vet om det. Hur kan Foreman behålla sitt jobb när han vägrar att ta de prover som House begär, trots att det alltid visar sig att dessa prover räddar livet på patienterna?

En serie jag inte kollar på tillräckligt mycket för att kunna rollfigurernas namn är Medium. Det lilla jag sett verkar peka på ett genomgående tema gällande den synska Patricia Arquette och hennes man; hon vaknar av någon läskig dröm och är lite upprörd, men han lugnar henne och menar på att hennes drömmar inte alltid behöver betyda nåt. Öööh, va? Hennes drömmar betyder ALLTID nåt. Det är ju det hela serien går ut på. Vad har han för belägg för att säga så? Eller är han bara dum i huvudet? Av någon anledning så verkar inte hon störa sig på att han ofta inte tar hennes syner på allvar, men det hindrar inte att jag gör det.

Extreme Gråtfest: Home Edition

Konceptet borde vara oklanderligt; ett TV-program tar sig an en familj som behöver hjälp och fixar ett nytt hus till dem. Familjen har det alltsomoftast svårare än de flesta; det kan vara en ensamstående förälder med 4 barn som nyligen mist sin make/maka i någon sjukdom; en hårt arbetande familj som råkat ut för någon naturkatastrof och har tre barn med olika handikapp som försvårar tillvaron för alla, osv. Deras gamla hus rivs, ett nytt och fräscht byggs istället, de får helt nya prylar och allt anpassas till de olika familjemedlemmarnas behov; ramper och hissar byggs för de rörelsehindrade och det superhjältetokiga barnet får ett Spindelmannenrum. Allt gott, alla glada, alla vinner. Men ändå är programmet så vidrigt att man får kväljningar så fort vinjetten sparkar igång. Jag talar förstås om Extreme Makeover: Home Edition.

Att familjen behöver och kanske förtjänar hjälp kan man inte säga så mycket om, men programmet utmålar de som hjälper till som helgon som bara ställer upp för att de är snälla. Allt är lika falskt som den dåligt photoshoppade bilden ovan. Visst, man behöver inte ange vad allt kostar och vad alla får betalt, men man ska fan inte låta påskina att det är ren välgörenhet man pysslar med. Självklart får alla som jobbar med programmet betalt. Självklart. Om något doneras till programmet så uppvägs det av reklamtiden i rutan som donatorn får. Inga konstigheter egentligen, men programmet gör allt för att man ska tro annat. Fult, mycket fult.

På tal om ful så finns det mycket att säga om programledaren Ty Pennington. Han har två lägen på rösten; 95% av tiden så skriker han för full hals som en påtänd idiot, övriga 5% så lägger han på en hes, känslosam stämma om den stackars familjen som han så ärofullt ska hjälpa på fötter. Jag vet inte vilket läge som är värst. Han springer omkring som ovan nämnda påtända idiot och låtsas ha koll på läget och stressar på alla. Sjukt irriterande. Det varvas med innerliga beskrivningar av familjens handikappade barn och hur modiga och starka alla är och hur mycket han kan hjälpa dem. Man mår illa. Ty är hemsk på fler sätt än jag kan beskriva så jag slutar försöka. Hu.

Det som nog stör mig allra mest EM:HE är att alla inblandade ska understryka hur fint och viktigt allt är genom att bli så jävla känslosamma hela tiden. Nån beskriver familjens situation för kameran och börjar förstås gråta. Någon annan pratar om hur fallfärdigt det gamla huset var och storbölar. En tredje i teamet beskriver hur bra det nya huset är och vips kommer tårarna. Herregud, de kan inte slå i en spik utan att ta en gråtpaus. Den falska blödigheten är upprörande, minst sagt. Eller är det jag som är cynisk, kanske?

Lika som bär

Efva Attling och Jihad Jane

Duschdreadlock

Jag äcklas inte särskilt lätt, men något som alltid lyckas trigga kräkreflexen är hår som måste rensas ur duschavloppet. Då jag både är relativt långhårig och en regelbunden duschare så är det en företeelse som jag tvingas ta itu med betydligt oftare än jag skulle vilja. Den där slemmiga, gråa klump av hår, tvål och hudavlagringar som liksom ett isberg alltid är mycket större än man tror vid första anblicken är så fullständigt vidrig att jag måste sluta skriva nu och tänka på något helt annat.

The Return of Shabby Chic

Lena har "fyra tokhärliga barn i åldrarna 8-17". Lena har torpardrömmar. Lena säljer kuddar och madonnor. Lena älskar att måla. Lena "blir knäsvag när hon hittar nån gammal rostig plåtburk". Vi riktar åter strålkastarljuset mot shabby chic – vid sidan av Maria Montazami och Louise Hallin det största hindret för kvinnans frigörelse i vår tid. Lena har en av de mest populära shabby chic-bloggarna i Sverige och tar, liksom nätkumpanen Majsan, igen det hon saknar i språklig färdighet med ett överskott av rotting, spets och små prydnadsbord – allt målat i vitt. Antikvitt kan man förmoda. Bloggen har också det illaklingande namnet Ett vitare hem. Hennes hem var nämligen tidigare svart och sterilt, vilket hon förstås skyller på IKEA; alla shabby chic-gummors Nemesis. Jag har förlorat mig i timmar läsandes Lenas styltiga inlägg och sedan med blanka vansinniga ögon klickat mig vidare och allt djupare ner i en vitmenat helvete. Först när jag fick syn på tokiga Margaretas idiotiska stenkatter lyckades jag bryta förtrollningen.

Lästips:
BetongSnäckor och änglar
Madickens Värld
Ängeln i vitt
Älskar sött
Jennys Vita Villervalla

En tolva Explorer och ett yxmord

I början av Stärnornas Krig (George Lucas, 1977) säger Ben Kenobi såhär om Mos Eisley: "You will never find a more wretched hive of scum and villainy." Fritt översatt blir det "det anskrämligaste tillhåll för skurkar och avskum du kan finna". Kenobi tar med Luke Skywalker till en bar och där står en väldigt brokig skara fula och otrevliga typer, den ena farligare än den andra. Nästan ingen på stället ser mänsklig ut utan de flesta är vanskapta, ser ut som varulvar eller har tentakler. Helt oprovcerat börjar två typer med kriminellt utseende mucka gräl med vår huvudperson och när den ena drar fram en pistol så får han armen avhuggen av ett svärd. Musiken tystnar i ungefär fem sekunder men sedan fortsätter allt som vanligt. Uppenbarligen är det inte första gången något sådant händer på stället. Troligen inte ens första gången för kvällen. I ett bås förhandlas sedan en smuggelaffär och lite senare så skjuts en prisjägare ihjäl. Denna gång tystnar inte ens musiken och folk vänder sig knappt om.

Ovanstående är som sagt en scen ur en scince fiction-film men jag ser det också som en exakt beskrivning av vilken torsdagskväll som helst på Gröne Jägaren på Götgatan i Stockholm.

Barhäng

På pubar och i hotellbarer finns det vid bardisken så gott som alltid stolar. Man glider in och sätter sig, beställer en pint Boddington och tar det lugnt ett tag. På rock- och danshak finns det i princip aldrig barstolar. Där är tanken att man ska glida in (efter oskäligt lång tid i kön, förstås), köpa sig en stöl och sen bege sig till dansgolvet/kolla bandet/spetsa ölen med sprit inne på toan. Ölåtgången på dessa ställen är så stor att det ständigt är högt tryck i baren och de överarbetade bartendrarna har det hett om öronen i princip hela kvällen. Trots detta ständiga tryck och avsaknaden av stolar så tycker en del att det är en bra idé att stå kvar i baren och ta upp värdefull plats. De står kvar och snackar med sina sällskap och beter sig som om de äger baren. Kvar blir små utrymmen att försöka tränga sig fram till för att få beställa och till råga på allt så verkar de som bosatt sig vid disken bli irriterade på de som vill köpa något. Jävla idioter, de borde portas.

Pannkaksfrukost på String

Om man inte har lust att nojsa bort hela morgonen med ett ragg, och helst vill slippa ett utdraget farväl över flingorna, är en härlig morgonpromenad till ett söderfik ett smidigt och trevligt sätt att sätta om inte punkt, så i alla fall någon form av interpunktion i alla fall, för umgänget. I det här fallet ett semikolon, intressant nog, men det är en annan historia. Hursomhelst. Eftersom jag var den äldre i sällskapet och tillika förvärvsarbetande, bostadsrättsinnehavande och den ende med svenskt medborgarskap, såg jag det som min plikt att stå för frukosten (under vilken jag fick veta att gunstig junker ifråga kommer från en förmögen redarfamilj och är tätare än numera Hallandsåsen, men jag får skylla mig själv som gjort så usel research), varför jag valde budgetalternativet String. Denna trotjänare bland söderfik må kännas som en berlinsk fritidsgård , men jag ville minnas att de hade goda pannkakor. Fullt var det naturligtvis, med groteskt lång kö till stökig, bökig frukostbuffé för 65 spänn skallen. Det blev förstås pannkaka av alltihop långt innan pannkakorna. Ett problem som så lätt uppstår på populära ställen av det här slaget, är att man inte vet om man ska satsa på att paxa ett bord så fort ett sällskap går, eller snällt ställa sig i kön och hoppas på att en plats blir ledig när man fyllt sin tallrik. Nya människor strömmade in hela tiden och kastade sig över första bästa bord. Men om man istället stod och försökte hålla utkik efter lediga platser, växte sig istället kön katastrofalt lång. Det fanns ingen policy! Och alla verkade dessutom okej med det. I brist på eget ordningssinne behöver jag ett rättvisemärkt system, så att jag inte, som i lördags, står fåraktigt brödlös, bordlös och ständigt sist i kön och med en relativt obekant människa vid min sida, som jag tvingas konversera längre än min engelskaglosor räckte. Till sist uppenbarade sig ett ledigt bord uppe vid fönstret, och jag forcerade ett par anorektiska tjejer, som lyckligtvis snubblade på sina stickade koftor, för att nå fram. Sen tillbaka sist i kön, med nya krystade samtalsämnen, för att äntligen komma fram till de svettiga påläggen, till de torra frallorna, till de grönskimrande äggen och till pannkakorna – dessa sorgliga, micrade, gummiartade grytlappar. Det var på intet viss en värdig upplevelse och på intet viss en prisvärd. Jag fick blåbärsfläckar överallt. Jag eftersvettades nervöst i timmar efteråt. Jag var fortfarande hungrig. Och jag skämdes så mycket att jag var tvungen att boka in en ny dejt med redarsonen. Men då hotellfrukost. Med paxat bord. Och ur hans ficka.

Hålslag

Den internationella standarden för hålplacering på papper kallas ISO 838. Två hål med diametern 6±0,5 mm placeras 80±0,5 mm isär. Hålen placeras 12±1 mm in från papperets kant. Föga förvånande så används inte denna standard i USA, utan där är tre symmetriskt placerad hål det vanliga. För dessa hål finns ingen standard för varken diameter eller placering från kanten. Snacka om Vilda Västern. På papperet (oj, så vitsig man kan vara) mer förvånande kan vara att vi här i Sverige heller inte följer ISO-standarden, utan här är som bekant hålslagen utrustade för att slå inte mindre än fyra hål. Denna de facto-standard kallas lustigt nog triohålning och har använts här sedan förrförra seklet.

Något som garanterat behöver ses över är konstruktionen på dessa helvetes jävla kontorstillbehör. De som är försedda med ett lite längre handtag (som den på bilden bredvid) är okej, förutom att det brukar max finnas ett sådant hålslag på ett helt kontor. Det är förstås populärt och inte alltid tillgängligt, utan man får ta till något av de 500 standardhålslagen (se bilden ovan) som dräller i varje vrå. Den rackaren har bedrövligt många fel. Den är först och främst helt verkningslös om man man vill på en gång slå hål på fler än tre papper. Dessutom är den helt oergonomisk så man kan inte utöva någon nämnvärd kraft för att försöka håla t. ex. 5 papper på en gång (vilket inte hade gått ändå). Vidare; de utslagna hålen ska samlas upp underst i tingesten, men oftast så lyckas åtskilliga av de små, runda lapparna fly sitt tänkta fängelse och fastna i springan där papperets kant ska vila. Detta får till följd att papperet hamnar snett i apparaten och hålen blir helt oparallella med kanten. Slutligen så får man ingen som helst varning innan håluppsamlaren är så full att den helt spontant lossnar och orsakar konfettiregn på kontoret. Hurra.

Von Tratt

Vi har numera kvinnlig tronföljd – till kungens förtret inte att förglömma. Vi har inte bara kvinnliga präster, utan även biskopar med bröst och framstjärt – och i Stockholm till och med en flata. Nu är jag ju inget fan av varken kyrka eller kungahus, men vem orkar tjafsa om det i längden? Däremot finns det ju ytterligare en gammal institution, en som man kanske inte så ofta tänker på. Riddarhuset. Adeln. Det andra ståndet, som är allt annat än impotent dessvärre. Det högst beslutande organet i Riddarhuset, som består av ca 600 adelssläkter, är det s k adelsmötet som hålls vart tredje år med en representant från varje ätt. För några år sedan lämnade en någorlunda upplyst aristokrat och finansman vid namn Gustaf Douglas in en motion om att tillåta kvinnor att väljas in i det styrande riddarhusutskottet, med 16 ledamöter. Inte helt överraskande röstades motionen ned, med förkrossande majoritet. Eftersom jag ytterst sporadiskt läser Riddarhusets tidskrift Arte et Marte (där Magdalena Ribbing är en flitig skribent) har jag inte förrän nu uppmärksammat detta faktum. Henric Ankarcrona, ordförande i riddarhusdirektionen, försvarade beslutet med de gåtfulla orden: "När de små stegens tyranni får råda vet man inte var man hamnar. Det kan bli helt fel" och "I dagens Sverige finns bara en syn på saken. Det är ett minfält och då får man acceptera att få på nöten".

Men tydligast bevis på inavlad enfald visade han nog med sin slutkläm: "Jag vill betona att detta inte är en fråga om kvinnosyn, utan hur man ska bevara gamla regler". Gamla regler? Som de gamla reglerna som nekade kvinnorna prästkappan? Tronföljden? Eller varför inte rösträtten? Arvsrätten? Drömmer Ankarcrona och hans blåblodiga bröder om att storma in på södermalm och våldta läkarsekreterare till höger och vänster? Tömma kassorna på Bondens marknad? Kanske bränna en Gudrun Sjödén-klädd sjukpensionär på bål?

De är antagligen lika mossiga, lika skelögt konservativa och håller antagligen lika förtvivlat kvar vid de gamla traditionerna som sina nasala män. Men stackars grevinnor. Stackars alla Anna von Ankor. I Sverige finns ju inte samma tradition som hos överklassen på andra sidan Atlanten (även om de i sammanhanget tevklöst är noveau riche). För att skapa en illusion av sammanhang tvingas de istället harva på med sina hobbyjobb som flygvärdinnor på SAS och längta tillbaka till Carlzons tid, när de kunde vältra sig i lyx och slumsex i Rio, innan pyramiderna rasade på riktigt.

Det finns ingenting så provocerande anakronistiskt, så skrattretande föråldrat som Riddarhuset. Gör så här: Släpp in kvinnorna och lägg sen ner skiten!

Tick tick tick

...tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick.
Irriterande, inte sant? Sms:ar man oavbrutet (eller skrev hon kanske en c-uppsats?) mellan Stockholms central och Enköping så får man fan stänga knappljudet på mobilen.

Utför i kommentatorshytten

Jag är ingen riktig sportfantast men jag kan kolla när det är på TV. Jag har sett lite utförsåkning i vinter och har slagits av att en av SVTs expertkommentatorer verkligen är helt sämst. Han är expert på att uttala sig om hur det ser ut i åkningen och när det kommer till mellantiderna så visar det sig att han har riktigt, riktigt fel. Varje gång. "Här går det fort, hon har en bra linje" - vid nästa mellantid är åkaren 8 tiondelar efter. "Han tvekar lite, det här ser inte bra ut" - 2 sekunders ledning i mål. Varje jävla gång. Att han inte får sparken.
Alldeles nyss gick slalomdelen av damernas kombination. Som näst sista åkare startade en tyska som kommentatorerna trodde på. Efter några portar så klagar idioten: "nä, hon åker inte alls bra, vad har hänt?". Vid första mellantiden så har hon utökat ledningen med ett par tiondelar. Förstås. Men har ger sig inte, han klagar vidare på tyskans åkning. "Hon har inte alls samma flyt som man är van att se. Hon åker inte alls bra". Vid nästa mellantid har hon utökat ytterligare några tiondelar. Men puckot fortsätter att dissa. "Nä, det här är inte bra." Hans kollega hoppade in och undrade om inte (den utökande) ledningen ändå pekade på att hon gjorde nåt rätt, men det ville inte svinet inte gå med på. Han fortsatte i samma stil ända in i mål där tyskan tog en betryggande ledning, men han menade på att ledningen borde varit större. Amerikanskan som gick ut sist skulle krossa henne. Sagda amerikanska startar och "experten" ser direkt att hon åker bra, det här går fort. Vid första mellantiden har hon tappat det mesta av sin ledning. Han tycker fortfarande att allt ser bra ut, hon kommer att vinna. Vid andra mellantiden ligger hon t o m efter. Han hinner hylla henne i några portar till innan hon åker ur. Synd för henne men rätt åt den hjärndöda idioten.

Ja, må jag leva?

Jag tycker inte det är särskilt besvärligt att bli äldre. 34 känns som en helt okej ålder och det kommer säkert 35 och 36 också att göra. Att åldern bara är en siffra tycker jag väl inte riktigt, men jag fäster ingen vidare vikt vid det antal år jag funnits till. För mig är det varken bra eller dåligt, det är bara ett faktum. Dock kan jag inte påstå att jag gillar att fylla år.
Det finns flera anledningar till att jag inte sett fram emot min födelsedag på en herrans massa år, men huvudanledningen är väl just det att jag inte tycker det är så viktigt. Om det bara gick att ignorera så vore det helt lugnt, men det är inte helt enkelt med gratulationer hit och lyckönskningar dit. Nu är jag inte riktigt så vresig och bitter (eller tja, inte officiellt i alla fall) att jag inte uppskattar att bli ihågkommen och påtänkt och så, men jag kan inte riktigt ge någon vidare respons när folk grattar. Vad är det jag ska känna egentligen? "Hurra, vad bra jag är som föddes på exakt detta datum i mitten på 70-talet"? Eller är det som att jag uppnått något stort och ska vältra mig i det fantastiska? Jag kan inte känna det i så fall. Att hyllas för något jag knappast kan ta åt mig äran för gör mig snarare obekväm.
Som den berömda löken på laxen så förväntas jag vara glad bara för att jag fyller år. Varför skulle något så slumpmässigt som att kalendern just idag till stor del överensstämmer med datumet på legitimationen helt plötsligt förvandla mig till en muntergök? Tyvärr är det ännu mindre okej än vanligt att vara surmulen när man fyller år och folk bara vill vara vänliga och gratulera, så det blir till att hålla god min. Som tur är är det bara bemärkelsedag en gång om året. Hipp hipp hurra.

Underbett

Jag föredrar en vällagad restauranghamburgare framför en snabbmatskedjedito sju dagar i veckan (och kanske 2 gånger på lördagar) men ofta byggs lyxburgare alldeles för mycket på höjden. De blir dels svåra att hålla i, dels svåra att bita i. Det värsta är att om man ändå ger sig på att äta denna skyskrapa med händerna så får man alltid mer av underdelen än överdelen i varje tugga. Äter man sig igenom större delen av hamburgaren utan att korrigera för denna snedfördelning av ätandet så slutar det med att man har 2/3 kvar av överbrödet, men endast en så liten bit av underbrödet kvar att den knappt rymmer ena tummen. Jag gillar det inte.

Vem är denna man?

Jag gillar inte när folk använder "man" när de i själva verket menar "jag". Ett exempel: en idrottare intervjuas om sin prestation och säger "man gick ut och gjorde sitt bästa och det räckte ju hela vägen så man får vara nöjd med det". Varför uttrycker sig vissa så? Är det så att de inte riktigt vågar stå för det de säger? Eller är de så självupptagna att de tror att deras åsikter är allmängiltiga bara för att de själva har dem? Jag kanske ska börja säga "vi" när jag egentligen menar "hon" och se vad man säger om det.

Fobier - ett urval. #5. Panflöjt

I omklädningsrummet idag flödade kolossalt vidrig musik ur de dessvärre dolda högtalarna. Det hade räckt för att få tinningsvenen att bulta om det bara hade varit Enya. Men nu var det dessutom en tolkning av Enya, på panflöjt. Och inte för att jag hade föredragit äkta vara, men det var inte ens riktig panflöjt, utan syntetisk dito. Musik som jag antar man tänkt skulle passa alla. Musik för massorna. Musik för avkoppling, harmoni och skit. Förmodligen från någon samlingsskiva med delfiner på omslaget. Eller en blundande kvinna som ler hemlig på en strand. Eller druider. Det vassa panflöjtsljudet skär genom hjärnan som en machete genom rumsvarmt smör. Ända sedan Mio, min Mio har det varit Djävulens instrument. Det är dödsångest på ett helt annat sätt än epilepsiframkallande oljefat eller den fruktade xylofonen, som lika gärna kunde hamras taktfast och jazzigt på min uppfläkta ryggrad.

Någon såg mig bajsa idag

Jag skäms inte särskilt ofta. I alla fall inte så ofta som jag borde. Och därför var det nästan befriande det som hände idag, som jag fortfarande minns med glödgade kinder. Jag glömde låsa toalettdörren när jag satt och gjorde nummer två på jobbet. Och naturligtvis flög dörren upp precis när jag inledde torkandet. Varför varför VARFÖR kunde jag inte bajsa hemma istället? Jag låser förstås inte dörren hemma, ensam som jag är, och ovanan måste ha följt med mig till jobbet. Varje gång jag fejkler till den där duden i korridoren så vet jag exakt vilken bild av mig som för evigt fastfrätt på hans hornhinna. Snart vet alla på jobbet om att jag har en matsmältningsapparat. Att jag har en snopp. Och att jag viker, inte knycklar ihop, pappret. Jaja, det väl är en bagatell. Jag kan bara vara glad att jag inte gjorde nummer tre (med ett gammalt nummer av Finn och Fiffi, som hände en kompis kompis till mig). Eller, gud förbjude, nummer sju, som jag bara hört talas om innan jag råkade se det live i det flyktigt uppflammande skenet från en joint på en obskyr klubb i Berlin på Nyårsdagen. Jag ska hädanefter alltid alltid alltid bajsa hemma. Om det så dödar mig. Och imorrn kommer jag att vara tvungen att le extra mycket åt den namnlöse i kontorslandskapet, och liksom rycka på axlarna, fast med ögonen, och tänka att jag i alla fall inte satt och rökte braj med en arm i min tarm på ett statligt verk.

Mona, Louis och Svensson

Vem kunde tro att en rosa väska skulle skapa sån uppståndelse? Tja, hade man tänkt efter så hade hade man kunnat förutse att någon skulle rota fram en anledning till att bli upprörd, folk älskar ju att uppröras (eller "rasa" som det tydligen heter). Okej, vad är de då som vissa rasar över? Om jag fattat saken rätt så är det osolidariskt att Fru Sahlin har och visar upp en väska som kostar hela 6 långsjalar. Hur kan någon med en så dyr väska säga sig representera den lilla människan i samhället? Fattar hon inte att det sticker i ögonen på den stackars ensamstående och sjukskrivna sexbarnsförortsmorsan som bara kan drömma om att ha råd med en thaikopia av den mindre modellen av den väskan?

Jag vet inte var jag ska börja... Folk fattar väl att Mona Sahlin tjänar ganska (eller mer än ganska) bra, eller gör de inte det? Folk fattar väl också att människor med hög inkomst (precis som alla andra) köper saker för pengarna de får över? Eller är det fel? Är tanken att Mona Sahlin ska sitta i en etta i Bredäng, leva på Euroshoppermajs och kattmat och lägga tusenlapparna i madrassen? Hycklar hon om står till vänster på den politiska skalan och samtidigt tjänar mer än många? Blir människor avundsjuka på hennes dyra väska så betyder det ju att de hade köpt en sån (eller något liknande) om de hade haft råd. Det är ju så det funkar. Är det inte betryggande att Mona Sahlin beter sig som vem som helst?

Tydligen så fick Sahlin väskan av en vän vilket gör uppståndelsen än mer oförståelig. Skulle hon låta den ligga hemma (i Bredäng) så att stackars fattiga pöbeln inte behöver se vad de går miste om? Det, om något, vore väl nedlåtande?

Fobier - ett urval. #4. Kosmos

Ångest från barndomen. Rymden. Universum. Först är det skithäftigt att lära sig en massa om planeter, kometer, asteroidbälten och supernovor. Och man fattar att man bor på en skitstor planet som snurrar runt solen. Det är skitlångt till solen. Och det är skitlångt till de andra planeterna. Och solsystemet är bara en pytteliten del av en galax. Och det är skitlångt till nästa galax. Och det finns till och med galaxhopar. Och supergalax-hopar. Vissa säger att rymden är oändlig. Men hur kan nåt vara det? Andra menar att den har ett slut. Men vad finns i så fall efter det? Allt tar slut. Inget tar slut. Och det finns inga mellanting. Jag svimmar.

Kalla fakta

Det finns pingviner som bor i tropiska klimat, som till exempel galapagospingvinen. De är små och skitsöta, men ganska fjantiga. De riktiga bad ass-pingvinerna bor förstås på Antarktis. Det är dom som vaggar fram och tillbaka över glaciärerna i ett klimat där årsmedeltemperaturen ligger på 55 minusgrader på kontinentens mitt och aldrig varmare än någon grad över noll ens på sommaren vid kusten. Som bekant ruvar killpingvinerna äggen medan tjejpingvinerna drar iväg för att leta fisk. För att hålla värmen medan deras flickvänner brokebackar står de klokt nog i stora klungor, och turas rättvist om att stå i mitten - en evolutorisk godhet som kan få en att gråta. Forskning har visat att pingviner klarar kyla ner till 100 minusgrader. Sen dör dom. Men! Den lägsta temperatur som uppmäts på Antarktis, eller i hela världen faktiskt, är -89,2 grader vid den ryska forskningsstationen Vostok. Hur i helvete har de då tagit reda på hur mycket en pingvin klarar? Vad är det för sinnesjuk vetenskapsman som kommit på att det är nåt som är värt att veta? Låste de in ett gäng pingviner i en frys och tittade på medan de huttrade till döds? Att kolla hur många gula blend en kanin klarar av eller vilken mascara som bäst klär en råtta är väl en sak. Men på vilket sätt gagnar det mänskligheten att ta reda på det här?