Scenskräck

Det är ju ingen hemlighet vad jag tycker om Lena Endre. Och få missade väl hennes antingen genomkorkade eller genuint ondskefulla replik på Ekoredaktionens rapport om att 45,5 av Teaterförbundets kvinnliga medlemmar blivit sexuellt trakasserade, av en kollega eller en arbetsledare och Ingegärd Waaranperäs debattartikel Herrarna i hagen. Den stora skådespelerskan hakar inledningsvis upp sig på att Waaranperä ifrågasätter varför Endre, i rollen som Lady Macbeth, måste vara naken på scenen bland påklädda män. Och det kan man ju undra. Jag ställde mig en liknande fråga när Björn Kjellmans oansade obehag dinglade på armlängds avstånd på premiären av en pinsam Molière-tolkning. Teater är nästan alltid pinsamt. Och omotiverad nakenhet på scenen är direkt plågsamt. Endre visade ju för övrigt tuttarna redan i genombrottet Varuhuset.

Och det är inte riktigt det det handlar om, din dumma gås. Lena menar nämligen att hon under över trettio år i branschen, med ett enda undantag, aldrig hört talas om att någon skulle ha blivit sextrakasserad. Snick snack! Hon borde skämmas, där hon sitter i sin alkov och tittar ut över hösten, i en stickad tunika med lite för långa ärmar. Men hennes lätt debila inlägg är inte det värsta i sammanhanget. Lena Endre kan ju egentligen bara spela Lena Endre numera. Hon cashar in på att snörpa med munnen och spärra upp ögonen. Precis som Helena Bergström, som gjort det gråtande snoret till en konstart, och Maria Bonnevie, som uttrycker samtliga känslor med sina enorma näsborrar.

Det värsta är ändock pompöse jubelidioten Thommy Berggrens kommentar. I en intervju i City, avfärdar han undersökningenoch säger "Teatern får inte bli könlös". Han fortsätter "När jag var ung blev jag själv trakasserad, dels av en kvinna som gillade min mage och dels av en annan som brukade nypa mig i stjärten. Det tyckte jag var trevligt. För mig var det faktiskt mest lustfyllt." Gubben tänker inte ens på att han beskriver ordet "trakasserad" som något "lustfyllt". Som om det var själva handlingen som räknades, inte uppsåtet eller upplevelsen. Det ska ju inte vara "förbjudet att flirta och röra vid varandra" tycker Thommy, som varit i branschen i snart femtio år. Gubbjävel! Det kanske är det där samspelet mellan regissör och skådespelerska som könsförrädaren Marianne Ahrne pratade om? Nåt så jävla dumt i huvudet som Berggrens svar har jag inte läst på år och dar. En sådan spånig syn på vad trakasserier är. Det är scendivorna som uttalar sig i frågan, och de har ingen aning om nåt.

"Vi befinner oss alltid i ett tumult av känslor", menar klyschan Endre. "Anmäl de som ska anmälas", alltså ingen alls eftersom Endre inte ens tror på statistiken, "och låt oss andra, män och kvinnor, få leva fria i vårt skapande." Hon avslutar med slagorden: "Leve sexualiteten! Leve humanismen! Leve kvinnokampen!"

Ridå!

Den obotlige skeptikern

I TV-serien Arkiv X så löste FBI-agenten Fox Mulder sina fall med minst sagt oortodoxa metoder. Ett mordoffer hittas styckat och på placeringen av kroppsdelarna kan Mulder utröna att det rör sig om en vålnad från 1200-talet som återkommer vart 175:e år och som bara finns omnämnd i en belgisk väggmålning. Hur galna idéer han än har så har han ändå alltid rätt. Hans kollega Dana Scully tvivlade alltid på honom, hon var rationell och letade alltid efter en rimligare förklaring. I början av serien så var det ganska trovärdigt att hon var så skeptisk; Mulders teorier var ju alltid helt uppåt väggarna. Men när dessa teorier visar sig stämma varje gång, år ut och år in, så borde kanske Scully börja lite lite mer på Mulders intuition, men hon sätter sig jämt på tvären och ifrågasätter alla han infall. Varför? Han har ju alltid rätt! Hur lyckad än serien var i övrigt så störde jag mig på att Scully alltid var så vrång, rimligtvis borde hon börja ha lite förtroende när Mulder haft rätt sisådär en hundra gånger på raken.

Läkaren House löser i serien med samma namn sina medicinska mysterier med intuition och vilda spekulationer. Han börjar i en ända, testar en massa saker (han tar så mycket vävnadsprover att patienterna måste vara helt perforerade innan de blir friska) och kommer alltid fram till en osannolik, men korrekt slutsats. Hans underhuggare är ofta frågande, men värst är Dr Foreman som alltid utgår ifrån att House har fel. Varför? House är mycket smartare och bättre än honom (och alla andra läkare i hela världen) när det kommer till att ställa diagnos och alla vet om det. Hur kan Foreman behålla sitt jobb när han vägrar att ta de prover som House begär, trots att det alltid visar sig att dessa prover räddar livet på patienterna?

En serie jag inte kollar på tillräckligt mycket för att kunna rollfigurernas namn är Medium. Det lilla jag sett verkar peka på ett genomgående tema gällande den synska Patricia Arquette och hennes man; hon vaknar av någon läskig dröm och är lite upprörd, men han lugnar henne och menar på att hennes drömmar inte alltid behöver betyda nåt. Öööh, va? Hennes drömmar betyder ALLTID nåt. Det är ju det hela serien går ut på. Vad har han för belägg för att säga så? Eller är han bara dum i huvudet? Av någon anledning så verkar inte hon störa sig på att han ofta inte tar hennes syner på allvar, men det hindrar inte att jag gör det.

Extreme Gråtfest: Home Edition

Konceptet borde vara oklanderligt; ett TV-program tar sig an en familj som behöver hjälp och fixar ett nytt hus till dem. Familjen har det alltsomoftast svårare än de flesta; det kan vara en ensamstående förälder med 4 barn som nyligen mist sin make/maka i någon sjukdom; en hårt arbetande familj som råkat ut för någon naturkatastrof och har tre barn med olika handikapp som försvårar tillvaron för alla, osv. Deras gamla hus rivs, ett nytt och fräscht byggs istället, de får helt nya prylar och allt anpassas till de olika familjemedlemmarnas behov; ramper och hissar byggs för de rörelsehindrade och det superhjältetokiga barnet får ett Spindelmannenrum. Allt gott, alla glada, alla vinner. Men ändå är programmet så vidrigt att man får kväljningar så fort vinjetten sparkar igång. Jag talar förstås om Extreme Makeover: Home Edition.

Att familjen behöver och kanske förtjänar hjälp kan man inte säga så mycket om, men programmet utmålar de som hjälper till som helgon som bara ställer upp för att de är snälla. Allt är lika falskt som den dåligt photoshoppade bilden ovan. Visst, man behöver inte ange vad allt kostar och vad alla får betalt, men man ska fan inte låta påskina att det är ren välgörenhet man pysslar med. Självklart får alla som jobbar med programmet betalt. Självklart. Om något doneras till programmet så uppvägs det av reklamtiden i rutan som donatorn får. Inga konstigheter egentligen, men programmet gör allt för att man ska tro annat. Fult, mycket fult.

På tal om ful så finns det mycket att säga om programledaren Ty Pennington. Han har två lägen på rösten; 95% av tiden så skriker han för full hals som en påtänd idiot, övriga 5% så lägger han på en hes, känslosam stämma om den stackars familjen som han så ärofullt ska hjälpa på fötter. Jag vet inte vilket läge som är värst. Han springer omkring som ovan nämnda påtända idiot och låtsas ha koll på läget och stressar på alla. Sjukt irriterande. Det varvas med innerliga beskrivningar av familjens handikappade barn och hur modiga och starka alla är och hur mycket han kan hjälpa dem. Man mår illa. Ty är hemsk på fler sätt än jag kan beskriva så jag slutar försöka. Hu.

Det som nog stör mig allra mest EM:HE är att alla inblandade ska understryka hur fint och viktigt allt är genom att bli så jävla känslosamma hela tiden. Nån beskriver familjens situation för kameran och börjar förstås gråta. Någon annan pratar om hur fallfärdigt det gamla huset var och storbölar. En tredje i teamet beskriver hur bra det nya huset är och vips kommer tårarna. Herregud, de kan inte slå i en spik utan att ta en gråtpaus. Den falska blödigheten är upprörande, minst sagt. Eller är det jag som är cynisk, kanske?

Lika som bär

Efva Attling och Jihad Jane

Duschdreadlock

Jag äcklas inte särskilt lätt, men något som alltid lyckas trigga kräkreflexen är hår som måste rensas ur duschavloppet. Då jag både är relativt långhårig och en regelbunden duschare så är det en företeelse som jag tvingas ta itu med betydligt oftare än jag skulle vilja. Den där slemmiga, gråa klump av hår, tvål och hudavlagringar som liksom ett isberg alltid är mycket större än man tror vid första anblicken är så fullständigt vidrig att jag måste sluta skriva nu och tänka på något helt annat.

The Return of Shabby Chic

Lena har "fyra tokhärliga barn i åldrarna 8-17". Lena har torpardrömmar. Lena säljer kuddar och madonnor. Lena älskar att måla. Lena "blir knäsvag när hon hittar nån gammal rostig plåtburk". Vi riktar åter strålkastarljuset mot shabby chic – vid sidan av Maria Montazami och Louise Hallin det största hindret för kvinnans frigörelse i vår tid. Lena har en av de mest populära shabby chic-bloggarna i Sverige och tar, liksom nätkumpanen Majsan, igen det hon saknar i språklig färdighet med ett överskott av rotting, spets och små prydnadsbord – allt målat i vitt. Antikvitt kan man förmoda. Bloggen har också det illaklingande namnet Ett vitare hem. Hennes hem var nämligen tidigare svart och sterilt, vilket hon förstås skyller på IKEA; alla shabby chic-gummors Nemesis. Jag har förlorat mig i timmar läsandes Lenas styltiga inlägg och sedan med blanka vansinniga ögon klickat mig vidare och allt djupare ner i en vitmenat helvete. Först när jag fick syn på tokiga Margaretas idiotiska stenkatter lyckades jag bryta förtrollningen.

Lästips:
BetongSnäckor och änglar
Madickens Värld
Ängeln i vitt
Älskar sött
Jennys Vita Villervalla

En tolva Explorer och ett yxmord

I början av Stärnornas Krig (George Lucas, 1977) säger Ben Kenobi såhär om Mos Eisley: "You will never find a more wretched hive of scum and villainy." Fritt översatt blir det "det anskrämligaste tillhåll för skurkar och avskum du kan finna". Kenobi tar med Luke Skywalker till en bar och där står en väldigt brokig skara fula och otrevliga typer, den ena farligare än den andra. Nästan ingen på stället ser mänsklig ut utan de flesta är vanskapta, ser ut som varulvar eller har tentakler. Helt oprovcerat börjar två typer med kriminellt utseende mucka gräl med vår huvudperson och när den ena drar fram en pistol så får han armen avhuggen av ett svärd. Musiken tystnar i ungefär fem sekunder men sedan fortsätter allt som vanligt. Uppenbarligen är det inte första gången något sådant händer på stället. Troligen inte ens första gången för kvällen. I ett bås förhandlas sedan en smuggelaffär och lite senare så skjuts en prisjägare ihjäl. Denna gång tystnar inte ens musiken och folk vänder sig knappt om.

Ovanstående är som sagt en scen ur en scince fiction-film men jag ser det också som en exakt beskrivning av vilken torsdagskväll som helst på Gröne Jägaren på Götgatan i Stockholm.

Barhäng

På pubar och i hotellbarer finns det vid bardisken så gott som alltid stolar. Man glider in och sätter sig, beställer en pint Boddington och tar det lugnt ett tag. På rock- och danshak finns det i princip aldrig barstolar. Där är tanken att man ska glida in (efter oskäligt lång tid i kön, förstås), köpa sig en stöl och sen bege sig till dansgolvet/kolla bandet/spetsa ölen med sprit inne på toan. Ölåtgången på dessa ställen är så stor att det ständigt är högt tryck i baren och de överarbetade bartendrarna har det hett om öronen i princip hela kvällen. Trots detta ständiga tryck och avsaknaden av stolar så tycker en del att det är en bra idé att stå kvar i baren och ta upp värdefull plats. De står kvar och snackar med sina sällskap och beter sig som om de äger baren. Kvar blir små utrymmen att försöka tränga sig fram till för att få beställa och till råga på allt så verkar de som bosatt sig vid disken bli irriterade på de som vill köpa något. Jävla idioter, de borde portas.

Pannkaksfrukost på String

Om man inte har lust att nojsa bort hela morgonen med ett ragg, och helst vill slippa ett utdraget farväl över flingorna, är en härlig morgonpromenad till ett söderfik ett smidigt och trevligt sätt att sätta om inte punkt, så i alla fall någon form av interpunktion i alla fall, för umgänget. I det här fallet ett semikolon, intressant nog, men det är en annan historia. Hursomhelst. Eftersom jag var den äldre i sällskapet och tillika förvärvsarbetande, bostadsrättsinnehavande och den ende med svenskt medborgarskap, såg jag det som min plikt att stå för frukosten (under vilken jag fick veta att gunstig junker ifråga kommer från en förmögen redarfamilj och är tätare än numera Hallandsåsen, men jag får skylla mig själv som gjort så usel research), varför jag valde budgetalternativet String. Denna trotjänare bland söderfik må kännas som en berlinsk fritidsgård , men jag ville minnas att de hade goda pannkakor. Fullt var det naturligtvis, med groteskt lång kö till stökig, bökig frukostbuffé för 65 spänn skallen. Det blev förstås pannkaka av alltihop långt innan pannkakorna. Ett problem som så lätt uppstår på populära ställen av det här slaget, är att man inte vet om man ska satsa på att paxa ett bord så fort ett sällskap går, eller snällt ställa sig i kön och hoppas på att en plats blir ledig när man fyllt sin tallrik. Nya människor strömmade in hela tiden och kastade sig över första bästa bord. Men om man istället stod och försökte hålla utkik efter lediga platser, växte sig istället kön katastrofalt lång. Det fanns ingen policy! Och alla verkade dessutom okej med det. I brist på eget ordningssinne behöver jag ett rättvisemärkt system, så att jag inte, som i lördags, står fåraktigt brödlös, bordlös och ständigt sist i kön och med en relativt obekant människa vid min sida, som jag tvingas konversera längre än min engelskaglosor räckte. Till sist uppenbarade sig ett ledigt bord uppe vid fönstret, och jag forcerade ett par anorektiska tjejer, som lyckligtvis snubblade på sina stickade koftor, för att nå fram. Sen tillbaka sist i kön, med nya krystade samtalsämnen, för att äntligen komma fram till de svettiga påläggen, till de torra frallorna, till de grönskimrande äggen och till pannkakorna – dessa sorgliga, micrade, gummiartade grytlappar. Det var på intet viss en värdig upplevelse och på intet viss en prisvärd. Jag fick blåbärsfläckar överallt. Jag eftersvettades nervöst i timmar efteråt. Jag var fortfarande hungrig. Och jag skämdes så mycket att jag var tvungen att boka in en ny dejt med redarsonen. Men då hotellfrukost. Med paxat bord. Och ur hans ficka.

Hålslag

Den internationella standarden för hålplacering på papper kallas ISO 838. Två hål med diametern 6±0,5 mm placeras 80±0,5 mm isär. Hålen placeras 12±1 mm in från papperets kant. Föga förvånande så används inte denna standard i USA, utan där är tre symmetriskt placerad hål det vanliga. För dessa hål finns ingen standard för varken diameter eller placering från kanten. Snacka om Vilda Västern. På papperet (oj, så vitsig man kan vara) mer förvånande kan vara att vi här i Sverige heller inte följer ISO-standarden, utan här är som bekant hålslagen utrustade för att slå inte mindre än fyra hål. Denna de facto-standard kallas lustigt nog triohålning och har använts här sedan förrförra seklet.

Något som garanterat behöver ses över är konstruktionen på dessa helvetes jävla kontorstillbehör. De som är försedda med ett lite längre handtag (som den på bilden bredvid) är okej, förutom att det brukar max finnas ett sådant hålslag på ett helt kontor. Det är förstås populärt och inte alltid tillgängligt, utan man får ta till något av de 500 standardhålslagen (se bilden ovan) som dräller i varje vrå. Den rackaren har bedrövligt många fel. Den är först och främst helt verkningslös om man man vill på en gång slå hål på fler än tre papper. Dessutom är den helt oergonomisk så man kan inte utöva någon nämnvärd kraft för att försöka håla t. ex. 5 papper på en gång (vilket inte hade gått ändå). Vidare; de utslagna hålen ska samlas upp underst i tingesten, men oftast så lyckas åtskilliga av de små, runda lapparna fly sitt tänkta fängelse och fastna i springan där papperets kant ska vila. Detta får till följd att papperet hamnar snett i apparaten och hålen blir helt oparallella med kanten. Slutligen så får man ingen som helst varning innan håluppsamlaren är så full att den helt spontant lossnar och orsakar konfettiregn på kontoret. Hurra.

Von Tratt

Vi har numera kvinnlig tronföljd – till kungens förtret inte att förglömma. Vi har inte bara kvinnliga präster, utan även biskopar med bröst och framstjärt – och i Stockholm till och med en flata. Nu är jag ju inget fan av varken kyrka eller kungahus, men vem orkar tjafsa om det i längden? Däremot finns det ju ytterligare en gammal institution, en som man kanske inte så ofta tänker på. Riddarhuset. Adeln. Det andra ståndet, som är allt annat än impotent dessvärre. Det högst beslutande organet i Riddarhuset, som består av ca 600 adelssläkter, är det s k adelsmötet som hålls vart tredje år med en representant från varje ätt. För några år sedan lämnade en någorlunda upplyst aristokrat och finansman vid namn Gustaf Douglas in en motion om att tillåta kvinnor att väljas in i det styrande riddarhusutskottet, med 16 ledamöter. Inte helt överraskande röstades motionen ned, med förkrossande majoritet. Eftersom jag ytterst sporadiskt läser Riddarhusets tidskrift Arte et Marte (där Magdalena Ribbing är en flitig skribent) har jag inte förrän nu uppmärksammat detta faktum. Henric Ankarcrona, ordförande i riddarhusdirektionen, försvarade beslutet med de gåtfulla orden: "När de små stegens tyranni får råda vet man inte var man hamnar. Det kan bli helt fel" och "I dagens Sverige finns bara en syn på saken. Det är ett minfält och då får man acceptera att få på nöten".

Men tydligast bevis på inavlad enfald visade han nog med sin slutkläm: "Jag vill betona att detta inte är en fråga om kvinnosyn, utan hur man ska bevara gamla regler". Gamla regler? Som de gamla reglerna som nekade kvinnorna prästkappan? Tronföljden? Eller varför inte rösträtten? Arvsrätten? Drömmer Ankarcrona och hans blåblodiga bröder om att storma in på södermalm och våldta läkarsekreterare till höger och vänster? Tömma kassorna på Bondens marknad? Kanske bränna en Gudrun Sjödén-klädd sjukpensionär på bål?

De är antagligen lika mossiga, lika skelögt konservativa och håller antagligen lika förtvivlat kvar vid de gamla traditionerna som sina nasala män. Men stackars grevinnor. Stackars alla Anna von Ankor. I Sverige finns ju inte samma tradition som hos överklassen på andra sidan Atlanten (även om de i sammanhanget tevklöst är noveau riche). För att skapa en illusion av sammanhang tvingas de istället harva på med sina hobbyjobb som flygvärdinnor på SAS och längta tillbaka till Carlzons tid, när de kunde vältra sig i lyx och slumsex i Rio, innan pyramiderna rasade på riktigt.

Det finns ingenting så provocerande anakronistiskt, så skrattretande föråldrat som Riddarhuset. Gör så här: Släpp in kvinnorna och lägg sen ner skiten!

Tick tick tick

...tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick.
Irriterande, inte sant? Sms:ar man oavbrutet (eller skrev hon kanske en c-uppsats?) mellan Stockholms central och Enköping så får man fan stänga knappljudet på mobilen.

Utför i kommentatorshytten

Jag är ingen riktig sportfantast men jag kan kolla när det är på TV. Jag har sett lite utförsåkning i vinter och har slagits av att en av SVTs expertkommentatorer verkligen är helt sämst. Han är expert på att uttala sig om hur det ser ut i åkningen och när det kommer till mellantiderna så visar det sig att han har riktigt, riktigt fel. Varje gång. "Här går det fort, hon har en bra linje" - vid nästa mellantid är åkaren 8 tiondelar efter. "Han tvekar lite, det här ser inte bra ut" - 2 sekunders ledning i mål. Varje jävla gång. Att han inte får sparken.
Alldeles nyss gick slalomdelen av damernas kombination. Som näst sista åkare startade en tyska som kommentatorerna trodde på. Efter några portar så klagar idioten: "nä, hon åker inte alls bra, vad har hänt?". Vid första mellantiden så har hon utökat ledningen med ett par tiondelar. Förstås. Men har ger sig inte, han klagar vidare på tyskans åkning. "Hon har inte alls samma flyt som man är van att se. Hon åker inte alls bra". Vid nästa mellantid har hon utökat ytterligare några tiondelar. Men puckot fortsätter att dissa. "Nä, det här är inte bra." Hans kollega hoppade in och undrade om inte (den utökande) ledningen ändå pekade på att hon gjorde nåt rätt, men det ville inte svinet inte gå med på. Han fortsatte i samma stil ända in i mål där tyskan tog en betryggande ledning, men han menade på att ledningen borde varit större. Amerikanskan som gick ut sist skulle krossa henne. Sagda amerikanska startar och "experten" ser direkt att hon åker bra, det här går fort. Vid första mellantiden har hon tappat det mesta av sin ledning. Han tycker fortfarande att allt ser bra ut, hon kommer att vinna. Vid andra mellantiden ligger hon t o m efter. Han hinner hylla henne i några portar till innan hon åker ur. Synd för henne men rätt åt den hjärndöda idioten.

Ja, må jag leva?

Jag tycker inte det är särskilt besvärligt att bli äldre. 34 känns som en helt okej ålder och det kommer säkert 35 och 36 också att göra. Att åldern bara är en siffra tycker jag väl inte riktigt, men jag fäster ingen vidare vikt vid det antal år jag funnits till. För mig är det varken bra eller dåligt, det är bara ett faktum. Dock kan jag inte påstå att jag gillar att fylla år.
Det finns flera anledningar till att jag inte sett fram emot min födelsedag på en herrans massa år, men huvudanledningen är väl just det att jag inte tycker det är så viktigt. Om det bara gick att ignorera så vore det helt lugnt, men det är inte helt enkelt med gratulationer hit och lyckönskningar dit. Nu är jag inte riktigt så vresig och bitter (eller tja, inte officiellt i alla fall) att jag inte uppskattar att bli ihågkommen och påtänkt och så, men jag kan inte riktigt ge någon vidare respons när folk grattar. Vad är det jag ska känna egentligen? "Hurra, vad bra jag är som föddes på exakt detta datum i mitten på 70-talet"? Eller är det som att jag uppnått något stort och ska vältra mig i det fantastiska? Jag kan inte känna det i så fall. Att hyllas för något jag knappast kan ta åt mig äran för gör mig snarare obekväm.
Som den berömda löken på laxen så förväntas jag vara glad bara för att jag fyller år. Varför skulle något så slumpmässigt som att kalendern just idag till stor del överensstämmer med datumet på legitimationen helt plötsligt förvandla mig till en muntergök? Tyvärr är det ännu mindre okej än vanligt att vara surmulen när man fyller år och folk bara vill vara vänliga och gratulera, så det blir till att hålla god min. Som tur är är det bara bemärkelsedag en gång om året. Hipp hipp hurra.

Underbett

Jag föredrar en vällagad restauranghamburgare framför en snabbmatskedjedito sju dagar i veckan (och kanske 2 gånger på lördagar) men ofta byggs lyxburgare alldeles för mycket på höjden. De blir dels svåra att hålla i, dels svåra att bita i. Det värsta är att om man ändå ger sig på att äta denna skyskrapa med händerna så får man alltid mer av underdelen än överdelen i varje tugga. Äter man sig igenom större delen av hamburgaren utan att korrigera för denna snedfördelning av ätandet så slutar det med att man har 2/3 kvar av överbrödet, men endast en så liten bit av underbrödet kvar att den knappt rymmer ena tummen. Jag gillar det inte.

Vem är denna man?

Jag gillar inte när folk använder "man" när de i själva verket menar "jag". Ett exempel: en idrottare intervjuas om sin prestation och säger "man gick ut och gjorde sitt bästa och det räckte ju hela vägen så man får vara nöjd med det". Varför uttrycker sig vissa så? Är det så att de inte riktigt vågar stå för det de säger? Eller är de så självupptagna att de tror att deras åsikter är allmängiltiga bara för att de själva har dem? Jag kanske ska börja säga "vi" när jag egentligen menar "hon" och se vad man säger om det.

Fobier - ett urval. #5. Panflöjt

I omklädningsrummet idag flödade kolossalt vidrig musik ur de dessvärre dolda högtalarna. Det hade räckt för att få tinningsvenen att bulta om det bara hade varit Enya. Men nu var det dessutom en tolkning av Enya, på panflöjt. Och inte för att jag hade föredragit äkta vara, men det var inte ens riktig panflöjt, utan syntetisk dito. Musik som jag antar man tänkt skulle passa alla. Musik för massorna. Musik för avkoppling, harmoni och skit. Förmodligen från någon samlingsskiva med delfiner på omslaget. Eller en blundande kvinna som ler hemlig på en strand. Eller druider. Det vassa panflöjtsljudet skär genom hjärnan som en machete genom rumsvarmt smör. Ända sedan Mio, min Mio har det varit Djävulens instrument. Det är dödsångest på ett helt annat sätt än epilepsiframkallande oljefat eller den fruktade xylofonen, som lika gärna kunde hamras taktfast och jazzigt på min uppfläkta ryggrad.

Någon såg mig bajsa idag

Jag skäms inte särskilt ofta. I alla fall inte så ofta som jag borde. Och därför var det nästan befriande det som hände idag, som jag fortfarande minns med glödgade kinder. Jag glömde låsa toalettdörren när jag satt och gjorde nummer två på jobbet. Och naturligtvis flög dörren upp precis när jag inledde torkandet. Varför varför VARFÖR kunde jag inte bajsa hemma istället? Jag låser förstås inte dörren hemma, ensam som jag är, och ovanan måste ha följt med mig till jobbet. Varje gång jag fejkler till den där duden i korridoren så vet jag exakt vilken bild av mig som för evigt fastfrätt på hans hornhinna. Snart vet alla på jobbet om att jag har en matsmältningsapparat. Att jag har en snopp. Och att jag viker, inte knycklar ihop, pappret. Jaja, det väl är en bagatell. Jag kan bara vara glad att jag inte gjorde nummer tre (med ett gammalt nummer av Finn och Fiffi, som hände en kompis kompis till mig). Eller, gud förbjude, nummer sju, som jag bara hört talas om innan jag råkade se det live i det flyktigt uppflammande skenet från en joint på en obskyr klubb i Berlin på Nyårsdagen. Jag ska hädanefter alltid alltid alltid bajsa hemma. Om det så dödar mig. Och imorrn kommer jag att vara tvungen att le extra mycket åt den namnlöse i kontorslandskapet, och liksom rycka på axlarna, fast med ögonen, och tänka att jag i alla fall inte satt och rökte braj med en arm i min tarm på ett statligt verk.

Mona, Louis och Svensson

Vem kunde tro att en rosa väska skulle skapa sån uppståndelse? Tja, hade man tänkt efter så hade hade man kunnat förutse att någon skulle rota fram en anledning till att bli upprörd, folk älskar ju att uppröras (eller "rasa" som det tydligen heter). Okej, vad är de då som vissa rasar över? Om jag fattat saken rätt så är det osolidariskt att Fru Sahlin har och visar upp en väska som kostar hela 6 långsjalar. Hur kan någon med en så dyr väska säga sig representera den lilla människan i samhället? Fattar hon inte att det sticker i ögonen på den stackars ensamstående och sjukskrivna sexbarnsförortsmorsan som bara kan drömma om att ha råd med en thaikopia av den mindre modellen av den väskan?

Jag vet inte var jag ska börja... Folk fattar väl att Mona Sahlin tjänar ganska (eller mer än ganska) bra, eller gör de inte det? Folk fattar väl också att människor med hög inkomst (precis som alla andra) köper saker för pengarna de får över? Eller är det fel? Är tanken att Mona Sahlin ska sitta i en etta i Bredäng, leva på Euroshoppermajs och kattmat och lägga tusenlapparna i madrassen? Hycklar hon om står till vänster på den politiska skalan och samtidigt tjänar mer än många? Blir människor avundsjuka på hennes dyra väska så betyder det ju att de hade köpt en sån (eller något liknande) om de hade haft råd. Det är ju så det funkar. Är det inte betryggande att Mona Sahlin beter sig som vem som helst?

Tydligen så fick Sahlin väskan av en vän vilket gör uppståndelsen än mer oförståelig. Skulle hon låta den ligga hemma (i Bredäng) så att stackars fattiga pöbeln inte behöver se vad de går miste om? Det, om något, vore väl nedlåtande?

Fobier - ett urval. #4. Kosmos

Ångest från barndomen. Rymden. Universum. Först är det skithäftigt att lära sig en massa om planeter, kometer, asteroidbälten och supernovor. Och man fattar att man bor på en skitstor planet som snurrar runt solen. Det är skitlångt till solen. Och det är skitlångt till de andra planeterna. Och solsystemet är bara en pytteliten del av en galax. Och det är skitlångt till nästa galax. Och det finns till och med galaxhopar. Och supergalax-hopar. Vissa säger att rymden är oändlig. Men hur kan nåt vara det? Andra menar att den har ett slut. Men vad finns i så fall efter det? Allt tar slut. Inget tar slut. Och det finns inga mellanting. Jag svimmar.

Kalla fakta

Det finns pingviner som bor i tropiska klimat, som till exempel galapagospingvinen. De är små och skitsöta, men ganska fjantiga. De riktiga bad ass-pingvinerna bor förstås på Antarktis. Det är dom som vaggar fram och tillbaka över glaciärerna i ett klimat där årsmedeltemperaturen ligger på 55 minusgrader på kontinentens mitt och aldrig varmare än någon grad över noll ens på sommaren vid kusten. Som bekant ruvar killpingvinerna äggen medan tjejpingvinerna drar iväg för att leta fisk. För att hålla värmen medan deras flickvänner brokebackar står de klokt nog i stora klungor, och turas rättvist om att stå i mitten - en evolutorisk godhet som kan få en att gråta. Forskning har visat att pingviner klarar kyla ner till 100 minusgrader. Sen dör dom. Men! Den lägsta temperatur som uppmäts på Antarktis, eller i hela världen faktiskt, är -89,2 grader vid den ryska forskningsstationen Vostok. Hur i helvete har de då tagit reda på hur mycket en pingvin klarar? Vad är det för sinnesjuk vetenskapsman som kommit på att det är nåt som är värt att veta? Låste de in ett gäng pingviner i en frys och tittade på medan de huttrade till döds? Att kolla hur många gula blend en kanin klarar av eller vilken mascara som bäst klär en råtta är väl en sak. Men på vilket sätt gagnar det mänskligheten att ta reda på det här?

Yes we Cannes!

Det hände sig vid den tiden att från chefen utgick ett påbud att hela företaget skulle få åka ner till Cannes-festivalen. Det här utspelade sig förstås innan jag flydde TILL det statliga ekorrhjulet. Vi var kanske femton personer som fick bo på ett trevligt hotell en dryg halvtimmes strandpromenad från croisetten. Förutom att vi förväntades samlas på gemensamma middagar, på riktigt bra restauranger, stod det var och en fritt att planera sin dag. Och där uppstod givetvis ett problem. För redan första dagen undrade någon: "Var ska vi äta lunch?" Eh... "Vi?" För att inte vara den som är den, försökte både jag och ett par andra likasinnade lätt passivt aggressiva, hitta en restaurang som skulle passa alla. Och det finns naturligtvis inte. Det vet varenda reklamare att målgruppen "alla" inte finns. I själva verket passar det oftast ingen alls i slutändan. Lite som SVT:s lördagsunderhållningar i början av nittiotalet. Nåt för barnen, för ungdomarna, för de vuxna och för di gamla. Ingen ville se skiten så klart. Även om Allsång på Skansen lockar idioter i alla åldrar, så är riktar de sig fortfarande till segmentet "idioter". Inte alla.

Men tillbaka till Cannes. Efter den första horribla lunchfadäsen, då jag tvingades äta äcklig pizza istället för goda skaldjur, försökte vi (och med vi menar jag vi som inte var idioter) bara låta allt ske naturligt. De som ville gå in till stan i jakt på billigt nipper på marknaden fick göra det. De som vill ta en tupplur i en hyrsolstol på stranden och dricka öl alldeles för tidigt på dan fick göra det. Och den som vill jogga till Antibes och tillbaka varje morgon fick göra det. Och slumpade sig så att vi som faktiskt ibland umgicks privat, för att vi mer än stod ut med varandra, hamnade på stranden allihop, i varsin ölstol, så var det inte mer med det.

Men denna trivsamma och väldigt oskyldiga anarki togs inte väl emot av alla. Eller framför allt inte av en person, som när gruppen splittrats till mindre enheter stod ensam kvar. Utan egna intressen. Utan egna initiativ. Utan PLANERING. Genast förvandlades vi andra till ofrivilliga mobbare istället. Ändå hade det stått den lilla människan helt fritt att haka på till stranden eller strosa in till stan med de andra. Eller till och med byta korkskorna mot adidas och lubba iväg i gryningen längs medelhavets pärlband. Men nej nej nej. Det var alla eller inget!

Det här med grupparbete är ett ottyg som man hade hoppats slippa efter grundskolan. Då kändes det ofta som ett oinspirerat infall från en lärare som ville slippa just det där med att lära ut saker och istället ta en extra fika medan eleverna sköter sig själva. I de där grupperna fanns alltid en goodie-goodie med brun näsa som fixade hela grupparbetet, oavsett de andra ville det eller inte. Och det fanns alltid nån illojal slapptask som smet ifrån allt vad ansvar hette. Eller nån som aldrig fattat ämnet. Eller nån som hade fel men kunde snacka. Eller nån som hade rätt men inte vågade. Och det kanske på sätt och vis är en ganska bra övning för ett arbetsliv, en verklighet, ett samhälle där det faktiskt funkar ungefär så. Men demokrati? Well...

Problemet med demokrati är att alla inte vill ha den. Inte de som tycker att alla får göra som de vill. Och inte heller de som tycker att alla ska göra som de vill. Sen tillkommer problemet att demokrati tillåter dessa ytterligheter att samexistera och fortsätta tycka som de vill. Jag är ute på djupt vatten nu, så jag simmar försiktigt mot stranden igen. Till rivieran närmare bestämt.

I ett samhälle måste man förstås följa vissa spelregler, och kanske även i vissa sociala sammanhang har jag alltmer börjat inse. Men definitivt inte på en subventionerad semester av det slaget, när chefen gett order: "hopp och lek". Fri aktivitet! Och om man därtill lägger att just personen som allra mest enträget krävde en gemensam agenda och måltidsplan också var den som tre gånger skickade tillbaka sitt kött eftersom det inte var nästan svartnat genomstekt, trots att personen ifråga idiotiskt nog bett om medium rare. Ta med dig egen flintastek nästa gång och håll käften! En annan ville bara ha kött, sås och potatis. Ändå dög inte entrecôte (= kött), bearnaise (= sås) och pommes frites (= potatis), så han slank iväg medan läckerheterna ställdes fram åt oss andra, och svullade på macdonalds nere vid bensinmacken. Ytterligare en, ständigt iklädd samma melerade huvjacka med högt uppdragna ärmar, hade från fosterlandet tagit med sig färdigkokta ägg till restaurangen, för att vara säker på att proteinbehovet skulle tillfredsställas. Och en annan klagade på att man omöjligt kunde få tag på "en kopp anständigt kaffe i det här landet!" Jag kan respektera människors individuella smaker och nycker (även om det kanske inte riktigt låter så just här), men då förbehåller jag mig slippa stå ut med dem. I alla fall i måltidssammanhang.

Men när jag tänker tillbaka ser jag den där människan i korkskorna stå ensam kvar på franska rivieran som i en Friends-reklam. Och så får jag dåligt samvete. Men sen ser jag hur hon går ut i vattnet och försvinner bort i det stora blå. Och så känns det bra igen.

Fobier - ett urval. #3. Stickade vantar + tidningspapper

Jag känner minst en annan person som delar denna fobi. Att åka kollektiv under vinterhalvåret är en mardröm, med alla hundratals medresenärer som läser sin metro utan att ta av sig sina stickade vantar. Bara minsta glimt av det får håren att resa sig på mina armar och jag genomfars av kväljande äckelkänslor. Ibland saliverar jag, som strax innan en spya. Till och med nu gör jag det och måste ruska på huvudet för att bli av med bilden. Känslan av garn mot tidningspapper är liksom essensen av torrhet. Ett dött och stumt, nästan frasigt och knappt hörbart ljud. En liknande känsla får jag om jag av någon galen anledning skulle få för mig att stryka med handen över vissa manchestertyger. Eller sammet. Krossad plysch. Det finns också en viss typ av servetter, ofta av lite sämre kvalitet, som jag måste blöta fingrarna för att överhuvudtaget kunna vidröra. Jag hoppas att det finns någon annan, förutom jag och min olyckssyster, som delar denna ibland smått handikappande fobi. Annars är vi nog trots allt lite för speciella, på helt fel sätt. Och ja, bilden ovanför är garn. Tillverkat. Av. Tidningspapper.

Vänta, jag först

Det finns som sagt mycket att vända sig mot vad gäller fiktion på film och TV. En klyscha som alltid stör är när en av rollfigurerna har något viktigt att berätta för en av de andra. Denna figur avbryter den första personen för att berätta nåt viktigt som inte kan vänta. Personen nr två berättar något som gör att den första personen inte kan berätta det som den tänkt och denne säger istället att det inte var något viktigt när person två frågar om vad som var så viktigt. Sen uppdagas inte det som ville sägas förrän långt senare. Något liknande har säkert inträffat någon gång i världshistorien, men garanterat inte i den utsträckning som det händer på bio och TV.
I verkliga livet hade det snarare sett ut så här:
-Du, jag har något som jag vill berätta.
-Vänta lite, JAG har nåt att berätta! Du vet den där grejen...
-Men vafan, varför måste du avbryta mig? Jag ville ju berätta.
-Oj, förlåt. Shoot.
-Nä, nu har jag inte lust att berätta längre.
-Men varför måste du vara så barnslig?
-Först avbryter du mig och sen kallar du mig barnslig. Du är så jävla otrevlig.
-Och du är ful.
Eller nåt i den stilen.

Ett alternativt scenario om saker mot förmodan går längre än ovan:
-Du, jag har något som jag vill berätta.

-Vänta lite, JAG har nåt att berätta! Du vet den där grejen, bla, bla, bla...Visst är det fantastiskt?

-Mm, jättebra...

-Men vad ville du berätta?

-Nä, det var inget viktigt.

-Men du sa ju att det var viktigt.

-Mm, men...

-Men berätta då!

-Nä, det är inget.

-Men varför inte? Men vänta, är det för den där grejen jag berättade om? Är det så att du vill bla, bla, bla och inte vill säga det nu? Men ååh, vad jobbigt allt blev.

-Hrmf. Uhm, vi kanske ska ställa in bion imorrn?

-Verkligen? Ok. Hur gör vi med nästa vecka, då?

-Vi får se.

-Fan, varför gör du alltid såhär?

-Snyft, snyft...

Varför envisas manusförfattare med att använda samma billiga och icke trovärdiga knep om och om igen? Irriterande.

Fobier - ett urval. #2. Sjunkhål

Avgrunden ovan kallas helt enkelt: "The Big Blue Hole" och är ett s k sjunkhål, beläget utanför Belizes kust. 300 meter brett och över 100 meter djupt. Det bildades under istiden, då taket i en enorm kalkstensgrotta gav vika för smältande ismassor. Men, det är inte läskigare än att man kan undvika att simma över det. Sjunkhålet nedan är värre.

I Guatemala evakuerades över tusen personer när marken plötsligt började svaja betänkligt. Plötsligt rasade ett dussin bostadshus, vägar och två tonåringar ner i en hundra meter djup avgrund, orsakad av översvämningar i kombination med brustna kloakledningar. Bonusfobipoäng till båda dessa hål för att de är närapå perfekt cirkelrunda.

Korsordsinducerat hat

En skenbart fridsam sysselsättning som att lösa korsord kan väcka starkare känslor än man tror. Men helt adekvat var väl indignationen över ordnyckeln i Enar Åkereds söndagskryss i DN häromåret; nyckeln "Beter sig lite bakvänt" blev till min stora fasa ordet "HOMOFIL". Enar har för vana att ta sig lite för konstnärliga friheter i sitt korsordsmakande (till exempel blev "Tokiga i fruntimmer" ordet "DAMGALNA" - det finns väl för fan inte!!), men nu hade han gått för långt. För första gången i mitt liv ringde jag läsarombudsmannen och lämnade in ett klagomål, och fick en generad ursäkt och ett löfte om botgöring. Faktiskt dröjde det ett par månader innan gamle Enar syntes i söndagsbilagan och jag vill gärna tro att jag hade ett finger med i spelet. Det är i alla fall enda gången jag sett resultat av mina högst sporadiska samhällsengagerade infall. Jag väntar i och för sig fortfarande på ett tackbrev från de där munkarna i Burma.

Fobier - ett urval. #1. Små bestick

Det finns ingen praktisk poäng med att just förrättsbesticken är mindre. De är obekväma, de ger en karpaltunnelsyndrom och de ser löjliga ut. Det är ju inte så att man bara äter miniatyrmat med dem. Små bestick är en klassmarkör och som sådan bör fenomenet utrotas tillsammans med spritbord och mörka familjehemligheter. Men framför allt känner jag mig som Shrek när jag äter med dem. Mina händer ser enorma ut. Gargantiska! Och jag får lust att röra mig i slow motion när jag för babymajset mot min trollmun. Yeah right! Som om jag ens skulle kunna ta i dem! Vanligtvis föser jag undan dem med ett normalstort bestick och låtsas som ingenting.

Svara alla

E-postetikett kan vara knepigt men en gyllene regel bör vara att inte "Svara Alla" om det inte är så att verkligen alla berörs av svaret. Ett exempel: kollega A mailar kunden B om något och man själv cc:as enbart för att man ska bli varse om att B informerats. Säg att B svarar (alla) A och samtidigt ställer en fråga till sin kollega C som rör ämnet. C svarar alla och ställer en motfråga till A och B. Man är själv fullständigt ointresserad av diskussionen vid det här laget men inkorgen fylls på med mail efter mail. Säg sen att A inte gillar tonen i C:s motfråga och snäser tillbaka varpå spydigheter studsar fram och tillbaka mellan A och C (A och C blev för fulla på en branschtillställning för två år sen och började tjafsa med varandra om något missförstånd och sedan dess tål de inte varandra. A brukar kalla C för Pappskallen medan C pratar om A som "den där människan"). C cc:ar på detta sin chef D, lite för att lägga pondus i sina argument, men mest för att C vet att det stör A då A och D en gång varit ett par (de kanske till och med var förlovade, det är lite oklart) men det sket sig och det från A:s sida fortfarande är väldigt känsligt (det är en liten och skvallerglad bransch; alla vet allt om alla andra). A överraskar C (och alla andra som är cc:ade) genom att tilltala D direkt i svaret och påtala C:s otrevliga ton och att om de ska kunna jobba med varandra så måste de vara professionella. Snyggt och moget av A kan man tycka, men det gör det inte värt att man fortfarande cc:as på det hela. D svarar att A har rätt och A svarar att det är dags att börja på ny kula. Suck, man har väl bättre saker för sig än att rensa inkorgen från en värdelös korrespondens som man är helt ointresserad av?
Epilog: D visar sig vara en sådan person som inte gillar att skapa nya mail och fylla i en adress, utan tycker det är mycket lättare att svara på ett tidigare mail från personen som ska mailas, även om det rör något helt annat. Detta är anledningen till att man en och en halv vecka senare cc:as på ett mail från D till A där D beklagar det som hände mellan dem och tycker det är synd att de inte kan vara vänner.
Sensmoral: var jävligt sparsam med Svara Alla-knappen.

Pillow talk

Inte alla har åtta kuddar, men många har fler än två. Varför är det då i princip omöjligt att köpa extra örngott separat? Måste jag köpa åtta identiska bäddset för femhundra spänn stycket, för att matcha mina sängkläder? Ja... okej. Det gick väl inte att utveckla det där mer egentligen... Men det är jävligt irriterande i alla fall!

Nu kommer värmen!

Jag råkar vara lite smygförtjust i att vara förkyld. I alla fall den varianten när man är täppt, skönt sömnig och frustar ur sig blöta nysningar framför en Seinfeldsäsong. Jag kan till och med tänka mig ett par graders förhöjd kroppstemperatur på det. Men sen kan det stanna där. Nu halvligger jag i soffan och fryser i en kashmirtröja (Jag fattar inte att jag har en kashmirtröja förresten! Den är vidrig. Så fort jag blivit frisk ska jag skänka den till barnen i... Kashmir så klart. Hoppas de uppskattar både ironin och fina kvaliteten. Särskilt som det förmodligen är de som en gång tillverkade den.) Snoret rinner, för jag vill inte bli beroende av nässpray. Läpparna spricker, för jag vill inte bli beroende av cerat. Värktabletter skulle jag kanske kunna bli beroende av däremot, men det har jag inga. Avregleringen har inte hunnit upp på mitt berg än och på ICA Närlivs hittade jag bara ostkaka, som är mitt vuxenjags snuttefilt, men ingenting som kunde exorcera febern ur min svettblanka kropp.

Jag hatar att vara varm, om jag inte är i en bastu. Och varm blir jag dessvärre med lätthet. Jag sover gärna med fönstret på glänt även smällkalla vinternätter, avklädd under ett duntäcke, och vaknar inte sällan med en förfrusen stuss, nu skamlöst blottad i all sin kranka blekhet. På resande fot i varma länder - vilket är nästan alla egentligen - klibbar semesterskjortan mot en degig bål och jag är blott alltför medveten om varje droppe svett som obevekligt smyger ner längs ryggen mot ungefär samma mål (och har jag otur, med ungefär samma fart) som lunchwoken. Då längtar jag till hotellrummet och härlig AC på max. Först en ljummen dusch och sen en tupplur i en iskall fläktmaskin värdig Carola. Två gånger har jag varit i en djungel: en gång utanför Brasiliens kust (enorma myror, gråsuggor, krokodiler, ormar och en krabba stor som en sittpuff från Svensk Tenn) och en annan gång på ett tåg genom Vietnam (Eftersom pappan i sjubarnsfamiljen som huserade i kupén lyssnade på kommunistradio på högsta volym och mamman ideligen kräktes i en medhavd kopp, tillbringade jag en stor del av resan i utrymmet mellan vagnarna, där fönstret var öppet. Tills en illröd jättestekel flög in från djungeln - tänk The Mist - , flaxade runt mitt huvud och jag kissade lite av skräck. För ett ögonblick trodde jag att det var den som skrek och inte jag.) Bästa säsongen att åka till Miami är när det är vinter hos oss. Ett rosa mumintroll solade bland alla muskelpullorna den sommaren. Och i poolen på resorten guppade en ensam gubbe omkring på ett flythjälpmedel. Naken och strokedrabbad. Men luftkonditioneringen funkade, ölen var kalla och TV-kanalerna legio. Värme på semester är ändå uthärdlig och tillfällig.

Men den här värmen, som kommer inifrån, är det värre med. Jag kan inte fly från den. Jag kan inte sova och sover jag så drömmer jag ångestfyllda maror fyllda av seriemördare, fulsex och oförberedda matteprov. Och jag kan inte med att vara vaken heller. Det går inte riktigt att se på TV, men gör jag det inte hörs bara köksklockan och mina egna hesa andetag, som i en förmodligen ganska adekvat vision av en kommande långvårdtillvaro. Mina två sista treo tog jag för en timme sen, och sen är det kört. Detta djävulska; att frysa och svettas samtidigt. Inte riktigt samma njutbara kombination av ytterligheter som att vara mätt, men ändå sugen. Ledsen och lättad. Kåt och rädd. Eller "Laughing through tears... that's my favourite emotion", som Dolly Parton säger i Steel Magnolias.

Och drömmer jag, drömmer jag kanske om en djungel. Om naken och ovärdig sjukgymnastik i en övergiven hotellpool. Om krabbor i avlopp med ögon på skaft. Om barn i Kashmir som stickar tröjor med flinka små fingrar. Om en evig tågresa långt in i mörkrets hjärta. Det är varmt i helvetet. Så varmt, så varmt. En högst lokal klimatkris väntar.

En uppföljning på livehatet

Trogna läsare minns kanske boven i detta drama. Hör då på detta: i veckan har det varit alldeles för kallt på kontoret (vi snackar runt 16°C) och för att råda bot på detta har små värmefläktar köpts in. Dessa hjälper bara lite, men varje liten grad räknas. Tidigare i veckan så stod fläkten ungefär mitt i kontorslandskapet men igår så stod den riktad in mot skrivbordet i hörnet så att exakt 1 av 8 medarbetare hade nån nytta av den. Det var (givetvis) herr Klartmanskahafönstretöppetidecember som tyckte att han kunde roffa åt sig hela härligheten. Jag undrade lite lätt för mig själv om han skulle rikta ut den nån gång men icke. Mot slutet av dagen så fick en av kollegorna syn på detta och frågade förvånat om fläkten; han trodde att den inte varit igång. Idiotens svar på det var att det drog så mycket vid fönstret (det sitter 2 andra vid fönster i rummet), det är kallare där än på andra ställen i landskapet (rent och skärt skitsnack), det upplevs som kallare där. Folk sitter med halsduk och mössa och inslagna i filtar medan puckot sitter med sin tröja med uppkavlade ärmar; det upplevs ingenjävlating skulle jag vilja säga. Jag blev så irriterad att jag gick hem. En vuxen och vettig person kanske skulle flika in att man kan ju faktiskt diskutera saken. Men jag undviker i möjligaste mån all form av kommunikation med korkade människor, det är fan nästan aldrig värt det. Jag är dessutom varm av mig och det var inte kylan som störde utan den otroliga tanklösheten.

I morse stod fläkten kvar vid hans plats. När han tog sin sjukt tidiga lunch (eller om det var ett långt mellanmål) så var måttet rågat. Han kanske tycker att det är värt alla andras obehag för att få en uppvärmd stol efter maten, men det tycker fan inte jag. Jag riktade om fläkten, inte för min skull och egentligen inte heller för kollegornas skull; den lobotomerade homo habilisen i hörnet skulle fan inte få fortsätta sin hänsynslöshet. Fläkten fick stå riktad in mot rummet i ett par timmar och sen justerades den lite av en annan kollega. Den flyttades så att han fick lite större glädje av den, men den var fortfarande riktad in mot rummet så att lite fler kunde uppleva en knapp temperaturhöjning. Efter en stund så reste denna kollega på sig och jobbade med något i en annan del av rummet. Ärthjärnan i hörnet måste då ha resonerat som så att fläkten pekade nu delvis mot en tom plats = ingen använder den. Han riktade då om den mot sig själv. Men vad i helvete. Ilskan slog till och jag drog från kontoret igen. Om saker upprepas imorrn så måste jag säga några sanningens ord till den trögtänkta halvmesyren i hörnet.

Det räknas som ytterplagg, ja

Att kunna hänga av sig i en garderob när man går ut på lokal är praktiskt såhär i vintertider, men när lokalen i fråga har som absolut krav att man hänger av sig ytterkläder innan man får träda in och kräver dessutom betalning för det så går det från praktiskt till ganska värdelöst. Först och främst är det ett otrevligt bemötande, det är som att man inte är välkommen där. Vidare är det ett fult sätt att öka på intäkterna genom att ta (extra) inträde. Dessutom så har i princip alla garderober jag sett en lapp som tydligt anger att de inte ansvarar för några värdesaker. Det innebär att anledningen till att man måste hänga in är att de vill jävlas. Utöver detta så blir det extra lång kö när alla som går in först måste passera garderoben, tömma fickorna på Koh-i-Noordiamanter  och Mingvaser, rota fram en tjuga och sen få en bricka i retur. Än värre blir kön som oundvikligen uppstår vid stängning. Man vill bara dra därifrån när de tänder, men tvingas stå i en lång kö för att få ut jackan medan längst fram står en aspackad idiot som lagt garderobsbrickan i dricks och nu försöker förklara hur den svarta vinterjackan ser ut. Suck.

Jag gör mitt bästa för att undvika ställen som har en sådan policy.

En hårdkokt historia

Ibland när man skalar kokta ägg så räcker det med att knäcka skalet lite, börja pilla bort en bit och vips har hela skalet lossnat. Ibland går det inte alls så lätt. Man knäcker skalet och petar bort en bit stor som ett riskorn. Sen en lika liten bit till, sen en till. Man siktar då in sig på en del av skalet som är större och försöker lirka bort den delen från ägget. Den lossnar men tar med sig en rejäl bit av vitan. Resten av skalningsprocessen går precis lika illa och när man är klar så har man en gula omgärdad av en tunn hinna av äggviterester. För att citera Sverker Olofsson: ska det verkligen få vara så här?

En politisk synvilla

Det här blev ett misslyckat experiment, men resultatet är likafullt intressant. Anton Abele, som vill "förändra och förbättra Sverige för alla" hade stuckit ut sin abnorma haka en gång för mycket och jag ville visa någon sorts samband med vår landsfaders påskägg till huvud. Men ack vad jag bedrog mig. Se själva:


De är förvisso bananafaces båda två, men proportionerna är i stort sett desamma och i allra högsta grad moderata. Tänk vad ögat kan bedra en.

Decennium, schmecennium

De senaste veckorna har det av naturliga skäl skrivits mängder av årtiondesammanställningar; 00-talets bästa ditten och 00-talets bästa datten. I flera av dessa sammanställningar har sammanställaren dragit till med att 00-talet egentligen tar slut vid nästa nyår och att 10-talet börjar 2011, men att i och med att alla andra tar sina bästalistor nu så gör de också det. Jag antar att de menar att vår tideräkning börjar på år 1 (vanligtvis räknar man inte med att det finns något år noll) och att decennierna går alltså från 1 -10, 11-20, 1761-1770 och så vidare. Jag antar också att de som resonerar så är helt dumma i huvudet.

Först och främst är nästan allting med tideräkningen helt godtyckligt, särskilt om man inte är särdeles kristen. Även om man är det så är år ett troligen inte alls när han den där Messias är född. Hur man än vänder på det så är det slumpmässigt. Jag skulle också kunna påtala det slumpmässiga i att vi räknar med 10 som talbas, men man behöver inte dra till med sådana nörderier. Vad exakt försöker man uppnå med att hävda att decenniet inte är slut? Det man uppmärksammar är att siffrorna vi räknar tiden med ändras på ett större sätt än vanligt och inget annat. Skiftet 1999 till 2000 är mer att fira än 2000 till 2001 och det spelar ingen roll hur många år som gått sen någon felaktigt daterad händelse. Oavsett allt detta så är det dessutom praxis att räkna årtionden från x0 till x9, eller vill någon påstå att 1990 tillhörde 80-talet? Om det dyker upp decennienebästalistor även nästa år så vet jag inte vad jag tar mig till.

Kärlek är ett nummer

En kille sa till mig häromdagen: "Jag känner mig så ensam.", "Jag känner mig som en halv människa" och "Jag längtar efter någon att bli hel med".

Hade jag inte råkat se om A Beautiful Mind senare den kvällen, hade jag nog aldrig snöat in på det här med relationernas aritmetik. Men så blev jag återigen påmind om min länge avsomnade kärlek till matematiken och hur nästan allting i världen kan brytas ner till siffror, formler, funktioner, ekvationer, sannolikheter osv. Jag var inget snille i ämnet under gymnasietiden; faktiskt skolkade jag så mycket från mattelektionerna att min lärare hälsade mig välkommen som en ny elev när jag faktiskt dök upp efter en lång frånvaro. Det var, som jag minns det, begreppet "derivata" som tog knäcken på mig. Jag har inte orkat googla det, men har för mig att det handlade om att på något sätt identifiera en punkt där två grafer snuddar vid varandra, eller om det gick ut på att komma så nära noll som möjligt, fast utan att nånsin göra det.

Skit samma. Som så mycket annat i skolmatematiken (eller många andra ämnen för den delen) gick det inte att förstå vad man skulle, eller åtminstone kunde, använda det till i praktiken. Enda anledningen till att jag fick ens ett slutbetyg i ämnet var att jag nailade proven i geometri och sannolikhetslära. Inga problem där att se nyttan i kunskaperna. Men derivata förvandlades istället till ett filosofiskt grubbel som av nån anledning muterade till ren angst. Förutom det lilla faktum att han fick Nobelpriset och garra hade stenkoll på derivata, hade jag inga problem att identifiera mig med John Forbes Nash. Istället för att sitta med på lektionerna snöade jag in på alltifrån relativitetsteorin till de mystiska primtalen. Ni som läst Carl Sagans bok Contact och kommer ihåg hur den slutar... Jag fick gåshud av förtjusning och ville samtidigt kräkas av existentiell ångest.

Nej, sällan har jag hatat och älskat någonting så balanserat som matematik. Men tillbaka till det inledande påståendet. Att två halva människor längtar efter att uppgå i en helhet. 0,5 + 0,5 = 1. Det är ju dessvärre inte helt ovanligt att människor beskriver sig så. Till och med på bröllop kan de lyckliga tu utbrista att de vara halva människor innan de träffade varandra. Nu har de blivit ett. Vad menar det? Är det det fruktade Odjuret med två ryggar som spökar igen? Eller Aristofanes fyrbenta tvåkönade urmänniskor i Platons Symposion?

Det konstiga är att de sedan ofta hoppas på att bli tre. Och det stämmer ju i så fall inte alls!

Men det allra konstigaste är att jag, oavsett vad de själva säger, ibland uppfattar människor som halva diton först när de fallit pladask för någon. Jag såg en hel människa innan och därefter (om det har något med derivata att göra vet jag inte) plötsligt en dag: en halv. Åsikter har slipats ned, principer försvunnit. Drömmar har bleknat, viljor förnekats. Allt för den härliga enfaldiga tvåsamhetens skull. Vissa förvandlades till ett "vi". Andra halverades, medan föremålet för deras kärlek stod kvar intakta, som en självgod, pompös och hel människa, och 1 + 1 blev liksom = 1,5.

Nu kanske det här låter som att jag är motståndare till relationens i särklass viktigaste fundament, till den moderna kärlekens allra innersta väsen: KOMPROMISSEN. Men nej. Bara i de fall då en kompromiss ser ut ungefär så här (och vi förutsätter här att A och B är tillsammans): A vill ha två barn. B vill inte ha barn. De skaffar därmed ett barn. Det låter inte optimalt tycker jag. Eller: A vill köpa ett sommarställe för en miljon. B vill inte ha ett sommarställe, för det är alldeles för mycket jobb och man blir så begränsad av det. De "kompromissar", och köper ett torp för en halv mille istället. Halva vägen var. Eller? KOMPROMISSEN är förvisso bara ett av fyra grundläggande K:n i en relation. KOMMUNIKATION handlar också om matematik. Orsak och verkan. Dialektik. KÄRLEK är kanske mer en kemisk produkt, medan KNULLA verkar handla mest om sannolikhetslära.

Men det ska sägas; att de allra flesta jag känner och tycker om är ju lyckligtvis starka och bra människor som träffat andra likaledes starka och bra partners. De allra flesta lyckas med det allra enklaste av mattetal; att 1 + 1 = 2. Och när de sen blir tre, verkar de som att de frustrerat plötsligt känner sig som halva människor. Eller åtminsotne halverade. Och då finns det ändå hopp nånstans. För nånstans måste man ändå sträva mot en helhet. En alldeles egen sådan. Det är säkert någon sorts matematisk grundlag.

Och åter till det inledande påståendet. Jag svarade killen att jag inte kände mig ensam. Själv: ja, ensam: nej. Jag sa att jag kände mig som en hel människa. Och jag sa att jag snarare längtade efter någon att inte bli halv med.

Bah, humbug

Skalar man bort den vedervärdiga kommersen, den paralyserande och kontodränerande klappstressen, den klaustrofobiska shoppingträngseln, de vidriga motmänniskorna som slåss om den sista spikmattan, Feliz Navidad på repeat, kylan och snömodden, den värdelösa presenten från jobbet, de idiotiska TV-filmerna med helgtema signerade The Hallmark Channel, de puckade hallåorna med sina genomfalska lyckönskningar, att Musse Piggs semester är censurerad, det där sista rimmet som försinkar hela klapputdelningen för alla andra som varit klara sen i förra veckan, de där som varit klara sen i förra veckan, de envetna barren som letar sig överallt och sätter sig i fötterna när man minst anar det, den förbaskade seriekopplade ljusslingan med 1 trasig lampa som måste hittas och fixas, den påtvingade stämningen, striden om den sista köttbullen, den urplockade Aladdinasken, den helt orörda asken med belgisk choklad, mellandagsrean, skinkan som härsknar i kylen, bedyrandet att det är så roligt att alla är tillsammans trots att man ses minst lika ofta som man skulle vilja, den odrickbart söta glöggen samt hela den kristna biten, så är julen okej.

Merry och Pippin

Rally har redan sågat bananfejset, men nu när jag sitter och slökollar på sexans reklamperforerade version av Sagan om Ringen så blir jag sjukt provocerad av de värdelösa muntergökarna Merry och Pippin, så de måste nämnas också. De är bara i vägen hela tiden och fuckar upp för de som faktiskt kan göra nåt. Ska de vara gulliga? Usch.

Okej, nu kommer Uruk-haierna, det bådar inte gott för hoberna. Hehe.

Moget!

Med tanke på allt tacomys som försigår i det här landet är det obegripligt hur svårt det ska vara att få tag på en lagom mogen avocado till sin guacamole. Och pöbeln serverar fortfarande denna exotiska frukt till förrätt, halverad med lite skagen (hemligt recept!) och en dillkvist. Så varför har inte handlarna, grossisterna, leverantörerna, importörerna anpassat sig? Folket kanske har fogat sig och köper sin avo redan på onsdag för att den ska mogna lagom till Postkodmiljonären. Men jag tror inte det. På fredag klockan fem köar vi inte bara som slaktdjur på systembolaget, vi springer runt i varenda jävla närlivs och klämmer förtvivlat på kryptonitgröna stenar eller råkar trycka in fingret i ett övermoget svampigt exemplar. Det svenska folket enas ju i sin kärlek för denna grönsak. Giv oss den i ätmoget skick, snälle goe Gud.

Minihörlurar

Att jag ofta vaknar ur mardrömmar om strypsex med en tunn vit plastsladd virad flera varv om min hals har jag mig själv att skylla. Men vem ska jag ta ut min ilska på för alla dessa värdelösa minihörlurar? Det spelar ingen roll om de är billiga eller dyra. Jag har testat den där kontroversiella teorin som går ut på att vara lite aktsam om sina grejer. Men det handlar helt ärligt inte om det. De faller i bitar. De glappar. De är ofta helt vanskliga att ens få in i örat? Och det kanske är mina öron det är fel på? Förväntar jag mig för mycket? Vad är grejen?

Gästlista

I grunden är gästlistor trevliga; man känner nån i bandet och får komma in gratis alternativt så spelar man och kan få in kompisar som slipper betala. I teorin i alla fall. I praktiken är det sällan så enkelt. Även om man garanterats gästlisteplats så kan man aldrig vara helt säker på att vakten hittar namnet när man väl kommer fram, och vips så står man där som en idiot som försöker planka in. Strular det så får man försöka ringa nån som kan fixa det, men lycka till med det strax före gig.

Är man på andra sidan så är det problematiskt på andra vis. Hur noggrant man än ser till att rätt namn hamnar på listan så verkar den genomgå 8 varv i viskleken innan den hamnar i dörren och vips har Stefan + 1 blivit Stella Franzén. När det börjar närma sig dags att gå på scen så ringer förstås Stefan och så måste man styra upp det hela. Självklart ringer det också folk från kön som undrar om det finns plats på listan. Jodå, för 6 timmar sen. Givetvis så dyker ett par av de som hamnat på gästlistan inte upp alls för de fick förhinder och så har man slösat bort 2 platser. Suck. Ett satans otyg är vad det är.

Livehat

Att förvänta sig att puckon ska visa hänsyn är att be om att bli besviken. Jag sitter i ett kontorslandskap där några har egna värmeelement för att de fryser. Dock finns en som gärna har det lite svalare och därför ibland öppnar ett fönster och det är väl okej. Mindre okej är att det oftast är mitt fönster, men så fort jag ser det så stänger jag (mer av irritation än kyla kan tilläggas). Nu har den jäveln öppnat fönstret vid sin egna plats OCH SEN GÅTT PÅ MÖTE. Det är december för helvete. Du är inte ens här. Du vet att andra här inne fryser. Hur jävla slut i huvudet är du egentligen?

So... we meet again, Sexy Clown!

Med några få självklara undantag har jag vid det här laget testat i princip alla danspass SATS har att erbjuda. Jag behärskar mina chassés och pas de bourrées. Jag fixar både ball change och grapevine. Men idag fick jag dessvärre lära mig ett helt nytt steg. Och steget... det heter Clown. Jag borde aldrig ha gått in i träningssalen, men ledaren var bara avlägset bekant och jag omtolkade min första reaktion av omedelbar motvilja till brist på kolhydrater. Nej, istället rapade jag lite nysvald banan i en knuten näve och gick rakt in i fällan. Redan vid uppvärmningen kom oroskänslorna tillbaka. Plötsligt mindes jag att denna Ingela B dykt upp som vikarie en gång när en av mina favoriter slitit av en hälsena. Istället för funk bjöds vi den gången på höftvickande åmande dansaerobics och ve och fasa: fingerknäppningar. Efteråt satt jag posttraumatiskt ihopkurad i duschen, kramade mina knän och vaggade nynnande fram och tillbaka: Woman-Womanizer You're a womanizer Oh Womanizer... Men, eftersom jag är känd för att alltid ge människor en andra chans, bestämde jag mig för att härda ut och bad till Gud att koreografin var utbytt. Sen är det ju också det där med ledare som för det första börjar gå på stället så där överdrivet, nästan pantomimpsykiskt och för det andra vrålar i headsettet: Mår ni bra? och Jag hör inte, MÅR NI BRA? Nä, Ingela B, jag mår inte bra. Inte nu längre. Sånt där hör hemma på arenarock och improvisationsteatrar. Och efter uppvärmningen, som var hämtad ur Bagens snabbkurs i jazzdans, förstod jag att jag skulle få det jag bett om. Hon hade bytt koreografi. Ut med benen, armarna i cirkel, ett, två, upprepa, side to side, jazz hands upp, sen: krama dig själv sexigt på tre olika sätt och vicka på höfterna, "Kom igen, ta ut rörelserna, våga vara sexiga!". Och till saken hör att hon knappast var någon Carmen Electra. Hon var en kristdemokrat utan booty och hennes fåfänga försök att sexa till det här jympapasset fick mig för ett ögonblick att tycka oerhört synd om henne. Det fortsatte; nästa steg hette kort och gott: Sexy. Släng fram höger fot och karda i en våldsam rörelse, tillbaka, och sen en snurr, med röven i en åtta samtidigt som man drar handen genom håret, ner över bröstet, kalaskulan för att förföriskt landa på stussen. Jag ville dö på fläcken när jag såg mig i spegeln. Och speglar fanns det i varje väderstreck. Sen kom det. Det Förbjudna Steget som fick mig att omedelbart lämna lokalen. Jag ska försöka förklara... Ställ dig med benen något isär. Böj på knäna och låt dem liksom studsa mot varandra i en grodliknande rörelse. Samtidigt vevar du med armarna, som om du hållit i två strumpor som korvat ihop sig. Det här ska göras i fyra takter, sen: chassé, chassé, snurr, höft, höft. Det, mina damer och herrar, är "Clown".

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #1

Fjompig, jobbig frilla, överklassigt korkad, poänglös, ointressant. B, helt enkelt. Ändå så ska Lady Rowena vara drömtjejen i nyårsklassikern Ivanhoe. Obegripligt. Visst, Wilfred of Ivanhoe är inget kap han heller; han är mest skadad och svettig genom hela filmen. Det finns i alla fall ingen som helst kemi mellan sjuklingen och våpet vilket gör hela romansdelen av historien fullkomligt ointressant. Anledningen till att man verkligen hatar Rowena är dock för Rebeccas skull. Visst att hon är patologiskt självuppoffrande och ständigt ser helt bekymrad ut, men överlag är hon så mycket bättre än Rowena. Tuffare, snyggare, smartare. Hon tar hand om Ivanhoe och verkar falla för hans febriga och andfådda smooth talk, men vad får hon för det? I slutet av filmen har Rebecca och Rowena sitt lilla snack om klyftan dem emellan. Det ska vara fint, men Rowena framstår bara som nedlåtande.

Tvi för dig Rowena.